Angelologi

Idag är jag minsann rykande aktuell och hakar på DN:s artikel om fallna änglar och deras nyvunna popularitet. Artikeln ägnar sig bland annat åt att bedöma kvaliteten på olika änglaböcker och tycker att Fallen ängel av Becca Fitzpatrick är rätt trist (vilket jag ju inte riktigt håller med om vilket kan läsas här) men att ”Roligare och smartare är däremot ”Angelologi – änglarnas tecken” (2010) av Danielle Trussoni. Boken är en spännande bladvändare i Dan Browns duracellkaninanda […]”. Och hej! idag ska jag recensera just Angelologi. Och vi är inte riktigt på samma sida i boken jag och artikelförfattaren kan jag säga…

Det här är alltså en rejäl besvikelse. Jag önskade mig i Angelologi – änglarnas tecken en avkopplande, ickekrävande spänningsbok med lite änglar. Och jag fick lite spänning, viss avkoppling, oerhörda mängder änglar, en oförsvarlig mängd bilåkning och en ganska tunn historia.

Änglaforskare, angelologer, utför en expedition på 1930-talet, en nunna hittar i dagens New York några brev som leder henne tillbaka i sin familjs förflutna, en man arbetar åt en annan man för att hitta någonting. Allt hänger ihop, spänningen tätnar… Eller det gör den ju inte, inte så särskilt i alla fall. Den första halvan av boken upplever jag som riktigt bra och precis som jag vill ha den. Upplägget känns intressant, änglarna är fortfarande lite mystiska, trådarna ligger hoptuffsade framför mig men jag kan inte riktigt se vart de leder. Men så halvvägs in så tappar jag intresset. Jag tror att det sker när berättelsen förflyttar sig bakåt i tiden och läsaren får sitta med vid ändlösa föreläsningar om änglarnas ursprung. Sen rullar det på med oräkneliga attacker från högresta, blonda och blåögda vingmonster och det blir inte så värst skrämmande och inte heller spännande tyvärr.

Trussoni uppehåller sig mycket vid änglamytologin och bygger ett till stora delar trovärdigt universum men hon lyckas aldrig göra änglarna till något annat än frånstötande vilket är tråkigt. Mer intressant hade det varit om man kunde få känna samtidigt avståndstagande som dragning till det mystiska. Och om det mystiska fått vara just mystiskt. Änglabataljer på allmän plats är inte min grej.

Angelologi var inte vad jag tänkte mig vilket drog ner min upplevelse av den. Det är inte uselt eller dåligt men snarare en mellanbok som säkert kommer att bli film inom en inte allt för avlägsen framtid.

~Damm förlag, 2010~