Chuck Hogan

Förgörelsen

av

Ibland är det bra att vara lite efter… I början av året läste jag första delen i Guillermo Del Toros och Chuck Hogans kommande trilogi – The Strain. Jag älskade första halvan av boken men tyckte att den tappade i slutet. Sen kom hösten och med den del två i serien. Jag inväntade den svenska utgåvan medan de riktiga nördarna läste – och blev besvikna. Efter att ha läst några uppgivna/besvikna recensioner var jag inte särskilt sugen att fortsätta alls men det är ju ändå en vampyrserie och hoppet om en ok trilogi är ju som bekant det sista som överger vampyrnörden så jag var till slut ändå tvungen att läsa. Förväntningarna var med andra ord rätt låga. Och jag blev faktiskt positivt överraskad.

Förgörelsen når aldrig i närheten av The Strains första halva, som ju å andra sidan var helt superb. Den skrämde livet ur mig och jag ryser fortfarande vid tanken på den där instängda känslan jag hade när jag läste den. Å andra sidan blir inte heller del två i serien den där totalsplattriga slagsmåls- och förgörelseboken som slutet av ettan antyder att den kunde bli. Vi får ändå lite eftertanke, lite relationer och lite karaktärsdjupdykningar. Jag gillar att jag får några fler nycklar till Setrarkian och Fet (även om jag måste säga att jag ogillar de där svamliga blogginläggen). Dessutom uppenbaras lite mer av den större planen som jag antar kommer att vara huvudsaken i den avslutande delen.

Jag tycker inte att Förgörelsen är en särskilt bra bok. Den är ok underhållning för stunden om man är beredd att överse med vissa saker. Ett extra plus får den naturligtvis också för att den förtjänstfullt lotsade mig genom disputationsveckan :). Dess främsta fördel är dock att den ger mig fortsatt hopp om strainologin och att den tillslut ändå kan landa som en intressant och bra läsupplevelse i sin genre.

~Bra Böcker, 2010~

The Strain

av

Så otroligt obehaglig! Och inte en romantisk humanvampyr så långt ögat når…

Första halvan av Chuck Hogan och Guillermo Del Toros The Strain är krypande och obehaglig med sin totalapokalyptiska känsla. På framsidan av boken står ett recensionscitat (vilket otyg att fylla ett omslag med sådana!) som lyder: ”It haunts as much as it terrifies” och det stämmer verkligen. I början kände jag mig förföljd och relativt vettskrämd av boken (såväl innehållet som den fysiska boken som faktiskt skyndade på mina toalettbesök avsevärt eftersom den låg där och ”tittade på mig”…). På ett sätt känns det som att författarna tar i lite väl mycket med alla karaktärer som svårmodigt stirrar mot det döda flygplanet eller den förmörkade solen (!) och vet att något fasansfullt är på g. Men samtidigt är det naturligtvis effektfullt att låta oss alla förenas i denna vetskap så starkt förknippad med vår okunnighet om vad som håller på att hända.

Tyvärr är det så att när sanningen väl uppenbaras i all sin blodiga äcklighet med allt från nakna blodtörstiga män till hundmord så blir det mindre skrämmande, mindre förföljande. Ett illamående tar över som inte riktigt släpper taget.

Hoppet mellan perspektiv och huvudpersoner utgör också ett problem då jag aldrig riktigt får lära känna någon. Å andra sidan är författarna väldigt skickliga på att leda in läsaren i alla dessa karaktärer på kort tid. Vissa karaktärer griper mig verkligen och det handlar då främst om de ”överlevande” som befinner sig i en situation som de inte kan förstå och som inte kan sluta annat än fasansfullt illa. Det är otroligt smärtsamt att följa dem mot avgrunden och sedan tvingas lämna dem där.

För att sammanfatta läsupplevelsen så måste jag tyvärr säga att jag blev besviken. Å andra sidan så hade jag rätt höga förväntningar så besvikelsen var nog oundviklig. Det är på det hela taget en ok bok med en väldigt bra första halva. En hel del av scenerna där ”hjältarna” slaktar ”fiender” hade jag dock gärna sluppit.

Jag antar att en film kommer att göras när trilogin är fulländad och jag utgår ifrån  att Del Torro själv (som ju gjort exempelvis Pans labyrint och Hellboy) kommer att regissera. Jag tror dock att jag hoppar över den filmvisningen. De kommande böckerna ska jag dock ge en chans men jag är väldigt orolig för hur de ska kunna skriva två böcker till utan att gräva ner sig i tjatiga slaktscener och annat trist.