Bara bra böcker! Kyla och polarnatt

Det är märkligt det där att tre av mina största läsupplevelser kommer ur kyla och polarnatt, jag som hatar att frysa och är mörkrädd. Å andra sidan är det väl just det som hjälpt till. Nedan hittar ni tre texter om tre förfärligt bra böcker om expeditioner som går väldigt fel, det är också tre böcker om besatthet och att möta sina egna monster.

Dark matter

Michelle Paver avslutar sin bok Dark Matter med att i efterordet tipsa om att arktis och polarnatten är väl värda en resa och ett besök. Eh… Finns det en enda läsare av den här boken som ens vill tänka tanken? Själv vill jag aldrig mer åka till en enslig stuga (tack och lov att vi sålt vår!), ens på sommaren. Jag fruktar vintern när jag måste dra upp huvan och förlorar sikten åt sidan, mer än vanligt. Att åka och uppleva norrsken och evig natt känns alltså aningens avlägset. För även om jag ju inte på allvar tror att påtaglig ondska väntar där ute så är det väl inte orimligt att anta att totalt mörker och isolering gör saker med det mänskliga psyket. Mörkret sprider sig inåt… Och helt säker på hur det verkligen förhåller sig kan jag inte vara längre.

Och ändå förstår jag deras entusiasm när de ger sig av. Deras längtan efter att få andas med hela lungorna, få finnas i trakter där ingen människa levat, få se och uppleva det obeskrivligt vackra som ingen människa egentligen kan ta in. Allt det där förstår jag liksom svårigheterna de har att jämka ihop sig där i vildmarken. Och närheten som uppstår och kanske till och med förvandlas till något ännu större. De där veckorna med Jack på slutet är så vidriga att jag egentligen vill kasta undan boken, men jag kan ju inte. Jag måste få veta hur det år, hur det slutar, hur och när den ska visa sig…

Expeditionen

För det första: vad som än händer i mitt liv så kan jag nu framöver luta mig tillbaka i trygg förvissning om att Andrée och hans grabbar med all säkerhet hade det värre (alltså – dåligt klädda, dåligt förberedda, värsta oturen, ätande rå isbjörnshjärna i en iskoja på ett isflak som driver åt helt fel håll…)

För det andra: jag förväntade mig att tycka om Bea Usmaas bok, att imponeras av hennes hängivenhet och bedrift. Jag förväntade mig trevlig läsning helt enkelt. Jag förväntade mig definitivt inte en bok att längta hem till när jag ibland tvingades lägga undan den och gå till jobbet. Det här är en bok att bli besatt av och det hade jag ingen aning om…

För det tredje: jag skiter rätt mycket i polarvärlden, fryser vid blotta tanken på is i olika kulörer. Jag har aldrig ägnat Andrée totalmisslyckade expedition annat än en mycket flyktig tanke. Jag är frusen av mig, mörkrädd och kan inte tänka mig något obehagligare än att stå ensam på en polaris med mil av mil av mil av utsikt över ingenting. Vinternatt i skogen visst, polarnatt no way! Men den där besattheten som är grunden till boken sprider sig kan jag säga, när jag läser kan jag inte få nog av tabeller över vad de åt när och när de hade ont i magen. Det är värsta deckargåtan!

För det fjärde: det var för att få göra sådana saker som Bea Uusma gör i Expeditionen som jag blev historiker. För att få gräva och gå på djupet. Jag har gjort det, det är fantastiskt. Jag är väldigt glad över påminnelsen. Ett övergivet läger i snön är för Uusma vad en övervuxen husgrund i skogen är för mig.

För det femte: Jag älskar den här boken, till gränsen för vad som kan anses normalt. Jag måste äga den här boken och kommer troligen sova med den på sängbordet några år bara för att ha den nära. Det är inte riktigt balanserat beteende men jag har väl helt enkelt blivit kär. I den fysiska boken, i projektet, i expeditionen och i det faktum att sånt beteende fått en ok-stämpel nu i och med Augustpriset.

Om ni undrar var i boken jag förstod att vi hade något väldigt speciellt så var det just i det ögonblick som hon berättar om hjärtat. När hon fick mig att gå från fascinerad och vanligt kvällstrött till fulgråtande på en nanosekund. Det var då jag förstod att det var mer än en flirt, mer än något tillfälligt…

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Minns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.


Inlägget är en kombination av tre tidigare texter här på bloggen – Dark matter (2012) , Expeditionen (2013) och The Terror (2015) .
Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bilden kommer från Pixabay

30 bra saker: Den oundvikliga polardöden

wpid-wp-1434485842402.jpeg

När jag skrev om tegelstenssommaren häromdagen nämnde jag aldrig den allra bästa, som utgör en av mina största läsupplevelser någonsin. The Terror av Dan Simmons. En del av er hade nog semester när jag recenserade den så här kommer delar av texten igen, hela recensionen hittar du här.

”Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.”

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Terror_simmonsMinns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.

THE TERROR
Författare: Dan Simmons
Förlag: Little, Brown and company (2007)
Köp den t.ex. här eller här.

Drood

Jag befinner mig i en lite jobbig situation här. Jag vill säga precis lagom mycket för att övertyga er om att Drood är värd ansträngningen att läsa över niohundra sidor, och samtidigt vill jag säga så lite som möjligt så att ni får bli sådär chockade och skrämda och förundrade som jag. Jag vill berätta allt och inget.

Jag visste ingenting mer om den här boken när jag började läsa än att den handlade om Charles Dickens och hans sökande efter en mystisk figur vid namn Edwin Drood. Det räcker att veta det egentligen men det kanske kan vara av intresse att den egentligen handlar om en annan författare, Wilkie Collins, och hans relation till Dickens och den enigmatiske Drood. Och att Collins är den allt igenom osympatiske och högst opålitlige berättaren.

Det du får i den här boken är dimmiga bakgator i London, kyrkogårdspicknickar, skrivarvedermödor, kärlek, vänskap, hat och ond bråd död. Och icke att förglömma ett underjordiskt London som lockar och skrämmer. I ett långsamt för det mesta, men ibland hisnande tempo. Jag kände lite som att de första 600 sidorna var en startsträcka som jag måste igenom för att få de sista halsbrytande 300 sidorna men nu i efterhand älskar jag början också, jag är så glad att jag kämpade på när det kändes tungt. Jag rekommenderar sammanhängande lästid vilket jag inte hade i början. Stäng in dig en helg och hänge dig åt Drood, jag lovar att du inte kommer känna dig normal igen på många veckor. Precis som det ska vara alltså.

DROOD, Dan Simmons
Back Bay books, 2010

Andra som skrivit om boken: Helena på Bokhora

Läs också vad jag skriver om Hemliga platser på Kulturkollo, bland annat med utgångspunkt i Drood.

Min kamp, eller konsten att läsa ”Drood”

Min första tre på tre-bok är som tidigare meddelats Drood av Dan Simmons. En gediget supertjock tegelsten. 900 sidor plus, sånt som jag aldrig ger mig på i vanliga fall. Och låt mig säga att det har varit lite segt. Jag har inte den där sammanhängande lästiden som boken förtjänar och som jag längtar efter. Det blir ungefär ett kapitel om 20 sidor per dag och det är lite lite det. Stämningen av London och undergång är från allra första början fascinerande men det är faktiskt inte förrän när jag nu befinner mig runt sidan 600 som jag fastnat rejält. Jag vet inte om Simmons har en 600-sidig startsträcka eller om det är jag. Jag nöjer mig med att konstatera att trägen vinner och plöjer vidare in i Londons underjordiska elände, lite i taget…