Det är möjligt att det är självklart för vissa att man inte ser fyra säsonger av en tv-serie som inte är bra. För mig är det dock inte så lätt. Efter att ha sett säsongsfinalen på Castles fjärde säsong tvingas jag till slut ändå kapitulera och erkänna att jag gillar det. Det är förstås märkligt att jag inte gjort det innan men det har sina randiga och rutiga.
Först och främst, jag började se serien för att Nathan Fillion (en av alla dessa Whedonskådisar) var med. Det känns aldrig som att förhållandet kan bli seriöst efter det.
Och det är inte särskilt nyskapande, så gott som varje avsnitt följer samma mall (minst tre huvudmisstänkta varav en avfärdas innan förtexterna slutat rulla, några avsnitt per säsong inleds med en stentuff scen för att sedan dra handlingen tillbaka tre dagar och börja från början – jag avskyr just det upplägget för övrigt, känns fusk).
Så det är mallat och det är Fillion som får lite väl mycket utrymme (och inte alls är lika charmig som han och manusförfattarna tycks tro), men ändå. Jag är väldigt svag för Beckett, polisen som blev polis för att avslöja sin mammas mördare och som är en av de trasigaste kvinnopoliser jag sett. Och jag gillar Ryan och Espositos bromancesamspel, och så Alexis, Fillions tv-dotter som vinner alla deras scener… Och mamma Martha som jag älskade redan i Maktkamp på Falcon Crest… När sen slutet av säsong tre och fram genom hela fjärde levererar riktigt, riktigt mörkt och hemskt och sårigt (jag grät i tredjesäsongens avslutning…) elände, då måste jag slutligen kapitulera. Det är fortfarande inget mästerverk men det är en riktigt bra serie för att vara, och vilja vara, mainstream. Jag erkänner mig härmed besegrad.