Böckernas bok och de längsta dagarna

Påskhelgen är en helg som har allt – lugn, godis, fluffiga kycklingar… Men det är också en helg som har sin grund i den mest fantastiska av alla berättelser. Passionsdramat har alla ingredienser som gör en berättelse oförglömlig – odödlig kärlek, svek, djupaste förtvivlan och ett hopp som övervinner allt. Oavsett om man är kristen eller inte så är berättelsen en av de mest klassiska och en av de mest spännande att gå på djupet med.

Jag har “alltid” fascinerats av Jesu Golgatavandring och allt som föregår och följer på den. Som barn såg jag den där tv-serien som visades varje påsk, och sen började jag läsa. Sen dess har jag fortsatt läsa.

Här följer en lista över riktigt bra tolkningar av passionsdramat och Jesu liv, för er som redan läst originalet eller som väljer att lämna bibeln därhän:

Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson
Det här var troligen den första variation av berättelsen om Jesus jag läste. Jag minns inte mycket av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den. En stark berättelse om en kvinna i skymundan. Jag ska definitivt läsa om den.

Marias testamente av Colm Toibin
Det här är en oerhört gripande berättelse om Maria, hur hon minns sin sons sista dagar och det svek hon själv menar att hon gjort sig skyldig till. Det är en eftertänksam och sorgesam berättelse med ett fantastiskt språk, Colm Toibin är en av mina främsta favoriter.

Barabbas av Pär Lagerkvist
En av de allra bästa böcker jag någonsin läst av en av de mest glimrande författarna. Att följa Barabbas, rövaren som fick överleva på Jesus bekostnad, är en hjärtskärande resa ner i det mänskliga psyket när det går sönder och när det kanske hittar fram till någon sorts tilltro.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman
Det här är en kontroversiell bok som ifrågasätter allt vi trodde att vi visste om Jesus. Genom att dela upp Jesus personlighet i två skilda personer, Jesus och Kristus, lyckas Pullman synliggöra hans komplexa person såväl som berätta berättelsen om hur en berättelse byggs.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2015, du hittar den här.

Crucifiction by Romanino in Pisogne” foto av Wolfgang Moroder. [ CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons.

Ett historiskt ögonkast på kvinnors makt och så några lästips

Kvinnor och makt. Jag vet lite om det, har forskat mig till det och skrivit en avhandling om kvinnors makt i lokalsamhället under 1700- och 1800-tal. ”Sjukt spännande” tänker du nu måhända sarkastiskt, men det är det faktiskt och jag kan aldrig få nog av att fördjupa mig i ämnet.

Härom veckan skrev jag om Hallie Rubenholds Fem kvinnor som handlar om undanskymda kvinnors vardagsliv och när jag läste den tänkte jag mycket på Mary Beards korta, koncisa och glasklara Kvinnor och makt. Ett manifest. Det är en historisk genomgång av tystandet av kvinnliga röster. Eftersom Mary Beard är professor i antikens historia är det dit hon söker sig. Sen använder hon sina hundra sidor till att dra tydliga linjer mellan Odysséen, Shakespeare och dagens politiska klimat, och twitter icke att förglömma. Det är väldigt snyggt gjort och mycket klargörande. Själv var jag betydligt mycket mer mångordig i min avhandling och inte drog jag i trådarna till nutiden heller (förutom i mitt eget huvud förstås). Men jag konstaterade i alla fall att visst innehade vardagens kvinnor någon form av makt ”förr i tiden”, de kunde bara inte inneha samma sorts makt som männen (och naturligtvis var den makt de hade tilldelad dem av en patriarkal samhällsstruktur). Och deras röster lyssnades sällan på, annat än om de talade om kvinnoangelägenheter, vilket de gjorde i min undersökning som handlade om rättegångar i barnamordsfall. Där öppnade de vardagliga männen knappt munnen. Kvinnorna vittnade, domaren dömde, de anklagade kvinnorna förlorade huvudet och livet gick vidare.

Vill du läsa tre bra böcker om det här med kvinnor och makt rekommenderar jag Kvinnor och makt av Mary Beard, Namnens hus av Colm Tóibín (som behandlar berättelsen om Electra och Clytemnestra något annorlunda i relation till hur den framstår i original och hur den beskrivs i Beards bok) och Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnits. Skulle du få för dig att du vill läsa min avhandling så hittar du den här.


En version av det här inlägget publicerades på Kulturkollo i mars 2019, du hittar det inlägget här.

Bild (som jag valt eftersom kvinnors makt i förgången tid inte sällan härletts till deras innehav av nycklarna till exempelvis visthusboden) från Freeimages

Bara bra böcker! Marias testamente

I somras funderade jag på en inläggsserie där jag tänkte kring hur riktigt bra författare egentligen bär sig åt. Sen fann jag mig sitta med en av Colm Toibins texter och känna i djupet av min lässjäl att jag vill inte veta hur han gör. Jag vill bara känna så som han får mig att känna. Så jag skippade inläggsserien.

Det är näst intill omöjligt för mig att välja en av Toibins böcker som favorit, men här har jag ändå valt att lyfta fram hans Marias testamente, som jag skrev såhär om när jag läst den:

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Eftersom jag inte vill analysera hans texter så är det förstås svårt att förklara vad det är som griper mig så mycket i Colm Toibins berättande. Jag tror att det har med ömheten inför det mänskliga att göra, försiktigheten med vilken han håller de människohjärtan han visar fram. Så här förklarade jag min kärlek på Kulturkollo för några år sen:

Vissa kärlekar är svårförklarade och samtidigt lättbegripliga. Du behöver bara läsa något av Colm Tóibín för att förstå att jag blev förälskad i honom, tror jag. Först läste jag hans bok om Maria och trollbands, sen blev det boken om Henry James. Låt mig säga att det är två väldigt olika personer han beskriver, men han gör det så bra att jag känner dem båda. Just den där förmågan han har att gå in i det innersta, när han skriver Jesu moders lidande när hennes son dör för världen får kristendomens innersta en helt ny mening för mig. Den där förmågan att skriva riktiga människor och att göra det också av myter. Det är sånt jag inte kan låta bli att älska.

I höst har jag läst den lilla En lång vinter. En stillsam liten betraktelse av ett utsnitt tid där huvudpersonens hela tillvaro vänds upp och ner, ut och in.

Och så ägnar jag mig just nu åt hans på svenska alldeles färska Nora Webster. Och jag tycker väldigt mycket om Nora, hennes kamp och att jag får småfnissa med henne emellanåt.

Han skriver kvinnor väldigt bra, Maria och Nora är fullkomligt relaterbara mitt i allt det där som inte kan förstås. Vi bär ju inte alla erfarenheten av att ha fött en profet, men vi kan tänka oss och Colm Tóibín visar oss hur. Han skriver barn bra också, som i En lång vinter. Och män. Och så är han väldigt bra på bakomliggande homoerotisk dragning, dess lockelse och skam. Som i En lång vinter och som i Mästaren. Han är väldigt bra helt enkelt, på allt. Och det är därför jag kommer fortsätta tjata hans namn i oktober varje år, tills Svenska Akademien ger honom det där priset som han förtjänat.


Inlägget bygger på två texter, en som publicerades första gången 23 oktober 2015 på Kulturkollo och en kortare boktext publicerad här på bloggen 18 april 2014. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

The Empty family av Colm Tóibin

Colm Tóibin är en av mina favoritförfattare alla kategorier. Han kan skriva långt eller kort, historiskt eller nutida, med kvinnor i huvudrollen, med barn som berättare, och han skriver det alltid så vidunderligt bra. Det är nog något med blicken för människor och en djup kärlek till oss. Han skriver alltid så innerligt om de människor han skapar.

The Empty family är en samling noveller som skärskådar familjer på olika sätt, dysfunktionella familjer. Egentligen finns inte så mycket att säga, som helhet är inte samlingen det bästa jag läst av Colm Tóibin. Det finns några riktigt fina noveller, någon som jag inte riktigt förstår mig på och så finns det några som är lite för sexuellt explicita för min smak (jag är rätt pryd av mig). Det är som det brukar vara med samlingar, lite av varje. Men så finns titelnovellen som fick det att snurra i huvudet för att den var så bra, nu är jag ganska säker på att det är den bästa novell jag läst. Jag kan inte säga varför eller ens vad den handlade om – en stjärnkikare? Det är inte det som är det viktigaste, det som spelar roll är att Colm Tóibin försöker sig på att beskriva något oändligt stort (livet) genom en berättelse om väldigt vardagliga saker. Och han lyckas. Det är så stort att jag tappade andan en stund. Bara för den novellen vore han värd Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas att också Svenska Akademien ska begripa det en gång.

THE EMPTY FAMILY
Författare: Colm Tóibin
Förlag: Penguin Books (2010)

Alla dessa myter

bland faller jag in i ett läsmönster och den här sommaren har ett sådant mönster definitivt varit myter, grekiska myter. Jag har läst Pat Barkers Silence of the girls, Theodor Kallifatides Slaget om Troja och Madeline Millers Kirke. Jag rekommenderar särskilt den förra och den senare av dessa och vill man få till en riktigt fin trio kan man klämma till med Colm Toibin House of names också.

Jag tror att jag är färdig med mytböckerna för nu, om ni inte har något omistligt tips förstås…

31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Nora Webster

nora-websterÅ Nora. Som jag känner igen mig i din strävan, i din osäkerhet inför hur du borde tänka och vara, en osäkerhet som du gömmer bakom en rätt hård mask som kan verka ogenomtränglig för den som inte försöker ta sig igenom. Det är särskilt i ditt sätt att vara förälder som jag känner igen mig, som när du sitter där med din son och inte alls vet hur du bör bete dig som vuxen för att det ska vara bäst för honom, när du vill erbjuda den enkla utvägen men inser att det bara vore det bästa för dig. Det är så svårt att vara förälder när en lever så mycket i sitt eget huvud som du gör Nora, som jag också gör.

Och du bär en sorg vilket förklarar din självupptagenhet, men det står ju rätt klart och tydligt att du alltid varit sån. Jag älskar det här med att alla gillade din man, Maurice, bättre än de gillade dig, också din mor. Jag kan relatera till det på ett lika sorglöst sätt som du faktiskt, vissa människor är helt enkelt lättare att gilla än andra (och jag är andra precis som du).

En sak som jag tyvärr inte kan känna igen hos mig är den där bestämda beslutsamhet. När du skriver hotbrev till barnens skola och sätter dig upp mot överhetspersoner. Det skulle jag aldrig våga. Eller så skulle jag det om jag blev tvungen.

Du är en av de tuffaste människor jag känner, en inspiration. Att få lära känna dig och älska dig gör det lite lättare att älska också mig (ibland kanske det inte bara är ”folk” som föredrar min bättre hälft), för vilket jag är dig evigt tacksam. Verkligheten blir lite lättare att manövrera då.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
NORA WEBSTER
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Erik Andersson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken (och då inte bara om Nora): Och dagarna går…, Johannas deckarhörna.

Läs också gärna min kärleksförklaring till Colm Tóibín på Kulturkollo.[/su_note]

En lång vinter

en-lang-vinter_e-bokVintern är sannerligen lång i Colm Tóibíns kortroman. Oändlig. Stillsam och fruktansvärd.

När lillebror lämnar gården för militärtjänstgöring tror nog Miquel att det är det värsta som ska hända, och det är tungt, men ingenting mot det som kommer sen och samtidigt.

Det är så fint hur det är det vardagliga och deras orubbliga, surmulna, envishet som på ett sätt står i centrum när uppmärksamheten så lätt kunnat hamna på det uppenbara. Och så slutet som inte är slut, allt jag inte får veta…

Jag älskar Colm Tóibíns sätt att skriva. Så vardagligt men samtidigt drömlikt att det alltid finns en aning av magi i skuggan bredvid. Så långsamt, varsamt och på något sätt ömsint. Det är svårt att sätta ord på, men jag känner mig alltid trygg i hans böcker, också när det värsta händer.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
EN LÅNG VINTER
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Norstedts (2012)
Översättare: Erik Andersson
Köp den t.ex. här eller här (som e-bok, den fysiska boken hittar du på ditt bibliotek).[/su_note]