Cormac McCarthy

Direkt efter att jag läst, uttråkats och fascinerats av Blodets meridian gav jag mig på Cormac McCartys ännu mer omtalade Vägen. Dels för att alla säger att den är så fantastiskt och dels därför att min man läst den och nu vill se filmen. Man kan inte se filmen om man inte läst boken och alltså fick jag lov att göra slag i sak till slut. för saken är den att den här boken har dragits in och ut ur bokhyllan väldigt många gånger det senaste året. Jo jag vill läsa, nej jag vill inte läsa, jo jag vill läsa – i det oändliga….

Historien i korthet: En man och hans son färdas på vägen. Alla andra är döda eller döende eller onda. Det är kargt, mörkt, kallt och mannen hostar blod. Det är eländes, eländes elände. Postapokalypsen har aldrig varit mörkare…

Jag ska erkänna att det händer att jag får nog och bara vill skrika att så himla djävligt kan jag inte gå med på att det är. Man kan inte tvinga sig själv att fortsätta leva i den ogenomträngliga sörja av hemskheter som omger mannen och pojken. Men det är ju klart att man kan. Vad ska man annars göra… Jag är ett stort fan av mörker och ogenomträngliga sörjor av hemskhet i böcker och Vägen balanserar på gränsen till för mycket till och med på mig. Men den balanserar oerhört bra för jag känner aldrig att jag ramlar ner i den där totala uppgivenheten och vill slänga boken eller skriva arga brev till Cormac McCarthy och alla hans beundrare (det har hänt att jag drabbats av sådana ilskeattacker men det var i ärlighetens namn ganska länge sen). McCarthy har utvecklat sitt monotona berättande från Blodets meridian till perfektion och jag känner att den här berättelsen talar till mig på ett helt annat sätt. Ibland tycker jag att det är styltigt och ibland staplas hemskheterna lite för snabbt på varandra men för det allra mesta grips jag av pojken och mannen och deras hopplösa öde.

Vägen är långsam, sorglig, vacker och hemsk, hemsk, hemsk. Det gräts en del under läsningen kan jag säga, McCarthy är väldigt bra på att skapa ögonblicksbilder och detaljer som verkligen kryper innanför skinnet och griper tag. Vissa har utnämnt det här till sin bästa läsupplevelse någonsin och så långt kan inte jag gå men jag kan i alla fall konstatera att det är en berättelse jag kommer bära med mig väldigt, väldigt länge.

Ett problem kvarstår dock för nu när jag läst boken är jag ytterst tveksam till om jag vill se filmen. Viggo Mortensen med en kundvagn på väg genom mörkret med ett apatiskt barn i släptåg är ju inte fredagsmys direkt…

Få författare är så uppskrivna som Cormac McCarthy just nu. Vägen är kult, han nämns i nobelprissammanhang och älskas av de flesta. Själv hade jag inte läst någonting av honom, om vi räknar bort baksidestexten på Vägen som jag läst åtskilliga gånger i försök att inspirera mig att läsa den (och den kan vi ju utan tvekan räkna bort eftersom författarna sällan skriver dem och framförallt inte på svenska ;)). Blodets meridian blev således mitt första riktiga möte med författaren och som ett sådant blev det hela mycket… speciellt. Boken bjöd mig faktiskt på en av de märkligaste läsupplevelser jag någonsin haft, samtidigt som det var en av de tristaste böcker jag läst. Med det sagt så vill jag rekommendera att ni inte drar slutsatsen att jag avråder från läsning, följ med genom recensionen så får vi se var vi hamnar.

Boken handlar om en grupp män som rider genom Mexicos öken på jakt efter andra män att döda. Kvinnor och barn kan förvisso också funka som offer men Blodets meridian handlar i stort sett bara om män. Mer än så tänker jag inte berätta om handlingen, framförallt för att jag inte kan. Det händer en massa vardagliga saker men de har så liten betydelse för de här människorna att jag glömt vad de gick ut på. Jag vet att det rids och äts och eldas men hur, när och varför har jag inte riktigt grepp om längre.

Män rider genom ett landskap, plötsligt blir någon dödad och sen rider de vidare igen. Det är monotont, blodigt och totalt osentimentalt. Under läsningen mådde jag konstant illa och kände mig stundvis ganska äcklad, stundvis arg och för det allra mesta fascinerad. Bara en sån sak som att det finns ett träd med upphängda döda spädbarn längs vägen, vem kommer på en sån sak? När jag passerat 50 sidor i boken var jag rätt uttråkad och övervägde att ge upp när jag kom till den hundrade sidan om det inte blivit bättre. Och så kom jag till sidan 70 och tappade totalt andan över ett indianöverfall. Under några sidor var boken en glimrande diamant (förlåt floskleriet men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars) och jag var förstås tvungen att läsa vidare efter det, hoppas på mer glimmer. Så jag läste hela jäkla boken av längtan efter glimmer men fick inget mer. Jag är således klart besviken men samtidigt glad att jag kämpade mig fram. Blodets meridian må vara en av världshistoriens långtråkigaste böcker men jag tror att det är meningen. Monotonin männen upplever där i det fientliga landskapet är monotonin jag nästan somnar inför hemma i läsfåtöljen. Och det är skicklig. Ibland känns metaforer och bilder lite sökta (sa hon som nyss tjatade om glittrande diamanter…) men det köper jag av någon anledning.

Jag bryr mig inte om en enda karaktär i den här boken, jag mår illa över blodet och dödandet som sker i bisatserna och jag somnade nästan flera gånger när jag läste den. Jag skulle nog inte med gott samvete rekommendera den här boken till någon som vill ha en härlig läsupplevelse men som ingång till McCarthys författarskap känns den väldigt bra. När jag nu läser Vägen känner jag igen berättarsättet, monotonin, hopplösheten och jag upplever att jag får vara med när en författare förfinar sina verktyg. Jag är glad åt upplevelsen och samtidigt lika glad att den är över…. Årets märkligaste…