David Levithan

Årets första bok inmundigades på förmiddagen den första januari (det skulle alltså kunna konstateras att jag är en smula efter med recenserandet…) och vilken start på läsåret det var. Jag, en bygger på en väldigt cool grundtanke – en huvudkaraktär som egentligen inte existerar på egen hand utan flyttar runt i olika värdkroppar. En per dag. Och så träffar hen en tjej och blir kär. Den där kärlekshistorien är förvisso en drivkraft för En att undersöka sin verklighet men jag hade faktiskt kunnat leva utan den. Det riktigt intressanta i den här boken är alla funderingar kring det moraliska i vad En kan göra i en annans kropp, vilken rätt En har. Och de filosofiska spörsmålen.

Jag älskar det aldrig tillkämpat queera, att En ibland är biologisk kvinna, ibland biologisk man, ibland har snopp men identifierar sig som kvinna, är hetero, eller homo utan några höjda ögonbryn. Det är fantastiskt fint och naturligt. Jag, en är en bok som behandlar alla de här frågorna utan att göra någon stor poäng av saken, utan att hålla andan och vänta på beröm. Levithan är ju alltid bra, här är han viktig också. Och rejält välskrivet är det. Bättre kunde min början knappt ha blivit.

Jag, En av David Levithan. X-publishing

Finns det något mer att säga om den elfte september 2001 som inte redan sagts och som kan ge en ny infallsvinkel? Finns det behov av fler berättelser om sorg och sönderfall? Blir det inte bara jobbigt? Det händer ibland att jag försjunker i sådana frågor. Lite som att jag kan undra om det inte någon gång räcker med historiska faktaböcker om andra världskriget (för att fortsätta tjata på gårdagens tema…). Men samtidigt vet jag ju att det inte gör det, det räcker inte. Allt handlar istället om vilka böcker som skrivs och ges ut, vilka historier som får plats och vad de kan ge oss.

David Levithans skildring av tre ungdomar och hur de påverkas av att befinna sig i New York den där dagen blir till en fin skildring av diffus men påtaglig sorg. Om kärlek, vänskap och hem. Om tid. Jag tänker flera gånger på Jonathan Safran Foers magiska bok Extremely Loud and Incredibly Close som ju egentligen inte handlar om den elfte september men som ändå säger mycket om vad som ledde fram dit och vilka konsekvenserna blev på en mycket jordnära nivå. Tillsammans ger sådana historier en naturligtvis sorglig men också lite mer gripbar och begriplig bild av vad som hände och händer. Levithan öppnar i En bit av mig fattas också perspektivet för vad som kunde ha blivit, hur 9/11 kunde ha blivit porten till något bättre. På det sättet skriker den också ut sin relevans genom att addera styrka och hopp till analyserna av vad terrordådet i New York kom att bära med sig. Och gemenskap. Och närhet. Och naturligtvis också allt det hemska, mörka, förtvivlade och genomsvarta. Samtidigt.

För mig lyser inledningskapitlet med Claires oroliga väntan på skolan allra klarast. Hur hon söker sig till sin lillebror och under några timmar tänker de mest fasansfulla tankar om framtiden är det som griper mig starkast. Jag kan verkligen känna hur jag går bredvid henne längs de där gatorna när hon alldeles snart ska se sin mamma komma springande… En bit av mig fattas är också berättelsen om hur händelserna den där dagen splittrar och för samman tre människor – Claire som väntade, Peter som skolkade och Jasper som sov. Alla förs de samman av attacken, alla splittras de inombords och alla förs de samman igen av sin inre förmåga att läka och gå vidare med alla såriga minnen.