Underjordiska timmar

Vissa böcker mår man genuint illa av att läsa samtidigt som man är glad att de finns och att man faktiskt orkar igenom. Delphine De Vigans Underjordiska timmar är en sådan bok.

Mathilde är en stark kvinna. Hon är duktig på sitt arbete och hinner dessutom vara ensammamma till sina tre söner. Hon kan sitt jobb, har många vänner och är allmänt omtyckt. Tills plötsligt… Det är egentligen bara en skiftning, ett litet ingenting som händer, några ord som visar sig vända upp och ner på allt. Några månader senare är hon vid sidan om, utanför, undanskuffad och oberörbar. De Vigan har skrivit en oerhört stark bok om vuxenmobbing som går rakt in i hjärtat. Tack och lov har jag själv aldrig utsatts för tortyren men minns ännu hur utanförskapet som jag hamnade i under perioder av min barndom kändes. De båda erfarenheterna ligger inte så långt ifrån varandra men på något vis verkar det ännu mer skambelagt för en vuxen att hamna i utkanten.

Jag orkade inte läsa den här boken men kunde inte lägga undan den. Jag mådde fysiskt illa och älskade på samma gång. Böcker att bli riktigt arg över behövs liksom böcker som kan berätta något djupgående om oss och om en verklighet som vi inte riktigt orkar känna till.

Jag brukar vara en motståndare av lyckliga slut och är det fortfarande men i just det här fallet kunde det väl ha kommit en ande med tre önskningar eller något. Mathilde förtjänar ett happy ever after- slut. En treårig semester och en lottovinst. Ett obekymrat decennium och ork till att krama sina barn hela tiden och se dem bli hela människor. Jag tycker så oerhört mycket om henne och skulle av hela mitt hjärta vilja hålla om henne några veckor, om hon bara vore verklig. Tur att hon inte är det. Synd att så många andra är det…

~Sekwa, 2010/ Recensionsexemplar ~