De försvunna

Om jag ska vara ärlig läser jag ytterst sällan böcker med beskrivningen ”psykologisk spänningsroman”, inte för att de skulle vara sämre än andra spänningsromaner utan för att de psykologiska ofta får mig att må dåligt. Kanske för att jag redan anar vad som kan finnas där under om en tittar för djupt. Jag vill inte se.

de-forsvunna

Med det sagt kan vi ändå konstatera att jag gör undantag och att jag läst De försvunna, Caroline Erikssons färska psykologiska spänningsroman. Den som sålts till massor av länder och läses av alla och som säkert blir film också (den borde bli en sån där superruggig film som jag aldrig i livet skulle våga se på bio!).

Greta åker på utflykt till ön tillsammans med Alex och dottern Smilla, och så är de bara borta. Hur mycket hon än letar så hittar hon inte minsta spår, det är som om de aldrig funnits. Och sen brakar det lös och bryts det ihop. Är de försvunna? Är Greta påväg in i en sjukdom? Finns de? Alla de här frågorna dansar omkring i mitt huvud och ingenting är som det verkar. Jag älskar den där ovissheten, även om den där ”är hon galen”-frågan definitivt hör till det där jag gärna undviker när jag skyr psykologiska spänningsromaner.

Det ensamma, utsatta, vettskrämda i stugan är förfärligt fint beskrivet och också den andra tidslinjen som löper in i det förgångna är fin, även om den inte är lika svår att följa och trassla upp.

Jag kommer inte läsa fler psykologiska spänningsromaner bara för att den här råkade vara bra, men jag kommer fortsätta göra enstaka undantag. Ibland får jag helt enkelt stå ut med det obehagliga för att få läsa en riktigt bra bok.

DE FÖRSVUNNA
Författare: Caroline Eriksson
Förlag: Forum (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: xxx

Djävulen hjälpte mig

Med Anna Månsdotter är jag rätt så välbekant. Mitt (tidigare) yrkesintresse för kvinnlig brottslighet kommer ur ett personligt intresse av det kanske morbida slaget, från långt tillbaka. Sveriges sist avrättade kvinna måste intressera, särskilt som hon är ett sådant enigma.

20130715-144058.jpgJag har sett fram emot den här boken, att äntligen få läsa en skönlitterär bok om Anna, som försöker se och förstå henne. Särskilt efter att jag härom året läste en biografiska betraktelse över hennes själasörjare, som sade en hel del om stämningen och förutsättningarna de där månaderna i Sverige. Jag hade nog helt enkelt hoppats på att äntligen få berättelsen om Anna i Djävulen hjälpte mig. Istället känns det lite som vanligt när det blir en berättelse om stackars Per och stackars Hanna och den som alltid ganska obegripliga mor Anna. Jag menar inte på något sätt att det inte var synd om Per och framförallt Hanna men det känns lite ointressant med synd om. Det är ju Anna som är intressant! Jag är naturligtvis orättvis nu, det finns ansatser till försök att se också Anna men jag tror att jag blir så väldigt störd av att så oerhört stor del av historien berättas om Per, ur Pers perspektiv. Jag letar helt enkelt efter Anna och blir väldigt besviken när jag inte hittar henne…

Intresserad av Anna? Läs Göran Bergstrands En själasörjares dilemma om prästen Malte Hasselqvists våndor inför deras själavårdande samtal, hennes tystnad och avrättning. Den är svår att få tag på (finns säkert på många bibliotek) men finns i alla fall som e-bok.

Avslutningsvis vill jag säga om Djävulen hjälpte mig att jag hoppats på mer, på att bli omtumlad rent utav. Men jag är ändå inte helt onyfiken på vilket nästa brott blir som ska avhandlas i serien… Jag sa ju att jag när vissa morbida intressen…

Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson. Forum