Weirdo

20130411-142239.jpg

När det gäller Weirdo så förväntade jag mig lite Gillian Flynn möter Tana French möter Elizabeth Hand möter Minette Walters Skulptrisen (Å, den behöver jag läsa igen, det vidrigt obehagliga slutet…). Men jag måste nog tyvärr säga att jag blev lite besviken. Eller mycket.

Jag tror att det här kan vara en sån här gång när det är mer problem med kompatibiliteten mellan mig och boken än med själva boken. Jag hade feber när jag läste och kanske påverkade det min inställning (den kombon kanske bara passar på zombieläsning…)? Visst är det mörkt och skitigt och visst har den på ytan allt jag vill åt i en bok av trasiga människor. Men. Inledningen känns väldigt stolpig och jag kan inte riktigt förlåta det sen ens efter att jag blivit insläppt. Och mitt största men: jag saknar nerv. Jag kanske missuppfattar boken men ska den inte vara lite spännande? Är det meningen att jag när jag träffar en karaktär för första gången förstår att hen har en viktig och undangömd roll i dramat (och att jag dessutom förstår vilken roll)?

Det finns förstås saker som jag gillar också, jag har faktiskt förärat Weirdo ett medelbetyg i min läsdagbok, det är ingen dålig bok. Jag tycker om Corrine och sättet hon får växa fram under läsningen, jag gillar det där småstadliga, stämningen är från och till förfärligt och fantastiskt tryckt. Sånt gillas.

Ni andra som läst, vad tycker ni – är det Weirdo eller mig (och i så fall skyller jag på förkylningen!) det är lite fel på?

Weirdo av Cathi Unsworth. Kalla kulor förlag