Colm Toibin

Vem tar priset (nobelpriset i litteratur alltså) 2022?

av

Idag återupplivar Anna, Linda och jag en fin gammal Kulturkollo-tradition – nobelpriskonferensen.

En torsdag i oktober ska nobelpristagaren i litteratur avslöjas och den torsdagen är imorgon. Klockan 13.00 öppnar Mats Malm dörren i Börshuset, träder ut och avslöjar därefter att årets Nobelpris i litteratur tilldelas, ja vem då?

Helena: I år har jag faktiskt funderat mindre på det här med möjliga nobelpristagare i litteratur än jag brukar, jag har inte heller koll på vadslagningslistor eller så. Jag hoppas som vanligt på att årets pristagare ska vara någon som kanske är en ny bekantskap och som öppnar helt nya världar för mig, senast det hände var med Louise Glück (som jag verkligen älskar!). Om det skulle slumpa sig så att det blir en författare jag faktiskt har läst så önskar jag ett pris till Jamaica Kincaid (för att hon är tuff och bestämd som få) eller Colm Toíbín (för att han tvärtom är mjuk och inkännande och ger mig hopp om mänskligheten).

Anna på Och dagarna går: Nobelpriset är nobelpriset är ändå nobelpriset och det är spännande att fundera över vilket författarskap som kommer att komma i ropet imorgon. Jag har genom åren försökt läsa något verk av prisvinnaren och därför önskar jag lite själviskt att det blir en författare som skriver texter som lockar mig till läsning. Om jag får önska så skulle islänningen Jón Kalman Stefánsson gärna få priset eller varför inte den indiska författaren Jhumpa Lahiri? Om hon kan tänkas vara för ung så är Anita Desai ett annat tips och både hon och den turkiska Elif Shafak skriver så väldans bra. Slänger in ett sista tips och det är brittiska Jeanette Winterson. Hennes böcker är fantastiska!

Linda på Enligt O: Jag har inte heller hunnit fundera så mycket i år och faktiskt tycker jag att Nobelpriset mist något av sin glans efter alla skandaler. Trots detta kommer jag att sitta klistrad när avslöjandet kommer och sedan, mest troligt, bli besviken. Egentligen är det kanske roligast om den som vinner är en författare jag inte läst, men som verkar intressant nog att läsa något av. En sådan författare är fransyskan Annie Ernaux som brukar nämnas som en tänkbar kandidat. Det är samtidigt roligt om personliga favoriter tilldelas priset och då håller jag en extra tumme för Jamaica Kincaid, Margaret Atwood eller varför inte Nina Bouraoui. Den senare är kanske för ung för att prisas redan nu, men en fantastisk författare. Troligare är dock att Jon Fosse, Cees Nooteboom eller någon helt okänd (manlig) författare tilldelas priset.

Elva viktiga från instagram

av

Jag blev utmanad av Lyrans noblesser att ägna 11 dagar på instagram åt att berätta om 11 viktiga böcker. Viktiga för mig alltså. Det har jag gjort nu och här kan ni som inte finns på instagram men som gärna vill veta mer om viktiga böcker se vilka jag valde. Vill du läsa vad jag skrivit här om böckerna kan du klicka på författar-taggarna längst ner i inlägget alternativt söka på titlarna i bloggen (det finns en sökruta i högerkolumnen eller längst ner beroende på var du läser bloggen).

Dag 1 Wolf hall-trilogin
Först ut måste förstås Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi bli. Det är böcker som är som skrivna särskilt för mig. Allt det där jag läst och sett så många gånger tidigare, Anne Boleyns uppgång och fall, intriger och död, men på ett helt nytt sätt. Och så Thomas Cromwell. Också på ett helt nytt sätt. Jag kommer aldrig hitta böcker som talar mer med just mig och jag kommer aldrig sluta läsa om dem.

Dag 2 Barrabas
Det är andra dagen i utmaningen och det råkar också vara långfredag. Igår skrev jag att jag inte brukar läsa deckare på påsken, något jag i alla fall brukade läsa var berättelser om den kristna påskberättelsen. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna och har varit det också för mig. Tro är en komplicerad sak och det är svårt att sätta ord på. Någon som kunde just det var Pär Lagerkvist och han är oerhört viktig för mig genom sitt skrivande. Han är en själsfrände i ångest, mörker och tvivel liksom i det obegripligt stora som är att höra hemma i sig själv och sitt inre. Och det är ju om tvivlet och det futtiga i att bara vara en människa och inte förmå mer som Barrabas petar. Oj så den petar i mig och mina tvivel, i min tro och i mitt människoskap. Det hade kunnat bli så fel om någon som inte älskade Barrabas och oss människor skrivit det, nu blir det världens bästa bok istället. Om det är något jag vill uppmuntra den som bär det minsta av intresse för det här med tro och påskens mysterium att göra så är det att tillbringa en stund med Pär Lagerkvist och Barrabas.

Dag 3 Tjänarinnans berättelse
Idag har vi kommit fram till en bok som väckte och fortfarande väcker min feministiska vrede. Det finns så mycket utsatthet och förnedring i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men där finns också en kraft och vrede så stark att den kan flytta berg. Ingenting har fått mig att känna kvinnohatet så tätt inpå kroppen och ingenting har fått mig att vilja slåss såsom Tjänarinnans berättelse. Det här är en bok som jag önskar minskade i aktualitet och relevans men så är det tyvärr inte. Det är elva år sen jag läste den och jag vill fortfarande slåss.

Dag 4 Det
Fjärde inlägget och jag får inte glömma Stephen King här. Jag är inte en av dem som läste Stephen King i tonåren utan hittade honom i rätt mogen läsålder. Det har varit fantastiskt, är fortfarande fantastiskt. Jag har läst så mycket bra, som novellsamlingen med novellerna bakom Nyckeln till frihet och Stand by me (som förstås är två riktigt bra filmer) Different seasons, som Lida, som Att skriva. Och ändå är det nog Det som gjort störst intryck på mig. Inte alls för skräckens skull utan för den långsamma, plågsamma sorgen i att förlora någon och att förlora sitt barnjag. Det är den bästa uppväxtskildring jag någonsin läst. Och så forskar den så fint i vad som egentligen skrämmer och vad det säger om oss. För den sakens skull har jag sen länge bestämt att det jättemärkliga slutet aldrig fanns…

Dag 5 Jonas Gardell
Idag vill jag minnas vilken viktig roll Jonas Gardell en gång spelade i mitt liv. När jag var en deppig och svartsynt tonåring och inte mådde särskilt bra med mig själv så läste jag (nästan uteslutande under en period) Jonas Gardell och lät mig guidas till hur vuxenliv kunde levas. Jag lärde mig att jag var värd någonting, att vi alla är det. Genom Frestelsernas berg, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Mormor gråter. Sen kom förstås Torka aldrig tårar utan handskar men det var långt senare. Jag älskar de böckerna men jag älskar ännu mer att jag hittade till allt som kom dessförinnan och att jag varje gång jag ser en av hans böcker i mina bokhyllor tänker på den där tonåringen jag var, vilken tur det var att jag hittade en så klok röst att lyssna till och att jag lät mig själv bli räddad.

Dag 6 Mördaren ljuger inte ensam
Jag måste ta med Maria Langs debut. Langs deckare har följt mig nära, nära sen jag var tonåring. När jag är ledsen så läser jag om en av dem och när jag är glad, trött, i behov av trygghet. Eller för att det är sommar eller den där dagen på våren när man bara måste läsa Kung liljekonvalje av dungen igen. Eller… Det är alltid rätt med en deckare av Maria Lang och allra bäst är Mördaren ljuger inte ensam.

Dag 7 House of names
Idag försöker jag mig på att välja något enda av Colm Toibin. Det blev den här men skulle kunnat vara vilken som, Colm Toibin är fantastisk, jag drömmer om att han en dag ska få Nobelpriset så att fler hittar till honom. Att det just blev House of names här beror på att det är en bok om myter (Electra, Orestes osv) vilket jag älskar och Colm Toibin tolkar dem förstås på ett fantastiskt sätt. Vill man ha något annat kan man läsa Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter eller egentligen vad som helst. Det som tilltalar mig mest i hans författarskap är människokärleken, jag känner att hans värme behövs förtvivlat mycket i den här världen.

Dag 8 Jag håller tiden
Idag tänker jag på tiden och på läkandet och på hur man vågar släppa taget. 2016 var jag djupt försjunken i utmattning och då kom Åsa Grennvalls (numera Schagerström) Jag håller tiden ut. Jag läste den som den allra första bok jag kunde läsa efter att ha tappat förmågan tidigare den hösten. Det är en av få böcker som jag kan säga har förändrat mitt liv. Jag minns att jag läste där om hur man kan betrakta tid som förflyter som en bra sak eftersom den leder en ännu längre bort från det jobbiga som varit. Fram till dess kunde jag bara se stressen i tid som försvann. Jag lärde mig också att låta nu vara nu och ingenting annat. Och så började jag en resa mot att släppa taget om sånt och sådana som hänt mig. Jag håller tiden är en bok som fortfarande pågår i mig och jag mår så mycket bättre av att ha den där.

Dag 9 Sagan om Isfolket
Idag tycker kanske vissa att det skulle kunna vara lite pinsamt, men jag vägrar att skämmas över Isfolket. Varje gång jag är för trött, inte orkar utmana mig eller bara behöver svepas in i något välbekant så läser jag Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Margit Sandemo var faktiskt också mycket betydelsefull för historieintresset som ledde mig till forskarutbildningen och varje litet fragment av specifik nordisk historia jag har kvar i mig kommer från hennes böcker. Senast jag hade riktigt stor nytta av Isfolket var 2017 när jag läste mig igenom nästan hela serien på väg tillbaka från utmattningen. Jag vet förstås att som litteratur är det här inte stort, men som upplevelsen och sett till allt jag fått så är det sannerligen just det.

Dag 10 Nedstörtad ängel
Näst sista dagen och jag väljer en bok jag läste för två år sen. Jag vet inte om jag hade fördomar om PO Enquist eller varför jag blev så chockad av Nedstörtad ängel när jag läste den. Jag trodde nog att han var en ordningssam författare och så visade det sig att han var helt vildsint, på ett jättebra sätt. Jag har aldrig läst något som Nedstörtad ängel. Jag begrep inte vad jag läste och det gör jag fortfarande inte, men det öppnade valv på valv i mig (för att använda mig av en annan stor diktare, Tranströmer). Sen dess har jag läst Kapten Nemos bibliotek och den gav mig några nycklar till ängeln, men var också jättemärklig (också på ett bra sätt). Just nu läser jag Livläkarens besök och hoppas på mer vildsint genialitet. Jag är så glad att jag hittat till Enquist och att jag har så mycket kvar. Sen ska jag, när jag gått varvet runt, läsa Nedstörtad ängel igen. Jag hoppas på att förstå den bättre då och samtidigt vill jag hitta nytt att förundras över. Jag tror att det är en livslång kärlekshistoria vi inlett.

Dag 11 Kejsarn av Portugallien
Den sista dagen reser jag hem till Värmland. Till det mest värmländska jag vet, Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Bakstugesittaren som blir pappa som blir förvriden av sorgen som blir byoriginal. Det är den sannaste och finaste berättelsen om kärlek jag vet i det att det handlar om den allt uppslukande föräldrakärleken och bygdens kärlek till den utanförstående. Jag känner mitt barndoms landskap (och så mycket mer) i mig varje gång jag läser om Kejsarn av Portugallien och det är ganska ofta.

Massor fick inte plats fast det nog borde det, ni får tänka er fler dagar och inlägg om böcker av och om: Virginia Woolf, Max Porter, Edith Södergran, Mumin, Barbro Lindgren, Torgny Lindgren, Bröderna Lejonhjärta och så vidare i all oändlighet

Böckernas bok och de längsta dagarna

av

Påskhelgen är en helg som har allt – lugn, godis, fluffiga kycklingar… Men det är också en helg som har sin grund i den mest fantastiska av alla berättelser. Passionsdramat har alla ingredienser som gör en berättelse oförglömlig – odödlig kärlek, svek, djupaste förtvivlan och ett hopp som övervinner allt. Oavsett om man är kristen eller inte så är berättelsen en av de mest klassiska och en av de mest spännande att gå på djupet med.

Jag har “alltid” fascinerats av Jesu Golgatavandring och allt som föregår och följer på den. Som barn såg jag den där tv-serien som visades varje påsk, och sen började jag läsa. Sen dess har jag fortsatt läsa.

Här följer en lista över riktigt bra tolkningar av passionsdramat och Jesu liv, för er som redan läst originalet eller som väljer att lämna bibeln därhän:

Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson
Det här var troligen den första variation av berättelsen om Jesus jag läste. Jag minns inte mycket av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den. En stark berättelse om en kvinna i skymundan. Jag ska definitivt läsa om den.

Marias testamente av Colm Toibin
Det här är en oerhört gripande berättelse om Maria, hur hon minns sin sons sista dagar och det svek hon själv menar att hon gjort sig skyldig till. Det är en eftertänksam och sorgesam berättelse med ett fantastiskt språk, Colm Toibin är en av mina främsta favoriter.

Barabbas av Pär Lagerkvist
En av de allra bästa böcker jag någonsin läst av en av de mest glimrande författarna. Att följa Barabbas, rövaren som fick överleva på Jesus bekostnad, är en hjärtskärande resa ner i det mänskliga psyket när det går sönder och när det kanske hittar fram till någon sorts tilltro.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman
Det här är en kontroversiell bok som ifrågasätter allt vi trodde att vi visste om Jesus. Genom att dela upp Jesus personlighet i två skilda personer, Jesus och Kristus, lyckas Pullman synliggöra hans komplexa person såväl som berätta berättelsen om hur en berättelse byggs.

En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2015, du hittar den här.

”Crucifiction by Romanino in Pisogne” foto av Wolfgang Moroder. [ CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons.

Ett historiskt ögonkast på kvinnors makt och så några lästips

av

Kvinnor och makt. Jag vet lite om det, har forskat mig till det och skrivit en avhandling om kvinnors makt i lokalsamhället under 1700- och 1800-tal. ”Sjukt spännande” tänker du nu måhända sarkastiskt, men det är det faktiskt och jag kan aldrig få nog av att fördjupa mig i ämnet.

Härom veckan skrev jag om Hallie Rubenholds Fem kvinnor som handlar om undanskymda kvinnors vardagsliv och när jag läste den tänkte jag mycket på Mary Beards korta, koncisa och glasklara Kvinnor och makt. Ett manifest. Det är en historisk genomgång av tystandet av kvinnliga röster. Eftersom Mary Beard är professor i antikens historia är det dit hon söker sig. Sen använder hon sina hundra sidor till att dra tydliga linjer mellan Odysséen, Shakespeare och dagens politiska klimat, och twitter icke att förglömma. Det är väldigt snyggt gjort och mycket klargörande. Själv var jag betydligt mycket mer mångordig i min avhandling och inte drog jag i trådarna till nutiden heller (förutom i mitt eget huvud förstås). Men jag konstaterade i alla fall att visst innehade vardagens kvinnor någon form av makt ”förr i tiden”, de kunde bara inte inneha samma sorts makt som männen (och naturligtvis var den makt de hade tilldelad dem av en patriarkal samhällsstruktur). Och deras röster lyssnades sällan på, annat än om de talade om kvinnoangelägenheter, vilket de gjorde i min undersökning som handlade om rättegångar i barnamordsfall. Där öppnade de vardagliga männen knappt munnen. Kvinnorna vittnade, domaren dömde, de anklagade kvinnorna förlorade huvudet och livet gick vidare.

Vill du läsa tre bra böcker om det här med kvinnor och makt rekommenderar jag Kvinnor och makt av Mary Beard, Namnens hus av Colm Tóibín (som behandlar berättelsen om Electra och Clytemnestra något annorlunda i relation till hur den framstår i original och hur den beskrivs i Beards bok) och Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnits. Skulle du få för dig att du vill läsa min avhandling så hittar du den här.

En version av det här inlägget publicerades på Kulturkollo i mars 2019, du hittar det inlägget här.

Bild (som jag valt eftersom kvinnors makt i förgången tid inte sällan härletts till deras innehav av nycklarna till exempelvis visthusboden) från Freeimages

Bara bra böcker! Marias testamente

av

I somras funderade jag på en inläggsserie där jag tänkte kring hur riktigt bra författare egentligen bär sig åt. Sen fann jag mig sitta med en av Colm Toibins texter och känna i djupet av min lässjäl att jag vill inte veta hur han gör. Jag vill bara känna så som han får mig att känna. Så jag skippade inläggsserien.

Det är näst intill omöjligt för mig att välja en av Toibins böcker som favorit, men här har jag ändå valt att lyfta fram hans Marias testamente, som jag skrev såhär om när jag läst den:

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Eftersom jag inte vill analysera hans texter så är det förstås svårt att förklara vad det är som griper mig så mycket i Colm Toibins berättande. Jag tror att det har med ömheten inför det mänskliga att göra, försiktigheten med vilken han håller de människohjärtan han visar fram. Så här förklarade jag min kärlek på Kulturkollo för några år sen:

Vissa kärlekar är svårförklarade och samtidigt lättbegripliga. Du behöver bara läsa något av Colm Tóibín för att förstå att jag blev förälskad i honom, tror jag. Först läste jag hans bok om Maria och trollbands, sen blev det boken om Henry James. Låt mig säga att det är två väldigt olika personer han beskriver, men han gör det så bra att jag känner dem båda. Just den där förmågan han har att gå in i det innersta, när han skriver Jesu moders lidande när hennes son dör för världen får kristendomens innersta en helt ny mening för mig. Den där förmågan att skriva riktiga människor och att göra det också av myter. Det är sånt jag inte kan låta bli att älska.

I höst har jag läst den lilla En lång vinter. En stillsam liten betraktelse av ett utsnitt tid där huvudpersonens hela tillvaro vänds upp och ner, ut och in.

Och så ägnar jag mig just nu åt hans på svenska alldeles färska Nora Webster. Och jag tycker väldigt mycket om Nora, hennes kamp och att jag får småfnissa med henne emellanåt.

Han skriver kvinnor väldigt bra, Maria och Nora är fullkomligt relaterbara mitt i allt det där som inte kan förstås. Vi bär ju inte alla erfarenheten av att ha fött en profet, men vi kan tänka oss och Colm Tóibín visar oss hur. Han skriver barn bra också, som i En lång vinter. Och män. Och så är han väldigt bra på bakomliggande homoerotisk dragning, dess lockelse och skam. Som i En lång vinter och som i Mästaren. Han är väldigt bra helt enkelt, på allt. Och det är därför jag kommer fortsätta tjata hans namn i oktober varje år, tills Svenska Akademien ger honom det där priset som han förtjänat.

Inlägget bygger på två texter, en som publicerades första gången 23 oktober 2015 på Kulturkollo och en kortare boktext publicerad här på bloggen 18 april 2014. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

The Empty family av Colm Tóibin

av

Colm Tóibin är en av mina favoritförfattare alla kategorier. Han kan skriva långt eller kort, historiskt eller nutida, med kvinnor i huvudrollen, med barn som berättare, och han skriver det alltid så vidunderligt bra. Det är nog något med blicken för människor och en djup kärlek till oss. Han skriver alltid så innerligt om de människor han skapar.

The Empty family är en samling noveller som skärskådar familjer på olika sätt, dysfunktionella familjer. Egentligen finns inte så mycket att säga, som helhet är inte samlingen det bästa jag läst av Colm Tóibin. Det finns några riktigt fina noveller, någon som jag inte riktigt förstår mig på och så finns det några som är lite för sexuellt explicita för min smak (jag är rätt pryd av mig). Det är som det brukar vara med samlingar, lite av varje. Men så finns titelnovellen som fick det att snurra i huvudet för att den var så bra, nu är jag ganska säker på att det är den bästa novell jag läst. Jag kan inte säga varför eller ens vad den handlade om – en stjärnkikare? Det är inte det som är det viktigaste, det som spelar roll är att Colm Tóibin försöker sig på att beskriva något oändligt stort (livet) genom en berättelse om väldigt vardagliga saker. Och han lyckas. Det är så stort att jag tappade andan en stund. Bara för den novellen vore han värd Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas att också Svenska Akademien ska begripa det en gång.

THE EMPTY FAMILY
Författare: Colm Tóibin
Förlag: Penguin Books (2010)

Alla dessa myter

av

Ibland faller jag in i ett läsmönster och den här sommaren har ett sådant mönster definitivt varit myter, grekiska myter. Jag har läst Pat Barkers Silence of the girls, Theodor Kallifatides Slaget om Troja och Madeline Millers Kirke. Jag rekommenderar särskilt den förra och den senare av dessa och vill man få till en riktigt fin trio kan man klämma till med Colm Toibin House of names också.

Jag tror att jag är färdig med mytböckerna för nu, om ni inte har något omistligt tips förstås…

31 bra saker Best of 2017

av

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

House of names av Colm Tóibín

av

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Nora Webster

av

nora-websterÅ Nora. Som jag känner igen mig i din strävan, i din osäkerhet inför hur du borde tänka och vara, en osäkerhet som du gömmer bakom en rätt hård mask som kan verka ogenomtränglig för den som inte försöker ta sig igenom. Det är särskilt i ditt sätt att vara förälder som jag känner igen mig, som när du sitter där med din son och inte alls vet hur du bör bete dig som vuxen för att det ska vara bäst för honom, när du vill erbjuda den enkla utvägen men inser att det bara vore det bästa för dig. Det är så svårt att vara förälder när en lever så mycket i sitt eget huvud som du gör Nora, som jag också gör.

Och du bär en sorg vilket förklarar din självupptagenhet, men det står ju rätt klart och tydligt att du alltid varit sån. Jag älskar det här med att alla gillade din man, Maurice, bättre än de gillade dig, också din mor. Jag kan relatera till det på ett lika sorglöst sätt som du faktiskt, vissa människor är helt enkelt lättare att gilla än andra (och jag är andra precis som du).

En sak som jag tyvärr inte kan känna igen hos mig är den där bestämda beslutsamhet. När du skriver hotbrev till barnens skola och sätter dig upp mot överhetspersoner. Det skulle jag aldrig våga. Eller så skulle jag det om jag blev tvungen.

Du är en av de tuffaste människor jag känner, en inspiration. Att få lära känna dig och älska dig gör det lite lättare att älska också mig (ibland kanske det inte bara är ”folk” som föredrar min bättre hälft), för vilket jag är dig evigt tacksam. Verkligheten blir lite lättare att manövrera då.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
NORA WEBSTER
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Erik Andersson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken (och då inte bara om Nora): Och dagarna går…, Johannas deckarhörna.

Läs också gärna min kärleksförklaring till Colm Tóibín på Kulturkollo.[/su_note]