10. Till klassikerläsaren

jane eyreeftermiddag

En av mina allra största favoriter. Som jag älskar Jane! Och berättelsen förstås, och landskapen och ödsligheten, och ensamheten, och…

Framförallt Jane och Rochester som är flerdimensionella, fula, irriterande och älskansvärda rakt igenom. Det finns en hel del att störa sig på hos de flesta personer som förekommer i boken men just det gör dem vardagliga och fina.

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Stackars, stackars Jane!

Det var inte direkt oväntat men den där Fifty shades möter Jane Eyre som jag köpte för nitton spänn på bokrean var riktigt, riktigt dålig. Inte nog med att klipp och klistra-romaner sällan är bra (lex Stolthet och fördom och zombier), det var dessutom riktigt dåliga sexscener som klippts in bland de naturligtvis fortfarande bra Bronte-partierna, tänk er kontrasten. Att Jane sen också görs till en underlägsen, rätt obeslutsam gnällspik, att halva berättelsen är bortklippt, att Rochester bara är manipulativ och vidrig och att ytterst lite av det så ruvande gotiska är kvar gör ju ingenting bättre (förutom det där att den kortats så att inte hela berättelsen besudlas, det tackar jag för). Och så onani medelst stearinljus, sex på häst och minnen av orgier på flickskolan på det, oh the humanity! Läsare, jag slängde bort den.

Jane Eyre laid bare av Eve Sinclaire (och Charlotte Bronte då)

Jane Eyre

Äntligen tog jag mig tiden att läsa ut den fullkomligt spektakulärt underbara Jane Eyre. I och för sig borde jag kanske, för den snygga statistikens skull ha sparat några sidor till nyårsafton så att jag kunnat avsluta året med en fullpottare i mitt inofficiella betygssystem. På så vis hade jag kunnat avsluta 2010 med en (nästan) lika stor läsupplevelse som jag inledde med (Wolf Hall förstås). Men bra böcker kan inte vänta hur länge som helst så nu blev den i alla fall utläst. Och nu vill jag helst läsa om den genast – på originalspråk, gärna i utgåvan som syns på bilden (vilken tyvärr inte står hemma i bokhyllan och väntar på mig)…

Som vanligt är det svårt att tycka till om en bok som man tycker mycket om och särskilt när det är en riktig klassiker. Så det blir ingen “riktig” recension det här utan mer av en lista över allt jag tycker om med den här boken.

Språket – inte på ett enda ställe hakar det upp sig eller känns fel. Nu har ju jag läst en (bra) översättning men jag är väldigt sugen på att läsa den i orginal också.

Karaktärerna – framförallt Jane och Rochester som är flerdimensionella, fula, irriterande och älskansvärda rakt igenom. Det finns en hel del att störa sig på hos de flesta personer som förekommer i boken men just det gör dem vardagliga och fina.

Känslan – En av de saker jag ofta tänker på är att boken känns väldigt modern samtidigt som den naturligtvis (och tack och lov) också bär sin historiska prägel. Jane Eyre är i mycket ett politiskt brandtal för en stark kvinnas rätt att vara sig själv. Det gillar jag förstås väldigt mycket tillsammans med allt det andra.

Platserna – Alla platser är så väl beskrivna att det känns som att jag också är där.

Mysfaktorn – Fåtölj, filt, te + Jane Eyre = komplett njutning

Finns det då något som inte faller mig i smaken med den här boken? Njae, slutet är väl inte helt… hundra. Jag gillar ju att det går som det går men inte direkt hur det går till. Jag tänker inte avslöja något för de fåtaliga som ännu inte läst genom att säga så mycket mer än så men helt nöjd är jag inte. Jag överser dock gladeligen med det och utnämner Jane Eyre till 2010 års mest långvariga läsupplevelse (jag började läsa den här någon gång i våras) och en av de starkaste.

~Albert Bonniers förlag, 2001~