Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Själasörjaren av Christine Falkenland

Christine Falkenland har länge varit en av de författare som betyder allra mest för mig, som talar till mig. Öde, Min skugga och Själens begär är alla var och en några av mina allra största läsupplevelser. Jag tyckte inte lika mycket om hennes senaste romaner, Spjärna mot udden och Sfinx. Därför var jag lite osäker när det blev dags att läsa Själasörjaren. Det hade jag inte behövt vara, Christine Falkenland är tillbaka i det existentiella, religiösa grubbleriet (eller tillbaka och tillbaka, hon har snuddat det men aldrig riktigt gett sig in helt och fullt tidigare, det känns som att det alltid är hitåt hon varit på väg).

Åh vilken fantastisk bok Själasörjaren är! Inte en bok som ger mig något gratis, varje vändning måste jag kämpa med, varje känsla (sympatin, äcklet, ilskan och hatet) måste jag ta till mig och inse att de är mina egna. Det finns något så frånstötande att det blir vackert här.

Jag måste ju nämna Erland. Som jag hatar honom! I baksidestexten beskrivs det hur Claudia kommer in i hans harmoniska liv och stör, hur hon drar in honom i sitt mörker. Det är ju också den berättelsen han berättar för sig själv. Den jäveln! Jag ska inte avslöja mer här, men nöjer mig med att konstatera att visst känner jag med Erland, tycker synd om honom och kan till viss del till och med förstå honom i vissa delar, men det han utsätter Claudia för i en av de där träffarna i hennes lägenhet kan jag aldrig förlåta honom. Jag hatar honom från djupet av mitt svarta hjärta. Det är en sån ynnest att få läsa en bok som frammanar så oerhört starka känslor i en. Jag tror att det är nyttigt.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
SJÄLASÖRJAREN
Författare: Christine Falkenland
Wahlström & Widstrand (2018)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

11. Till den analytiske

Öde.JPG

Christine Falkenland är en kär favorit. Ingen skriver inre mörker som hon, och i romanen Öde når eländet nya höjder (eller djup), på ett alldeles oemotståndligt sätt. Såhär inledde jag min recension av boken i våras:

[su_quote]Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den.[/su_quote]

Läs mer om boken!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters läskalender 2014. Utan egentlig koppling till julen i annat än formen, bara en himla massa lästips.

Öde

Oj! Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den.

Siris liv, som hon beskriver det, är så skrämmande mörkt och motigt. Hon är så ensam och oälskad att hon låter sviniga karlar göra vad som helst mot henne. Hon vill att de ska göra det så att hon slipper. Som jag avskyr dem, de där två männen från det förgångna som hakar sig fast vid Siri. Far och Samuel. Allt de gör mot henne, det är inte utan att jag vill klösa dem lite.

Att Öde handlar om psykoanalys känns helt rätt med tanke på allt Christine Falkenland också skrivit, att utforska det inre landskapet är liksom hennes grej. Öde och Quinnan och dr Dreuf av Mare Kandre tycks som sprungna ur samma tanke om kritik mot mäns tolkningsföreträde av kvinnors inre, en samtidig utforskning av psykoanalysens inre verklighet. Jag tycker mycket om också den aspekten.

Öde av Christine Falkenland. Månpocket

Spjärna mot udden

Christine Falkenland är Christine Falkenland och jag älskar henne. Jag älskar hennes språk och hennes sätt att beskriva det smutsiga som vi bär runt på. Jag älskar hur hon utforskar de där gränserna för hur vi får bete oss. Hur vi får vara kvinna.

Spjärna mot udden är berättelsen om Eva som kämpar med sin identitet bland människor som i olika utsträckning också kämpar med sina identiteter. Hur är en kvinna och hur är en man, vad får vi skapa själva och vilka gränser får vi aldrig, aldrig korsa? Jag tror att en av de där sakerna jag verkligen tycker om med Christine Falkenlands författarskap är att hon alltid överraskar mig. Hon känns så nära i tankemönster men skriver de där sakerna som jag inte hunnit formulera än. Hon öppnar världen lite mer för varje gång jag läser henne.

Med det sagt, Spjärna mot udden är en Christine Falkenlandbok och det är gott, så saknar jag den där ”lägga mig på golvet och skrika vad briljant det är”-känslan. Det verkar som att vi bara får till det mötet i de historiska romanerna jag och C. Spjärna mot udden är ingen Min skugga eller Själens begär. Det är mer av en Sfinx – bra men inte bäst.

Spjärna mot udden av Christine Falkenland. Wahlström & Widstrand

Sfinx

Jag har väldigt svårt att skriva något klokt om min upplevelse av Christine Falkenlands senaste roman Sfinx. Det beror snarare på att den är bra än på motsatsen men främst tror jag att min ordambivalens har sin grund i att jag inte ens för mig själv kan förklara hur den berörde mig när den berörde. Den väcker känslor som är diffusa och samtidigt djupgående, och den ställer frågor om utanförskap, tillhörighetslängtan och mörker som är skrämmande aktuella i dessa tider av kollektiv rädsla och fanatism.

Att läsa en Falkenlandroman är som att besöka ett alldeles särskilt land. Ett särskilt språk, särskild intensitet och en sorts särskild småskalig skräck som jag inte hittat någon annanstans. Det är de små medlen och små händelserna som vrider historien runt, till att bli något annat och plötsligt är den trovärdiga berättaren inte så trygg längre. I Sfinx är det den namnlösa och den på gränsen till (själv-)utplånade före detta hustrun som i brev till makens nya fru berättar om sin avund inför deras liv tillsammans. Om sin besatthet och den skenande oförmågan att hantera den egna verkligheten i relation till det som kunde ha varit.

Hon väcker associationer till försjunkna fanatiker den här kvinnan. Att uppslukas så av en verklighet som kanske inte ens är verklig… Att gå upp i ett projekt som blir större och större för att slutligen explodera utanför kontrollsfären. Det är små direkta kontaktytor mellan exempelvis en självmordsbomb och denna kvinnas kamp med sig själv och sina demoner men det är en koppling som är svår att skaka av sig i dessa dagar. Sfinx är en fin skildring av det fula och skamliga som vi nog ofta drar oss för att beröra och se.

Jag älskar och fängslas ännu mer av Falkenlands prosa när den är placerad i dåtiden, som i Min skugga och Själens begär, men Sfinx är en stor läsupplevelse, en förtrollande bok och en berg- ch dalbaneresa påväg mot urspårning som jag inte hade velat vara utan.

Andra om Sfinx: Dagens bok, Dark places, Böcker, böcker, böcker Tidningen kulturen, UNT, Vi, Svd (mycket Sfinx idag med andra ord 🙂 )

~Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar~

Själens begär

Vad passar bättre än att på månadens sista dag skriva några rader om den bästa bok jag läste under maj? Trogna Fiktiviteter-läsare vet att jag älskar Christine Falkenland, kanske avgudar till och med… Jag använder henne ofta som referens för att beskriva hur någon skriver fram en speciell stämning (om de skriver väldigt bra vill säga) och man skulle kunna tro utifrån mitt malande att jag läst hela hennes produktion. Den pinsamma sanningen är dock att jag tidigare bara läst en av hennes romaner. I och för sig en riktigt, riktigt bra – Min skugga är en bok som fortfarande kommer tillbaka till mig ett år senare. Nu när jag upptäckt att det är dags för en ny Falkenland-roman till hösten insåg jag att det är dags att lägga på ett kol och gå lite djupare in i i Falkenlands universum. Själens begär fick bli min nya utflykt.

Berättelsen är (till synes) enkel till en början och vi får följa Ernst när han återförenas med kusin Cora på Berg. Det är en resa i minnet och kvällarna med samtal och umgänge blandas med glimtar från deras delvis gemensamma barndom. Tiden går och ju längre Ernst stannar på Berg desto tydligare blir det att något sjukt vilar mellan eller inom dem. Det hela utvecklar sig till ett oförutsägbart drama där man till slut inte förvånas över något men ändå chockas igen och igen.

Falkenland är förstås en mästare på språk. Hon hittar orden som fungerar som nycklar för att gradvis förstå karaktärerna, tidsföljden och historien. Men framförallt skulle jag ändå säga att det som gör Christine Falkenland så läsvärd och egen är hennes förmåga att bygga den där förtätade stämningen som få andra har. En sida in i en Falkenland-roman så vet man att man är tillbaka i det där särskilda universat igen. Jag vet inte vad mer jag ska säga – jag förväntade mig väldigt mycket av Själens begär, mina förväntningar infriades och nu går jag vidare – kanske blir det Öde härnäst.

~4xprosa, W&W, 2008~

Min skugga

Jag har länge velat läsa något av Christine Falkenland och den här boken hittade jag när jag gick igenom hyllorna häromveckan (ja, jag behöver verkligen göra den där bokhyllegenomgången!). Med sin behändiga volym (124 sidor) lämpade den sig bra för en föräldraledig måndag.

Min skugga är berättelsen om Rakel som gifter sig med en man som fortfarande drömmer om och sover med sin döda hustru. Rakel, som är skadad efter ett fall i barndomen, isoleras i sitt nya hem. Det är en berättelse om en kvinna så besatt av att äga människor och vara behövd att hon stöter bort och kväver dem.

Vi får i glimtar och uppbrutna minnesstycken veta att något är väldigt fel med Rakel och hennes föreställningsvärld. Kanske drabbades hon av något annat än enbart en fotskada vid fallet? Kanske innan? Det smärtsammaste är att inse hur förvriden hennes relation till den lille pojken är och vad hon har gjort för att få till stånd en relation överhuvudtaget.

Min skugga är en djupt skakande bok och jag känner mig fortfarande, efter två veckor, väldigt drabbad av den. Den berör svåra ämnen på ett väldigt fint och ömsint sätt. Stilen på vilken den är skriven – små och korta stycken varvade med varandra, återblickar och vissa upprepningar fungerar mycket bra för att skapa en suggestiv stämning. Jag är väldigt förtjust i den här lilla pärlan och har blivit väldigt sugen på att läsa mer av Falkenland. Några förslag på vad jag ska välja i hennes produktion?

Vecka 16: läsrapport

Jag ligger lite efter med recensionsskrivandet men här kommer i alla fall en uppdatering av vad jag läst under den gångna veckan.

Veckan har varit en aning splittrad ur lässynpunkt. Det kom ju ett efterlängtade pocketkedjepaketet innehållande två finfina böcker som jag helt enkelt inte kunde låta bli. Alltså slängde jag mig in i en av dem med full fart. Tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket om dem men jag kan säga så mycket som att den (det är den du inte läst Hanna) är väldigt fin och meditativ om det låter begripligt…

Dessutom har jag läsa en riktig boknördsbok som heter Böckerna som formade Hitler och som jag ska kommentera här i början av maj. Väldigt intressant och väldigt ovant nu när jag befinner mig mitt inne i ett ”skönlitteraturträsk”.

En bok som tog en dag att läsa men som kommer att finnas kvar i mig mycket längre är Christine Falkenlands Min skugga som jag läste i måndags. En 124 sidor lång favorit om en kvinna som inte riktigt är den man tror till en början.

En positiv överraskning är Svärmaren av Anna Bovaller som jag drogs till på grund av omslaget (!) men som visade sig vara en riktigt bra pusseldeckare – en riktig sidvändare. Kan nog inte hålla mig från att läsa klar den ikväll…

I veckan kom också den ivrigt efterlängtade Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag har börjat läsa lite smått men vill spara lite på den för att kunna ge den full uppmärksamhet. Den lovar gott…

Sist men absolut inte minst har jag läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det var i sanning en märklig bok. Och gripande. Och bra. Men jag återkommer med recension av den om ett tag.