30 bra saker: Den oundvikliga polardöden

wpid-wp-1434485842402.jpeg

När jag skrev om tegelstenssommaren häromdagen nämnde jag aldrig den allra bästa, som utgör en av mina största läsupplevelser någonsin. The Terror av Dan Simmons. En del av er hade nog semester när jag recenserade den så här kommer delar av texten igen, hela recensionen hittar du här.

”Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.”

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Terror_simmonsMinns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.

THE TERROR
Författare: Dan Simmons
Förlag: Little, Brown and company (2007)
Köp den t.ex. här eller här.

Drood

Jag befinner mig i en lite jobbig situation här. Jag vill säga precis lagom mycket för att övertyga er om att Drood är värd ansträngningen att läsa över niohundra sidor, och samtidigt vill jag säga så lite som möjligt så att ni får bli sådär chockade och skrämda och förundrade som jag. Jag vill berätta allt och inget.

Jag visste ingenting mer om den här boken när jag började läsa än att den handlade om Charles Dickens och hans sökande efter en mystisk figur vid namn Edwin Drood. Det räcker att veta det egentligen men det kanske kan vara av intresse att den egentligen handlar om en annan författare, Wilkie Collins, och hans relation till Dickens och den enigmatiske Drood. Och att Collins är den allt igenom osympatiske och högst opålitlige berättaren.

Det du får i den här boken är dimmiga bakgator i London, kyrkogårdspicknickar, skrivarvedermödor, kärlek, vänskap, hat och ond bråd död. Och icke att förglömma ett underjordiskt London som lockar och skrämmer. I ett långsamt för det mesta, men ibland hisnande tempo. Jag kände lite som att de första 600 sidorna var en startsträcka som jag måste igenom för att få de sista halsbrytande 300 sidorna men nu i efterhand älskar jag början också, jag är så glad att jag kämpade på när det kändes tungt. Jag rekommenderar sammanhängande lästid vilket jag inte hade i början. Stäng in dig en helg och hänge dig åt Drood, jag lovar att du inte kommer känna dig normal igen på många veckor. Precis som det ska vara alltså.

DROOD, Dan Simmons
Back Bay books, 2010

Andra som skrivit om boken: Helena på Bokhora

Läs också vad jag skriver om Hemliga platser på Kulturkollo, bland annat med utgångspunkt i Drood.

Min kamp, eller konsten att läsa ”Drood”

Min första tre på tre-bok är som tidigare meddelats Drood av Dan Simmons. En gediget supertjock tegelsten. 900 sidor plus, sånt som jag aldrig ger mig på i vanliga fall. Och låt mig säga att det har varit lite segt. Jag har inte den där sammanhängande lästiden som boken förtjänar och som jag längtar efter. Det blir ungefär ett kapitel om 20 sidor per dag och det är lite lite det. Stämningen av London och undergång är från allra första början fascinerande men det är faktiskt inte förrän när jag nu befinner mig runt sidan 600 som jag fastnat rejält. Jag vet inte om Simmons har en 600-sidig startsträcka eller om det är jag. Jag nöjer mig med att konstatera att trägen vinner och plöjer vidare in i Londons underjordiska elände, lite i taget…