Alla själars natt

Alla själars natt av Deborah Harkness är en av de märkligaste böcker jag läst. Eller egentligen inte, låt mig uttrycka mig såhär i stället: det är en av de böcker som splittrat mig mest. En del av mig gillar den, en del tycker att den är stentråkig, en del tycker att det är för mycket häxor, vampyrer och demoner (finns det några människor alls?) medan en annan del tycker att de inte utforskas nog, att det blir för ytligt och stereotypt och så vidare. Hur sammanfattar man en sån bok?

Diana Bishop är en häxa som inte använder sin inneboende trolldom eftersom hon sedan barndomen kopplat ihop magiska krafter med sina föräldrars våldsamma död. Efter att hon, i sin roll som historieprofessor (I like!), fått upp en mystisk och förtrollad handskrift från biblioteksmagasinet blir hon jagad och förföljd av allehanda väsen. Det är trollkarlar, demoner och häxor till höger och vänster. Och så vampyren då förstås. Mörk, mystisk, stark och med fransk brytning…

Pluspoäng ger jag till Harkness för att hon försöker göra något annorlunda. Hon försöker till exempel göra vampyren sårbar, tyvärr nöjer hon sig med att han vänder sig “ängsligt” om eller ser “osäker” ut några gånger vilket dock inte går helt ihop med resten av beskrivningen. Men hon försöker i alla fall. Det talas också oändligt mycket om hur Diana minsann inte tänker låta mannen/vampyren uppföra sig som den gammalmodige och traditionelle vampyr han är, Diana kan minsann själv. Det låter ju finfint men sen när Diana hela tiden behöver hjälp från alla håll för att trassla sig ur de trollerier hon inte kan hantera så klingar det ganska tomt bland de feministiska försöken. Dessutom krävs det att hon är den starkaste och mest multitalangfulla powerhäxan någonsin för att Matthew (vampyren) ska respektera henne och nästan låta henne göra som hon vill. En normalbegåvad kvinna hade av allt att döma fått nöja sig med det rakt igenom gammalmodiga och traditionella. Rätt trist och oattraktivt tycker jag.

Det låter lite som att jag hatar det här va? Men det gör jag inte egentligen, jag kan ta ganska mycket i en vampyrroman och det finns ju ändå några trevliga ingredienser där – forskning, historia, handskrifter, försöken att skapa en ny mytologi. Och ett försök till någon form av samtal med genren när det gäller kvinnosyn. Det gillas ju förstås. Bokens största brist är att den är för lång. Den innehåller som sagt 700 sidor och efter 250 är jag tämligen uttråkad och har slutat bry mig om vampyrens bakgrundshistoria och Dianas ovilja över att trolla. Jag vill mest ge dem en ordentlig omskakning men inte ens det orkar jag uppbåda någon energi för att ta tag i. Bara tanken på att det här är första delen i en trilogi gör mig lite matt…

~Forum, 2011 / Recensionsexemplar ~