Dashas mamma kommer in på en skola hon gärna vill gå på, i USA. Och Dasha blir lämnad kvar i Moskva hos mormor och morfar. Det här skulle kunna vara en omöjligt hjärtskärande bok och eftersom den inte är det kanske den är det. Typ.
Det där året Dasha är utan sin mamma berättar hon om en saknad dold i allt det vardagliga. Mamman finns liksom inte riktigt med, det är som att hon varit borta redan innan hon reste till skolan. Kanske är det så, kanske är det så att Dasha behöver tänka bort henne för att överleva.
När jag läser den här boken tänker jag att Moskva i början av 1990-talet var väldigt olikt det mesta annat, väldigt olikt den plats jag befann mig på. Men Dasha och de som finns runt henne är människor jag känner igen.
Berättelsen om det där året är en berättelse om en saknad som inte får nämnas vid namn, om vardagshändelser – kärlek, vänskap, skoluppgifter – sånt som passerar revy utan att gås på djupet med. Kanske för att det är så i den åldern att saker är livsviktiga och sen bortglömda, eller kanske helt enkelt för att det där som ligger bakom hela tiden, den där saknaden som inte får vidröras överskuggar allt. Jag tycker väldigt mycket om det i alla fall, det där hoppiga. Jag tycker mycket om Dasha och skulle gärna vilja veta hur det går för henne sen när det som händer i slutet av boken fortsätter hända.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
MITT ÅR AV LÄNGTAN
Författare: Dasha Tolstikova
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Karin Berg, originaltitel: A year without mom
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfreak, Filo-sofi, Romeo and Juliet[/su_note]