Återvunnet från Kulturkollo: Bödlar, avrättningar och Smokey Nelson

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden, igen…
Jag börjar lite ofint med att citera mig själv. Såhär skrev jag i min recension av Pär Lagerkvists Bödeln:

Jag har alltid fascinerats av bödlar och hur samhället ”räddade” en människa, tvingade honom att göra skitjobbet och sen stötte ut honom när rädslan för att han utförde arbetet blev för stark. Jag har också fascinerats av människan, han som levde i stugan bortom byn och förde dömda till döden. Hur levde han? Hur tänkte och kände han? Vem berättar hans historia?

Jag vet fortfarande inte vem som ska skriva bödelns historia, förutom Pär Lagerkvist då. Men detta specialintresse för också i förlängningen med sig en djup fascination inför avrättningen som rit, det skitiga, förfärliga, hemska.

Den gröna milen är en av mina allra bästa filmer, slutet på En mörderska ibland oss är en av mina mest fysiskt uppskakande läsupplevelser och nämnda Bödeln är en av de bästa böcker jag läst. Så när jag insåg att Christine Mavrikakis skrivit en bok om en dödsdömd fånge och att den boken kommer ut på svenska i vår blev jag nästan otillbörligt glad. Sekwa har tidigare gett ut formidabelt fenomenala Himlen i Bay city av Mavrikakis, du kan läsa här om precis hur mycket jag älskade den.

Smokey Nelson är egentligen inte alls huvudperson i Mavrikakis bok. Och den handlar inte om dödsstraff eller om avrättningar. Men vi får vara med när Smokey dör, vi får veta varför och vi möter en hel del människor som är emot att det händer trots att de själva slagits sönder av hans brott.

Avrättningen beskrivs egentligen inte särskilt ingående, men vi får följa med Smokey på hans förberedelser och vi får uppleva den genom Rays (en drabbad anhörig) ögon. Det blir egentligen något av ett oviktigt antiklimax. Och så är det kanske alltid? Beskrivs avrättningar egentligen någonsin särskilt ingående? Och är det i så fall bra när de gör det?

I Den gröna milen är det fruktansvärt explicit och ingående och illamåendeframkallande. För att visa på hur skitigt och hemskt det är. Usch ändå vad hemskt det är! I En mörderska bland oss stannar vi före avrättningsplatsen och ångesten som fyller Astrid och mig i de sista skälvande minuterna är så påtaglig och stark att jag nästan inte kan andas ens nu när jag tänker på det.

Jag har tänkt lite mer på avrättningar när jag sett Wolf hall nu i vår, det har inte gått att undvika jämförelsen med tv-serien The Tudors. I den senare frossas det i avrättningar och den allra, allra värsta är massavrättningen av männen som dömts för sexuellt umgänge med Anne Boleyn. Herreminje vad vidrigt det är. Säkert på något sätt historiskt korrekt (på något sätt alltså), men alldeles för närgånget och förfärligt för att det ska vara hälsosamt. I Wolf Hall får vi följa med dem ut ur fängelsecellen men sen är det nog där. Inget blod. Och det är verkligen inte mindre obehagligt för det.

Jag är alltså märkligt fascinerad av avrättningar. Jag har forskat om människor som dömts till döden och jag läser “gärna” om ämnet. Och jag är naturligtvis helt och fullt emot idiotin i verkligheten. Men faktum kvarstår att människor avrättades och fortfarande gör det. Det skrämmer och fascinerar mig. Jag både vill och vill inte veta. Och när det kommer till tv så vill jag helst inte se, men jag vill diskutera problematiken. Som de gör i Dead man walking till exempel, och som Catherine Mavrikakis gör i mycket fina Smokey Nelsons sista dagar. Och det är inte utan att jag undrar över hur Hilary Mantel ska hantera Cromwells slut i sin tredje bok. Jag känner mig ju rätt säker på att slippa avrättningen, men hoppas på många filosofiska diskussioner mot slutet. Och så kommer jag gråta så ohejdbart mycket från början till slut, för att jag vet hur det måste gå. Och det är då skildringarna är som bäst, när man slipper hoppas på benådning och kan ägna energin åt att utforska riten och företeelsen.

I verkligen hoppas jag dock alltid på benådningen.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Smokey Nelsons sista dagar

smokey_nelsonDen här boken väcker så många tankar att jag inte vet riktigt var jag ska börja. Jag börjar där det griper allra starkast. Jag börjar hos Ray.

Blind tro är något av det vackraste och det sorgesammaste jag vet. När det går över i fanatism blir det något annat, men Ray kan jag inte annat än ömka ens när han begraver sig i den allra mörkaste av Guds röster. Det rasistiska, det inte längre medmänskliga, någonstans kan jag känna att han har förtjänat att bära det om det är det enda som får honom att fortsätta andas. Samtidigt som det var det som ledde honom dit.

Det finns så mycket som går på djupet i den här boken. Så många trådar och människoöden som tvinnas samman. Liv som ändas och förändras på ett ögonblick, när någon kliver genom en dörr eller går in på en snabbmatsrestaurang.

Jag älskade Christine Mavrikakis förra bok på svenska, Himlen i Bay city och jag hade skyhöga förväntningar på den här. Men frågan är nog om jag inte tycker ännu mer om Smokey Nelsons sista dagar… Allt det avgrundsjupa mörkret!

Vi människor gör vad vi behöver för att överleva, och sen dör vi. Det är grymt och det är på något sätt vackert. Som tro är grym och vacker. Som kärlek är det.

SMOKEY NELSONS SISTA DAGAR
Författare: Catherine Mavrikakis
Förlag: [Sekwa] (2015)
Översättare: Cecilia Franklin, originaltitel: Les dernier jours de Smokey Nelson
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris

Vill du veta mer? Läs min Kulturkollo-text om Bödlar, dödsstraff och Smokey Nelson!

Himlen i Bay City

Himlen i Bay City är en väldigt lättläst bok och samtidigt oerhört svår. Språket är å ena sidan enkelt å andra sidan en djup, förtrollad skog som man kan förvilla sig långt in i. Berättelsen är enkel och rak men samtidig oerhört slingrig. Huvudkaraktären är meddelsam och ärlig och samtidigt helt enigmatisk också för sig själv. Himlen i Bay City är helt enkelt en liten egen verklighet innanför två halvmjuka pärmar.

Amy växer upp i ett hus i en vanlig stad i USA under sent 70-tal. Hennes mor och moster är starkt sammanbundna med sitt förflutna i den gamla kontinenten Europa och den ständigt närvarande förintelsen som fortfarande pågår, inte minst inom och runt Amy. Natten mellan den 4 och 5 juli 1979 händer något som på ett sätt ändrar allt och på ett annat ingenting alls. Det är om tiden runt denna avgörande händelse som boken handlar men vi får också möta Amy i nutid när hon arbetar som pilot och försöker fly från alla minnen och allt som inte kan göras ogjort.

Läsaren får veta allt som finns att veta om himlar. Hur de ser ut på olika platser, vad de sett och kanske framförallt att man inte kan lita på dem… En annan viktig lärdom och huvudpoäng är att man aldrig kan komma undan historien, vare sig den egna eller mänsklighetens, hur man än försöker bränna den från sin näthinna. Den kommer alltid tillbaka i mer eller mindre bekant form för att göra sig påmind.

Himlen i bay city är en av mina största läsupplevelser på länge och jag är glad att den motsvarade mina mycket högt ställda förväntningar. Den är trots det en väldigt svår bok att recensera. Den troliga anledningen till det är att jag upplever Himlen… som en bok där en ganska liten del av berättelsen händer i själva boken medan resten formar sig inuti mig. Boken blev ganska snart en utgångspunkt för inre diskussioner om det förgångna som lever vidare, vrede, sorg, familj, uppväxt och om att leva vidare med alla minnen. Det gör det svårt för mig att säga så mycket om boken eftersom jag är osäker på vad som händer i den och vad som händer i mig. Men jag kan sträcka mig så långt som till att säga att den är sorglig, tung, vacker, humoristisk och alldeles, alldeles underbar…

~Sekwa, 2010~

Läs också Jonas Thentes recension som väckte mitt intresse för boken och Helenas fina recension på Bokhora.