Först måste jag få säga något om det fantastiska i att det finns så förunderligt mycket riktigt bra ungdomslitteratur nu för tiden. Jag önskar så att jag kunde lyckas lotsa fler vuxna till den hyllan på mitt bibliotek. Inte för att böckerna inte ska lånas av de tonåringar de är skrivna för utan för att vi som är lite mer ålderstigna kanske behöver dem ännu mer. Det är ju inte som att man någonsin lär sig färdigt om livet.
Ord i djupaste blått är en oändligt sorglig, oändligt varm och oändligt svår bok att läsa. När Rachel återvänder till staden där hon växte upp är det som en annan människa, en halv människa. Med sig bär hon förlusten av sin bror som drunknade för tio månader, eller en minut, sen. Hon vill inte prata om honom och hon vill inte inte prata om honom. Hon vill att allt ska vara som det var och inget kan vara det.
Där finns också Henry, hennes före detta bäste vän, som på ett sätt också förlorar allt under berättelsens gång. Han lever mer i vardagens långsamma sorg och förtvivlan. Bådas deras räddning finns hos den andre, nyckeln är att de bygger upp sin vänskap igen.
En väldigt fin sak är att vare sig Rachel eller Henry är särskilt lätta att ta till sig. Rachel är aggressiv i sin sorg och vill inte prata om det som hänt. Henry är sjukt irriterande besatt av en tjej som behandlar honom som skit. Jag tror det är just det här att de känns så mänskliga, med fel och brister och kantigheter, som får mig att gilla dem så mycket till slut. Särskilt Rachel tar jag till mitt hjärta, kanske också för att jag känner igen mycket av mig själv i henne. Även om jag aldrig skulle ha haft styrkan att vara så självständig och stark då. När jag gick igenom min första svåra sorg var jag lite över 20 år och jag tog mig nästan inte igenom (men jag gjorde det ju faktiskt till slut vilket betyder att jag har mer av överlevare i mig än jag tror).
Och mitt i detta finns en bokhandel där jag skulle vilja bosätta mig. Jag skulle gärna sova i skönlitteratursoffan varje natt och dricka morgonkaffet i läseträdgården. Jag vill spela Alfapet med Frederick och försjunka i alla brev och anteckningar som fyller böckerna i brevbiblioteket (som jag önskar att brevbiblioteket vore en verklig plats!).
Ordens betydelse, de skrivna och de sagda, diskuteras ingående. Jag tycker mycket om det, hur Rachel och Henry tycker olika, ändrar sig och tänker om. Hur läkande orden kan vara.
Ord i djupaste blått är tung förstås, ibland omöjlig att ta sig igenom eftersom det handlar så mycket om sorgen efter en ung människas död. Men det är också trösterikt. Det finns en väg vidare, det gäller bara att hitta den väg som är ens egen. Det är fint att läsa också om man hunnit fylla 40 och lite till. Man sitter aldrig på alla svaren.
ORD I DJUPASTE BLÅTT
Författare: Cath Crowley
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: Words in deep blue
Köp den t.ex. här eller här.