Återvunnet från Kulturkollo: Att läsa paralleller och utveckling

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om två litterära giganter som hör ihop.

Chimamanda Ngozi Adichie växte upp i det hus där Chinua Achebe en gång bodde. Det är lite spektakulärt faktiskt, en av de i nutiden och framtiden största och en av de i dåtiden, nutiden och framtiden största – på samma plats.

Att läsa Allt går sönder av Chinua Achebe är en stor upplevelse. Att få gå in i ett historiskt skeende och ges verktygen att förstå det. Att se hur kolonialmaktens kristnande krockade med de urgamla sedvänjorna och vad det kom att betyda.

Att sedan läsa Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus ger ännu en stor läsupplevelse men förhöjer också den tidigare. Inte bara återanvänds myten om och parallellen med sköldpaddan som lyfts till himlen med lånta fjädrar och sen störtar till marken. Här finns också de patriarkala strukturerna väl beskrivna tillsammans med det kvardröjande arvet från kolonialismen och de inre stridigheter som skakat Nigeria sedan Allt går sönders 1800-tal till Lila hibiskus nutid.

Jag tycker att parallellerna mellan de två böckerna är intressanta, men jag tycker att utvecklingen är ännu mer spännande. Hur allt går igen men i ny tappning. Föraktet mot den gamla andligheten som nu inte bara uttrycks av vita kolonialherrar och missionärer utan främst av djupt kristna igboer, i Lila Hibiskus främst kanaliserat genom pappan. Den patriarkala strukturen där manligt och kvinnligt behövs men till helt olika saker. Där det i Allt går sönder blir tydligt hur hela samhället skiftar när jämvikten glöms bort har kvinnans roll helt tryckts undan i Lila hibiskus, i alla fall i Kambilis hem där pappan tillbes som gud och där kvinnor och barn inte bara lyder utan hittar bortförklaringar till faderns våldsamma beteende.

I Allt går sönder berättas (nästan) hela berättelsen med Okonkwo i förgrunden. Det handlar om hans strävanden att göra rätsida på allt det nya som sker runtomkring honom. I Lila hibiskus är det tonårsflickan Kambili som försöker förstå och förhålla sig till en förändring som redan skett. Till konsekvenserna av det som en gång skedde med Okonkwo.

Som läsare är det en ynnest att få läsa två så storartade författare när man gärna vill förstå vad som hänt och vilken betydelse det har för det som händer nu. Lila hibiskus är mycket tydligt ett försök att berätta vidare på Allt går sönder. Det är absolut ingen kopia utan snarare ett fint sätt att föra stafettpinnen och historien vidare. Det är en sorts fan-fiction när det är som allra bäst. Och visst känns det som att det där huset har lite med det att göra. Det finns nog något skrivmagiskt i det där huset i Nsukka…

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Brev till en nybliven förälder

Precis som Alla borde vara feminister är Brev till en nybliven förälder en liten skrift med stort innehåll. Visst känns vissa saker självklara, men de förtjänar ändå alltid att upprepas.

Jag tycker om Chimamanda Ngozi Adichies röst, hennes humor, patos och driv. Jag tror också starkt på det som utgör denna texts utgångspunkt, att det är genom barnen förändringen kommer (om vi hjälper dem dit vill säga).

Brev till en nybliven förälder är ett personligt hållet manifest i femton punkter, det tar en timme att lyssna till det (och Moa Gammels inläsning är fin), jag hoppas att formatet kan locka många till den här boken och tankarna den för fram.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
BREV TILL EN NYBLIVEN FÖRÄLDER. ETT FEMINISTISKT MANIFEST I FEMTON PUNKTER
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Moa Gammel[/su_note]

Lila hibiskus

lila-hibiskusJag vet inte om jag någonsin tidigare läst en bok som så väl visar och förklarar patriarkatet. Tillsammans med det koloniala förtrycket och hur det, likt patriarkatet, dröjer sig kvar, till synes för evigt.

Min läsning har från första sidan genomsyrats av en ilska så stor att jag har svårt att ta mig upp ur den. Vid ett tillfälle var jag tvungen att göra paus och fråga min man (som redan läst boken) om det möjligen inte kunde vara så att det slutar med att de gör gemensam sak och dödar den jäveln. Pardon mitt språk. Den där pappan i den här familjen är så genomvidrigt piedestalsatt på grund av sitt arbete med tidningen där han gör viktiga saker och på grund av sin hängivna katolicism vilken ger honom uttalad rätt att krossa människor. Och de här två storheterna, journalism och kristendom, ger honom i omvärldens ögon, tillsammans med det faktum att han är man, total rätt att göra vad han vill med sin familj. Och det gör han. Och hela tiden urskuldas han (han har det ju så jobbigt, är satt under sån press och det allra värsta med det är naturligtvis att det är sant. Också). Det är så väldigt synd om honom hela tiden. Tycker läkarna som räddar livet på hans sönderslagna familjemedlemmar, tycker prästen som ser dem tryckas ner, tycker de själva för att de lärt sig att tycka så.

Ni ser ju. Jag klarar inte av att skriva om den här boken eftersom den fortfarande har mig i ilskegreppet. Om jag ska försöka lugna ner det hela med en jämförelse kanske. Jag har nu läst tre böcker av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker allra mest om den här. En halv gul sol är naturligtvis mer storslagen men jag tycker om att Lila hibiskus är mer fokuserad på Kambili och ger tonårsflickan en egen röst och tolkningsföreträde. We should all be feminists är en väldigt enkel och slagkraftig feministisk pamflett, men Lila hibiskus är detsamma i en fiktiv men verklig kontext. Den eldar ännu mer under den feministiska kampkänslan om en bara orkar läsa 277 sidor stället för 50.

Om några dagar, när jag förhoppningsvis lugnat ner mig lite, kommer jag skriva vidare om Lila hibiskus och dess släktskap med Allt går sönder av Chinua Achebe, på Kulturkollo. Håll utkik.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
LILA HIBISKUS
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)
Översättare: Ragnar Strömberg, originaltitel: Purple hibiscus
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver, Lyrans noblesser, och dagarna går…[/su_note]

Uppdatering: här hittar du inlägget på Kulturkollo.

En halv gul sol

en-halv-gul-solJag ska erkänna att jag i allra första början, i bokens första del, var lite orolig. Jag tyckte förvisso att det var bra redan där, men jag kände inte riktigt att vi klickade jag och boken. Men det var förstås övergående. Den där initiala lojheten bestod förvisso men blandades med en intensitet som är omöjlig att värja sig från.

De bestående intryck jag kommer bära med mig (utöver Adichies geniala sätt att berätta en historia) är krigets slumpartade grymhet, vardagslivet mitt i krigets slumpartade grymhet, och så de trassliga familjeliven som är så lågmält berättade och som jag kan känna igen så väl. En av de saker jag fastnade för när jag läste Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists var hennes förmåga att dels visa det unikt afrikanska dels samtidigt visa hur likt det västerländska det är. Hon är mästerlig på att hitta, peka ut och kontextualisera det mänskliga. Och här blir det förstås ännu starkare. Jag ska ärligt erkänna att detta är det första jag verkligen lär mig om Biafra och kriget. Bortom det enögda, bortom svälten, innanför den sköld som svälten blev i det politiska spelet. Jag älskar att lära mig saker med hjärtat, att få känna hur det är för en sekund. Känslan som är min egen kända och upplevda. Och det kan bara skönlitteratur ge.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
EN HALV GUL SOL
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Översättare: Joakim Sundström, originaltitel: Half of a yellow sun
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania, [/su_note]

We should all be feminists

we-should-all-be-feministsI mitt allra första möte med Chimamanda Ngozi Adichie möter jag den uttalade feministen. Den genomtänkta, argumenterande, övertygade feministen som så effektivt visar på strukturer i sitt Nigeria. Strukturer som är väldigt lätta att känna igen också för en svensk. Det ger en dubbel vinst, att dels få en inblick i ett afrikanskt samhälle dels inse att vi bär mycket gemensamt samtidigt som mycket naturligtvis också skiljer i erfarenhet och utgångsläge.

We should all be feminists är författarens andra TED-talk, och kan ses i sin helhet här. Som bok är den kort, koncis och full av poänger. En liten feministisk pärla.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
WE SHOULD ALL BE FEMINISTS
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Fourth Estate (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo[/su_note]