Jag älskar inte per automatik dystopier där sjukdomar slagit ut delar av mänskligheten för att lämna resten att slåss för sin överlevnad. De kan visst bli bra böcker, som Sofia Nordins En sekund i taget och Spring så fort du kan till exempel. Men det finns alltid det där vidriga minnet av föräldrar och småsyskon som dött den mest fasansfulla död innan handlingen drar igång. Jag avskyr den delen av de här berättelserna.
Överlevarna är första delen i en serie och den prickar väl in de flesta klischeerna:
[su_list icon=”icon: check”]
- Det är en serie
- Det finns en kärlekstriangel (eller flera)
- Det är bara våra hjältar som kan rädda världen
- Det finns en “tuff” tjej
- Det finns en eftertänksam kille, och en kille för varje tänkbar roll. Alla har sammanlagt en egenskap var.
[/su_list]
Jag är elak nu men Överlevarna följer verkligen formulär 1A. Jag gillar egentligen Donna (även om jag blir sjukt trött på hennes ständiga “killar är så okänsliga”, “killar är så mesiga”, “killar är så…”) och jag tycker att Chris Weitz lyckats bra med att skriva Jefferson och henne (som berättar varsitt kapitel) med olika röster (vilket betyder att vi kan skippa de här olika typsnitten för olika personer, jag fattar ändå). På ett sätt uppskattar jag att det inte läggs tid på att bli sentimental till exempel i början när Jeffersons bror dör i den oundvikliga sjukdomen, samtidigt borde sorgen få ta större plats i en sån här berättelse.
Överlevarna är en helt ok bok men den lockar inte min nyfikenhet, jag kommer inte läsa vidare i serien. Jag börjar nog bli lite mätt på ungdomsdystopier nu. Skulle vi inte kunna testa något annat ett tag?
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
THE YOUNG WORLD: ÖVERLEVARNA, Chris Weitz
B. Wahlströms, 2014
Översättare: Carina Jansson, originaltitel: The young world
Del 1 i serien The young world.
Andra som skrivit om boken: Boktjuven[/su_note]