Sammanfattning av ett förfärligt år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett rätt förfärligt år.

2021 var ett jobbigt år att ha att göra med helt enkelt. Jag var lite trasig när vi gick in i året (på grund av 2020, en chockartad biblioteksstängning och lite annat smått och gott) och sedan rullade det på med en kämpig balansgång för att få vardagslivet att gå ihop.

Året har tack och lov bjudit fina stunder också och sommaren var till exempel min bästa på många, många år.

Allt, jobbigt och fint, överskuggas dock av att jag förlorade min bästa vän och kattföljeslagare Buffy när februari gick över i mars. Jag har inte riktigt kommit till ro med det än och jag har inte läkt. Jag är fortfarande så oerhört ledsen och mycket av det beror förstås på att det funnits annat som inte riktigt lämnat mig ro att gå vidare.

Jag kommer se tillbaka på 2021 som ett tungt år, men jag kommer förstås också kunna plocka med mig massor av bra saker (och de kommer hjälpa mig att orka hoppas att 2022 ska bli ett riktigt förträffligt år för att väga upp), som det här till exempel:

Årets ungdomsbok: Holly Blacks två avslutande delar av trilogin om Elfhame. The wicked King och The Queen of nothing, jag läste dem under påskhelgen och de var ett ypperligt ledighetssällskap.

Årets käftsmäll: I Em vaggar Kim Thuy in sin läsare i försiktigt hopp innan hon slår yxat i huvudet på en. Det är vidrigt och vackert, sönderslitande och helande på samma gång. Så skriver en stor författare.

Årets vemodigaste: Att sista delen av Ninni Schulmans Hagfors-deckare kom kanske. Dagen är kommen var bra och ett bra avslut, men jag kan inte riktigt förlika mig med att det inte blir mer.

Årets charmigaste: Sambo på försök av Beth O’Leary.

Årets klassiker: Vågorna av Virginia Woolf.

Årets lycko-knock out: Helt oväntat Jeanette Wintersons essäsamling Konst. Den väckte så mycket i mig och inspirerade mig vidare på många plan.

Årets gråtfest: Mhairis senaste Last night. Herregud, det är verkligen den feelbadigaste feelgood jag läst.

Årets mest känslosamma: Djur av Lise Tremblay, jag grät från början till slut och samtidigt var jag lycklig över att sådana här böcker skrivs. Här finns delar som jag inte orkar bära och andra delar som hjälper mig bära det som måste med. Jag älskar verkligen Lise Tremblays storslagna kärlek till djur och människor och hur sparsamt effektivt hon skriver fram det.

Årets historiska: Jag vet inte om det är Hilary Mantels fel eller om jag är rädd att inget ska kunna mäta mig med Wolf hall och dess syskon, jag har (nästan) inte läst historiska romaner alls i år. Men Fem kvinnor av Hallie Rubenhold inledde läsåret och oj vilken fantastiskt bra faktabok om kvinnors villkor i en historisk kontext det är.

Årets obehagligaste: Det måste ju vara Konferensen av Mats Strandberg, jag misstänker att den kommer förfölja mig till teambildningar och stugbyar genom hela livet…

Årets läskigaste: Furan av Lisen Adbåge. Föga anade jag att en bilderbok kunde vara så skrämmande.

Årets serie 1: När vi var samer av Mats Jonsson.

Årets serie 2: Christoffer Holsts serie om Cilla Storm som jag läste hela under sommaren.

Årets dystopi: har jag inte läst, världen har liksom hunnit ikapp dem.

Årets nya bekantskap: Åsa Larsson! Eller kanske Rebecka Martinsson, jag har ju läst lite i Pax-serien innan. Vilken resa vi hade under hösten, det var länge sedan jag var så uppslukad (av något som inte har med Thomas Cromwell att göra).

Årets kärlekshat: En allvarsam lek av Sally Thorne. Jag känner på mig att jag inte borde älska den här som jag gör, att det är lite skämmigt (den är nog egentligen fånig), men eftersom jag inte är säker så älskar jag vidare.

Årets intressantaste: Patrick Radden Keefes bok om Nordirland och The troubles, Säg inget.

Årets mest lugnande: En vacker dag av Tomas Bannerhed, den var mer ett tillstånd än en bok.

Årets ljudbok: Brinn mig en sol av och med Christoffer Carlsson.

Årets magplask: Tystnaden av Don Delilo, en sån sanslöst tråkig och besvikelsväckande bok!

Årets TV-serie: The Good place var finast, men gladast blev jag över att Kanal 5 väckte nytt liv i min gamla favoritserie Mullvaden.

Årets mest insnöade:Inferno i snö av Marie Bengts, på ett bra sätt alltså. Det här är den historiska roman jag läst i år och det var väl fint att det blev just den här deckaren.

Årets gråaste: Återigen på ett bra sätt… Agota Kristoffs Igår var så förfärligt och tröstlöst vardagsgrå och absurd på samma gång. Jag älskade den!


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Photo by Ryan Stone on Unsplash

Gröna, sköna vårvindar av Christoffer Holst

Äntligen tillbaka på Bullholmen med Cilla! Den senaste boken i serien, Kalla, vita vinternätter led av naturliga skäl stor brist på Bullholmen-miljöer och det märktes. Nu är vi tillbaka igen och det lyfter hela berättelsen tycker jag.

Här finns förstås ett gammalt olöst mord som Cilla nystar i, det så kallade studentmordet som begicks på 60-talet. Här finns också Julia som lånar en kompis villa på Bullholmen för att få ro att skriva sin bok om vin och mat, det visar sig rätt snart att hon flyr från något också. Och så är det Zacke vars förhållande krisar och som får låna kolonistugan av Cilla för att landa lite.

Jag tycker att det är fint med varmare vindar igen och jag måste säga om serien som helhet att jag gillar första och sista delarna bäst, sommaren och våren. Balansen mellan feelgood och brott (obehagliga sådana!) är perfekt här.

Jag stör mig en del på Cilla, jag tycker att hon komplicerar saker för mycket, men jag tror att det handlar om att hon är så olik mig att jag har svårt att förstå mig på henne ibland. Men tycker om henne gör jag. Jag tror att hemligheten med den här serien ligger där, man gillar de här människorna direkt och bryr sig om hur det går för dem. Här finns utrymme för en evighetsserie förstås, men jag tror att det är klokt att sätta punkt någonstans och då är här rätt perfekt.

GRÖNA, SKÖNA VÅRVINDAR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Del tre i en serie, tidigare delar: Söta, röda sommardrömmar, Blå, blå höstvågor, Kalla, vita vinternätter

Kalla vita vinternätter av Christoffer Holst

Så har jag kommit till tredje delen av Christoffer Holst kvartett om nyfikna mysterielösare Cilla Storm och hennes vänner. Den här gången har Zacke och Jonathan köpt stuga i Idre och Cilla reser dit (tillsammans med Rosie förstås) för att fira jul. Och så blir det mystisk död och dramatik förstås.

Jag gillar myset, tycker om att hänga med gänget igen, men jag har svårt för deckargåtan. Mitt största problem är att den är så oerhört sorglig och förfärlig och ändå bara flimrar den förbi. Jag tror inte att jag skulle ha orkat mer fokus på den eller förklaringar, men jag önskar faktiskt att deckarspåret varit ett annat. Jag står helt enkelt inte riktigt ut med det.

Kalla, vita vinternätter är svagare än sina föregångare (första är outstanding förstås), men jag ska absolut läsa avslutande boken också och håller tummarna för att Cilla får sluta på topp.

KALLA, VITA VINTERNÄTTER
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (xxxx)
Del tre i en serie, tidigare delar: Söta, röda sommardrömmar, Blå, blå höstvågor.

Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst

Blå, blå höstvågor är den andra boken om Cilla och Adam och de andra på och kring Bullholmen. Den här gången känns dramat lite lugnare, lite mindre hysteriskt och kanske lite mer höstlojt. I gengäld är djupet lite djupare. Jag tycker om de här böckerna.

I centrum står en kvinna som försvann för trettio år sedan, en kvinna som röjer ur föräldrarnas hus på Irland och en kvinna som ska gifta sig på Bullholmen. Och så Cilla Storm förstås, hon som skriver för en kriminal-podd och just nu ägnar sig åt att nysta i ett försvinnande.

Jag gillar dramat i den här boken, men framförallt tycker jag om hur relationerna utvecklas och fördjupas över serien. Jag trivs med Cilla och de andra jag börjar få lära känna på riktigt.

BLÅ, BLÅ HÖSTVÅGOR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2019)
Del två i en serie, första delen: Söta, röda sommardrömmar

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst

Det här är ju alldeles ljuvligt och bra! Om någon sagt mig innan att det gick att förena deckare med feelgood och få det bra (och det har förstås folk gjort när de pratat om den här boken) så hade jag nog inte trott dem. Men det här är verkligen en ypperlig blandning.

Allra mest gillar jag att Christoffer Holst inte alls gjort avkall på deckardelen för att få det mysigt, eller tvärtom. Deckargåtan är riktigt obehaglig när en ung tjej mördas på midsommarafton och sedan den ena ruskigheten inträffar efter den andra (jag må gissa hur det hänger ihop rätt snabbt, men det gör verkligen ingenting). Och feelgoodmyset är rakt igenom bedårande, från Cilla och Rosies underbara vänskap till (allas vår) förälskelse i Adam.

Jag ser förstås fram emot att läsa de resterande tre böckerna om Cilla och så kan jag inte låta bli att önska mig filmatisering. Skulle det här inte vara helt perfekta sommarfilmer, typ som Morden i midsommer fast bra*?

SÖTA, RÖDA SOMMARDRÖMMAR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2018)
Första delen i en serie.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Lottens bokblogg och Och dagarna går.

* Missförstå mig rätt – jag älskar Morden i Midsummer, men inte för kvalitens skull…