Christer Hermansson – • FIKTIVITETER •

Samma dag som jag recenserade Christer Hermanssons Ich bin ein Bibliothekar här upplyste Enligt O genom sin recension mig om att det finns en fortsättning. Klick, klick med mobiltelefonen och så hade jag förstås lånat ännu en e-bok.

Oliver C. Johansson – psykopaternas mästare, bibliotekssveriges märkligaste (?) man – flyger alltså vidare. På nya äventyr. Nu som högsta hönset inom kulturförvaltningen i en trött kommun. Och det går ju som det går…

Kulturchefen är lik sin föregångare och man får en hel del av den där absurda humorn. Men jag tycker att det är för långt (nära 200 sidor), och att vändningarna inte längre är lika spännande eller oväntade nu när jag känner Oliver. Det finns sånt som är hysteriskt roligt (bowlingbarnskötarmonologen!) men tyvärr finns där också relativt långa transportsträckor som jag kunde ha tänkt mig att leva utan. En kul bok men ingen höjdare. Ich bin ein Bibliotechar kvarstår som klart lysande stjärna på biblioteksbokshimlen medan Kulturchefen glimmar lite svagare.

~Tusculum, 2010~

Christer Hermanssons expose över bibliotekarieyrket är naturligtvis obligatorisk måsteläsning för alla bibliotekarier. Att följa Oliver Cromwell Johansson är att få en helt ny blick för sitt yrke, och sig själv…

Oliver är sinnebilden och fördomen för en bibliotekarie. Han är förvisso inte en kvinna med hårknut och kofta som man kan ropa bibliotekstant efter (been there, done that, i alla fall bibliotekstantsgrejen) men i övrigt är han nördig, världsfrånvänd och bildad – precis som vi ju ska vara vi som bevistat bibliotekshögskolan i Borås. Och det är just det här med att han uppfyller alla fördomarna som gör honom till den bästa och mest avslöjande betraktaren och berättaren. Han förstår ingenting av spelet som pågår runt honom (eller?) och han vill tro dem alla om gott. En bibliotekarie, människa, kan ju inte ha onda avsikter eller baktankar…

För mig är det igenkänning (historiestudier i Göteborg, Boråsåren, biblioteksälsket, och framförallt informationsdiskfrågorna) på jordnära nivå samtidigt som det är så härligt absurt att jag måste skratta högt för mig själv flera gånger, fnissar inombords gör jag mest hela tiden.

Att boken borde roa alla bibliotekarier har jag redan slagit fast men kan det vara något för normala människor också? Ja, det tror jag faktiskt – alla som gillar det absurda, hyser någon fördom om bibliotekarier, älskar eller hatar bibliotek skulle kunna hitta något att gilla i den här boken.

Förresten lånade jag Ich bin ein Bibliothekar som e-bok till min mobil som ett första prov och det gick hur bra som helst att läsa med hjälp av ett läsprogram (Aldiko). Vem behöver en läsplatta liksom…

~Tusculum, 2010~