Christoffer Carlsson

Levande och döda av Christoffer Carlsson

av

Det är inte ofta nuförtiden som jag läser en bok från första till sista sidan under en dag. Jag är inte längre en snabbläsare, vill inte vara, men Levande och döda tog mig ganska exakt åtta timmar. Det gick inte att låta bli eller att lägga undan.

Jag tycker mycket om det poetiska i Christoffer Carlssons böcker och också i denna. Jag tycker om vindlingarna, i handling och bland orden. Berättelsen är på något sätt många olika berättelser samtidigt. Den är berättelsen om när en pojke dör en vinternatt och sedan en till och sedan en till, men på en solig sommardag tjugo år senare. Om människor, som Sander och Killian som är som bröder, som Mikael och Filip som var bröder, som Siri som slutar som polis när hon ställs inför en oerhörd sanning, som Vidar Jörgensson som vi får träffa igen. Om vad det innebär att vara människa, att växa upp, att lämna och bli kvar. Om vad döden är, livet, mörker och ljus. Om lögner, är de lögner om de aldrig är uttalade?

Det finns så mycket som berör i Skavböke, så mycket landsbygd att känna igen för en som kommer därifrån (fast en annan landsbygd), så mycket allmänmänskligt. Och så tycker jag om att ingenting egentligen avslutas. Vi får veta vem och varför och hur, men vi blir ju aldrig riktigt färdig med de här människorna. Det blir man aldrig i verkligheten heller. Det är så det är.

Om boken

Titel: Levande och döda
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2023)
Tredje boken i Hallandsviten, tidigare delar: Järtecken och Brinn mig en sol.

Just nu i maj 2023

av

Jag är lika överväldigad av våren varje år. Det är fascinerande faktiskt hur mycket mer jag känner när träden slår ut och småfåglarna flockas än när de inte gör det. Och det är intressant att det tydligen inte är möjligt att bli van. Jag är lika förälskad i våren i år som alla andra år.

Just nu…
… läser jag: Den stora utställningen av Marie Hermansson, men den får nog stå tillbaka nu när jag fått hem Levande och döda av Christoffer Carlsson från biblioteket. Som jag längtat efter den!
… ser jag på: Masterchef Australia, förra årets säsong (men det har blivit ganska sorgligt efter att min favorit-domare Jock Zonfrillo gick bort tidigare i veckan). Lugnet hittar jag i att stirra ut i skogen i hopp om att få se en ekorre…
… lyssnar jag på: fågelkvitter, myrstackar, naturen!
… njuter jag av: allt!
… längtar jag efter: jag är väldigt tillfreds här och nu, men sommarlov för familjens ungdomar och lite semester skulle förstås inte kännas helt fel.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Mina bästa påskdeckartips

av

Det är förstås redigt märkligt det här att det ska läsas deckare till påsk, men förstås inte så mycket märkligare än något annat. I år kanske jag inte ägnar mig så mycket åt själva deckarläsandet under helgen, men jag tänker anstränga mig rejält för att tipsa er om riktigt bra spänningsläsning. De närmaste dagarna blir det en deckartext om dagen om allt från Dorothy Sayers till Elly Griffiths och Louise Penny (den heliga treenigheten i min deckarvärld). Idag tänkte jag dessutom ägna mig åt att tipsa om riktiga favoriter från förr, sånt jag tycker att du gott kan läsa i påsk och vidare.

Vi börjar med några serier.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway
Det här är böcker som man kan läsa för arkeologin, gåtorna och mordpusslandet, men allra mest har de att ge i beskrivningen av människor och relationer. Efter fjorton lästa böcker så är Ruth, Nelson, Cathbad och de andra kära vänner, på riktigt. Det här är en serie som måste läsas i ordning eller inte alls.

Alla delar finns kommenterade här: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss och The night hawks. En text om senaste boken The locked room kommer här på söndag.

Tana French Dublin-deckare
Det här är inte den jämnaste av serier, men också när det inte glittrar så är det riktigt bra. Broken harbour är en av de bästa böcker som skrivits, men man gör klokt i att läsa de som leder en fram dit först.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Till skogs, Okänt offer, Faithful place, Broken harbour, The secret place och Inkräktare.

Louise Pennys serie om Gamache och Three Pines
Det här måste vara den jämnaste bokserie som någonsin skrivits. Alla böcker är helt unika i sitt upplägg och sina teman, men de är genomgående alldeles oerhört bra (med möjligt undantag för seriens inledning). Ju längre in man kommer desto mörkare blir det vilket jag förstås älskar.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning. Jag skriver om nästa del i serien, Glass houses imorgon.

Åsa Larssons Kiruna-deckare
Förra årets besatthet var när jag tryckte i mig hela Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson och de andra på bara någon månad. Det var tungt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart.

Alla delar i serien finns kommenterade här:Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör, Till offer åt Molok och Fädernas missgärningar.

Dessutom
Här följer några ytterligare tips, några av de bästa deckarna jag läst under de här åren med Fiktiviteter. Klicka på titeln för att komma till boktexten:
Järtecken och Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson.
Söta röda sommardrömmar av Christoffer Holst.
Flickor som skimrar av Lauren Beukes.
Dark places Gillian Flynn.
Och så var de bara en av Agatha Christie.
Brännaren av M.W. Craven.
Svart som natten av Ann Cleeves.
Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel.
Någonting av Maria Lang, kanske Mördaren ljuger inte ensam eller Kung liljekonvalje av dungen, eller… Här hittar du den ultimata guiden.

Bild från Pixabay

Sammanfattning av ett förfärligt år

av

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!

* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Årets bästa läsning 2021

av

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte så bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

Järtecken av Christoffer Carlsson

av

Å. Bara så. Å.

Christoffer Carlsson skriver om vardag och om livet så som det är – hopplöst, fantastiskt, hårt, förunderligt. Han gör det med en sådan självklarhet och ett sådant lugn. När han berättar historien om ett brott finns det inget smaskigt däri. Han borrar och borrar mot djupet av människors själar. Han förmår blottlägga brottets innersta kärna och där inne finns inte ondska. Förtvivlan och mörker absolut, men inte ondska. Det finns ett brott i mitt förflutna, i min släkthistoria som fått mig att fundera mycket kring detta. Jag har kommit fram till att det är så det är, i kärnan finns inte ondska. Jag är glad att någon skriver det så, att få dela den synen på mörkret med någon, många, genom de här böckerna.

Järtecknet sitter på Isak, han är säker på det. Hans morbror har gjort något fasansfullt och alla på byn vet hur morfar var, hur Isak måste bli. Här brinner ett hus, här dör en ung kvinna, här slutar alla dessa liv. Och så Vidar som försöker göra reda i allt, men som kanske faktiskt ställer till det ännu värre. Ingen av dem kommer från den där kvällen, ingen av dem kommer ur det brinnande huset. På ett sätt eller annat stannar tiden för så många.

Om jag ska välja en känsla till att beskriva vad den här boken handlar om och får mig att känna så är det sorg. Jag sörjer oss alla. Jag sörjer det som blev och det som aldrig var menat. Och ändå är jag så glad över att den här boken finns. Sorg är inget dåligt. Sorg är kärlek i andra kläder.

JÄRTECKEN
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Första delen i en löst sammanhängande serie Hallandsdeckare, andra delen heter Brinn mig en sol
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

av

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

av

Brinn mig en sol är en förunderligt starkt lysande stjärna till bok. Jag vet inte när jag läste en såhär bra deckare senast, om någonsin. Det som främst drar in mig kan vara språket och hur det får berättelsen att vindla runt i alla dessa olika riktningar. Alla trådar som kan dras i, allt man tror sig ana som visar sig fel (eller rätt, jag gissar gärningsmannen men det spelar ingen roll för det är inte det som är poängen).

Kvällen den 28 februari 1986, samtidigt som nyheten om skotten på Sveavägen rapporteras ut över landet hittar polisen Sven Jörgensen en våldtagen och misshandlad flicka i en bil, hon dör och natten blir hans stora trauma att bära genom livet. Han söker en gärningsman tills han inte längre kan, hans son söker en gärningsman, så mycket går förlorat för så många den där natten. Något är trasigt och i grunden förändrat.

Det allra bästa med den här boken är hur liten roll brotten spelar samtidigt som de förstås är i centrum. De är drivkrafter och nav, men huvudfokus är hela tiden människorna i skeendet. Det är så väldigt lugnt och vardagligt, det är skoningslöst förjävligt såsom sådana här saker är.

Jag kommer att bära med mig den här berättelsen och jag kommer att tänka mycket på det han gör mot honom när han tror och vad som är rätt och fel och tänk om han visste och herregud hur ska någon av dem kunna leva med det. Ja ni förstår ju, jag vill inte spoila något, men det finns saker här som behöver processas. Jag älskar det, böcker som växer vidare efter att man är klar med dem, sådana man aldrig blir klar med.

BRINN MIG EN SOL
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Andra delen i Hallandssviten, den första delen, Järtecken har jag ännu inte läst.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går…, Feministbiblioteket

Den enögda kaninen

av

Jag tillhörde den lilla skaran som aldrig fastnade för Christoffer Carlssons debut, Fallet Vincent Franke. Jag tyckte inte att den var dålig men jag förstod mig heller inte riktigt på den, möjligen var genren fel för mig – eller jag fel för genren… Av den anledningen la jag inte ner så mycket energi på att hålla utkik efter Carlssons andra bok när den kom för några veckor sen. Till synes lyckligt ovetande om dess existens levde jag mitt liv som om allt vore som vanligt. Men så började det skrivas och Helena recenserade stjärnögt och Den hemliga historien nämndes mer än en gång (av författaren också) . Så tillslut fanns det inte så mycket annat att göra än att svälja den fördomsfulla stoltheten och ge Carlsson en ny chans, och det var en himla tur att jag gjorde det…

”Glesbygd noir” betecknas den här historien som på baksidestexten och det är väldigt passande. David kommer tillbaka från Stockholm för att fira sommarlovet i uppväxtstaden med sina kvarboende kompisar. Allt är som förut och allt är annorlunda. Vännerna har hittat ett hus och de umgås med planer så stora och dumdristiga att man drar efter andan. Sen accepterar man dem, på samma sätt som huvudpersonen gör, och tycker att allt verkar normalt igen. Huset förleder, lugnet förleder och författaren leder mig in i en värld där allt är till synes normalt men lämnar mig osäker på vad som egentligen händer.

Det är så himla bra det här! DHH-vibbarna älskar jag liksom de små samtalen vid köksbordet. Alla dessa människor som det känns som att jag känner, jag har banne mig träffat dem alla när jag själv bodde kvar i min egen glesbygd noiriga barndom.

Min vana trogen så fastnar jag mest för det som finns vid sidan av och i Den enögda kaninen är det Kasper, nämnda kanins ägare. Han som står bland träden och ser utan att synas, han som vet allt men inte kan skydda sig mot det vardagligaste av det vardagliga. Kasper gör riktigt ont i det här småbarnsföräldrahjärtat… Och mellan träden skymtar mycket mer än Kasper, sådant som aldrig blir annat än skuggor. Själva thrillerinslaget är aldrig huvudsaken i den här historien (lika lite som det är det i DHH), det är människorna och mystiken som lockar och intresserar. Därför är jag inte riktigt redo att släppa historien nu när den är färdigberättad. Sånt älskar jag!

Andra om Den enögda kaninen: Bokhora, Kulturdelen, Bokmalen, Fru E, Eli läser och skriver, Bokbabbel, SvD…

~Piratförlaget, 2011 / Recensionsexemplar~

Fallet Vincent Franke

av

Fallet Vincent Franke är något så ovanligt i min läshög som en berättelse om Stockholms undre värld med gangsters, trafficking och knark. I min värld är det långt ifrån självklart att jag ska tycka om och läsa ut en sån bok. Men Christoffer Carlssons språk är mestadels väldigt drivet och inledningen leder rakt in i berättelsen på ett fint sätt.

Boken kretsar kring Vincent som precis släppts ur häktet där han suttit misstänkt för knarkinnehav. Han är morfinist och djupt nedsjunken i sitt beroende. Strax efter hemkomsten dyker en vän upp med en okänd kvinna som Vincent beordras övervaka i sitt hem. En försiktig vänskap, eller i alla fall ett samförstånd, växer fram mellan de båda och ska senare utvecklas till en slag Bonnie och Clyde-relation.

Det finns mycket positivt att säga om den här boken. Språket är bra, vissa kapitel lyser verkligen av briljans (särskilt har jag svårt att släppa ett kapitel med Vincent och en katt) och berättelsen drivs snyggt framåt. Men det finns sånt som är mer problematiskt. Hela berättelsen känns som ett enda långt rus och jag har svårt att hänga med och förstå drivkrafter ibland. Varför blir Vincent kär i Maria (om det nu är det han blir)? Varför gör han som han gör, varför gör andra som de gör, varför, varför, varför? Men det är helt ok att inte få veta allt i en bok. Däremot känner jag att jag saknar några pusselbitar när det gäller Maria – vem är hon egentligen? Vad känner hon? Varför slutar det som det slutar för henne? Det är förstås sånt som jag kan fundera vidare över själv men jag skulle gärna ha velat ha lite mer hjälp.

Fallet Vincent Franke är utgiven på Piratförlaget. Utgivningsår: 2010