Mitt så kallade liv

Alla som hyllar den här serien har rätt. Men jag klarar inte av att se den. Den är riktigt, riktigt fantastisk emellanåt och jag älskar skådespeleriet som inte känns som skådespeleri. Jag avgudar föräldrarnas samspel och problem (hej, gamla tant som numera kan identifiera sig med den äldre generationen snarare än tonåringarna!). Över huvud taget tycker jag att den här seriens styrka ligger i att den beskriver dem alla – de coola, de utanför, de mesiga, de vuxna osv. Alla får de vara en bit av förklaringen och det ligger ingen vi mot dem-förutsättning i serien själv, bara hos varje enskild karaktär.

Det enda som jag egentligen hakar upp mig på är att det ser så föråldrat ut. Kläderna! Frisyrerna! Serien gjordes 1994 men den känns 1986. Det är naturligtvis bara yta men när den är så totalt nedsänkt i en tidsanda och dess utseende har jag sjukt svårt att inte reagera, typ hela tiden.

Men det är inte anledningen till att jag inte orkar titta ordentligt (jag såg två avsnitt och efter det har jag tittat punktvis så jag vet hur det slutar och vad som händer). Anledningen stavas a.n.g.s.t. Jag fixar inte att sjunka ner i det där igen. Det är liksom för bekant, för mycket sånt som jag ägnat en hel del tid åt att förtränga. För mycket skola och försöka få ihop en identitet och ett liv-ångest. Jag har som sagt sett det, men lite med ett öga stängt. Jag önskar förstås att jag hittat det när jag var i rätt ålder, alltså när serien kom, nu är det tyvärr för sent att bli kär för första gången. Om jag ska visa den för mina barn vad det lider? För seriens skull, för ämnena den behandlar så skulle jag absolut göra det men jag är rädd att de kommer tycka att den är hemskt daterad. Eller så tycker de att den är antik på helt rätt sätt med snygga kläder och frisyrer att dö för. Om Fiktiviteter andas fortfarande om tio år så lovar jag att återkomma med en rapport…