En isoleringscell med gula tapeter

Det här med instängdhet och kanske framförallt känslan av instängdhet är intressant. Jag sitter i skrivandes stund på en food court mitt i en galleria, tidigt på morgonen, luftigt, lagom folkigt*. Och jag kan knappt andas för känslan av att vara instängd. Och allt är den gula tapetens fel. Novellen alltså (den som finns i en jättefin nyutgåva nu, men som jag läst i jätteslitet och gammalt biblioteksutförande). Det finns vissa berättelser som tar en i hand, leder in en inuti sig själv och sen lämnar en där utan nycklar att ta sig ut. Det går förstås att ta sig ut, men det är lite knepigt och andnöden kvarstår tills man lärt sig att ta in luft igen.

En av de saker som intresserar mig med böcker som Den gula tapeten är hur instängdhet i det inre kan vara mycket mer allomfattande än i ett verkligt, världsligt, fängelse. Jag tänker mycket på Memorys bok här, hur Memory och hennes medfångar sitter fängslade under rätt hemska förhållanden och vet att de ska göra det resten av livet. Ändå finns där en frihet i samtalet, i själva livet, som saknas hos exempelvis jaget i Den gula tapeten. Jag ska inte gå in på handlingen så mycket alls här eftersom novellen är så kort och komplicerad att minsta lilla skulle kunna förstöra din läsning. Men instängd är hon, paralyserad, ensam också tillsammans. Och jag tror att det är där kärnpunkten finns för mig, det där när någon låsts in i sitt inre så att alla runt omkring verkar vara utomstående och långt borta också när de finns i samma rum. De där fängelserna som inte släpper in kärlek, vänskap och närhet… I ett verkligt fängelse kan det finnas plats för sånt. Hos Memory, i Rita Hayworth and the Shawshank redemption, kanske hos Grace Marks, definitivt i gamla fängelseklassikern Bangkok Hilton. Det inre fängelset är alltid en isoleringscell, tack och lov är det sällan en livstidsdom. Jag låter det vara osagt här om det är fullkomligt, förlåtande eller för livet i Den gula tapeten. Läs den (om du törs).


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo våren 2018.

* i mars 2018s nu alltså, här och idag 2021 sitter jag inte i någon folklig galleria…

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, lite så känner jag när jag ska skriva om Den gula tapeten. Det är lite som att gå över krossat litterärt glas utan att trampa sig blodig/avslöja för mycket.

Avslöja kan jag i alla fall att det var Helena Dahlgren som väckte mitt intresse för Den gula tapeten i sina 100 hemskaste. Sen gick det ett bra tag (av månader där temat instängdhet och psykisk ohälsa och gränsen mellan verkligt och overkligt inte var så lockande eller bra för mig pga utmattning, psykisk ohälsa och instängdhetskänslor) innan jag häromveckan plockade hem den från biblioteket och läste.

Den gula tapeten är tapetserad på väggarna i ett rum där novellens jag flyttar in under några månader. Hon ska rekreeras, är sjuk eller kanske inte enligt maken, doktorn. Något har hänt på godset, eller inte. Något händer, eller inte. Jag har egentligen ingen aning om vad som utspelar sig på de här fåtaliga sidorna, jag är bara säker på att det är massor och hälften sker nog i mig. Det är så bra det här, så vedervärdigt snyggt hintat och belyst och skrivet.

Jag kommer absolut läsa Den gula tapeten igen. Och igen. Och igen. För att hitta fler ledtrådar, se fler ansikten och kanske hitta nya vägar till att förstå vad som händer.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
DEN GULA TAPETEN
Författare: Charlotte Perkins Gilman
Förlag: Samspråk förlag (1990)
Översättare: Ingrid Maria Ingemark, originaltitel: The yellow wallpaper
Vill du läsa den slitna, oerhört grafiskt avskalade utgåvan jag läste får du nog vända dig till närmsta bibliotek (bra grej!). Vill du äga så finns en färsk nyutgåva (som jag lånat omslagsbilden från här ovan) t.ex. här eller här.
Läs mer om boken i min text på Kulturkollo[/su_note]