Ibland känner jag att det här samhället håller på att ta livet av mig. När jag ställs inför alla de här människorna som inte tycker att vi alla har samma värde (att vissa är värda mindre för att de är födda på en annan sida gränsen, att människor som tigger inte riktigt är människor och såna saker), när människor tycker sig ha rätten att döda andra människor för att de sagt (eller ritat) något obekvämt, när Boko Haram finns, nazister, IS, det är krig överallt och när extremister ur alla läger får energi och livsgnista av varandra. Då känner jag ibland att jag inte vet hur jag ska orka leva i och med den här världen.
Igår insåg jag att motståndsrörelsen kan verka i det lilla. Igår läste jag Niklas Orrenius nedtonade och i det tysta analytiska reportage från Paris och kände hur någon liten del av mig läkte, för att den problematiserade det som riskerar att göras så allt för enkelt.
Igår såg jag Dallas buyers club och insåg att det finns de som vill säga det jag vill säga. Att världen är komplicerad, att gott och ont går ihop, att vi alla är människor och att vi faktiskt behöver varann. Dallas buyers club är ingen förenklad film om någon godhjärtad snubbe som förändrar världen, det är en film om en riktig knöl, en inskränkt homofob som på krångliga vägar kommer att förändra livet för några som han från början inte brydde sig ett skit om. Han är ingen god man som gör gott, han är en rätt ordinär i sina fasta inställning men han gör gott, som vi alla kan.
Att se människor anstränga sig, offra något och jobba hårt för att ge oss en annan bild av verkligheten, som Niklas Orrenius alltid gör och som Dallas buyers club-människorna gjorde i flera år ger mig hopp och inspiration. Samtidigt blir jag också frustrerad över min egen roll, att den är så liten i det stora. Hur kan jag förändra världen? Jag kan föra mina ändlösa samtal med mina barn, försöka skriva här om böcker som bryter normer och ifrågasätter förenklade världsbilder. Men hur kan jag göra något större, nå fler? Jag tror att det är vetskapen om att jag är helt hjälplös i den här förvridna och fula världen som gör mig så ledsen. Som gör att jag inte orkar läsa tidningarna längre, som får mig att försöka stänga av trots att jag vet att det är fel väg.
Det här världsläget krossar mig lite varje dag och jag vet inte hur jag ska slå mig fri och förändra det minsta lilla. Hur tänker ni? Vill ni förändra världen i det lilla eller stora? Hur gör ni? Lär mig!