Inför förrförra valet skrev jag en text på Kulturkollo om politikens innersta väsen, jag vill återbesöka den idag eftersom den är lika aktuell som alltid, mer aktuell än någonsin. Och så funderar jag på om det ändå inte är dags för en omtittning av Torchwood: Children of earth (om jag orkar, jag tänker fortfarande på den, 11 år senare). Här kommer så texten, något förkortad och lite omskriven:
När jag satt och funderade igår kväll vad jag skulle kunna skriva för politiskt här på Kulturkollo så var hjärnan ganska blank. Jag har skrivit så mycket politik under september månad på min egen blogg att jag liksom skrivit slut mig. Men så slog det mig att den allra största popkulturella upplevelse jag någonsin haft av politik härstammar ur en tittning på BBC-serien och Doctor Who–spinoffen Torchwood. Möjligen inte helt väntat, låt mig förklara!
Torchwoods grundförutsättning är att det finns en reva i tid och rum just ovanför Cardiff (!), och därigenom kommer allehanda hemskheter som måste hanteras. De som hanterar det är organisationen Torchwood som under seriens gång ställs emot allt från utomjordingar till spöken. Jag lovar, det är bättre än det låter! Men riktigt fantastiskt blir det inte förrän i kortsäsong 3, Children of earth, där inkräktare dyker upp ur tomma intet och kräver mänskligheten på tio procent av alla barn. Detta leder förstås till panik men också till seriöst vidriga ställningstaganden för personer inom Torchwood och människor i politiska maktpositioner. Så här skrev jag om upplevelsen när det begav sig:
“5/12 2011: Jag sitter här dagen efter att ha sett klart tredje säsongen av Torchwood, miniserien Children of Earth. Jag famlar efter ord. Det var förstås bra, alla hade rätt. Men vad är det som är så bra? Vad var det som berörde mig så oerhört. Vad var det som väckte mig nu inatt och fick mig att börja gråta? Det enkla svaret på frågan är förstås barnen, när barnen hotas blir allt det här med mänsklighet så mycket tydligare. Men det är inte bara det. Det är det där mötesrummet där politikerna och ledarna sitter och diskuterar och bestämmer de mest fasansfulla saker och till syvende og sidst bara bryr sig om sig själva. Det är tjänstemannen som inte kan sätta ner foten och säga nej utan istället tvingar sig till att göra det outhärdliga, det som för honom blivit den enda utvägen. Det är allt det där och så himla mycket annat. Det är mörkret och skavet i hjärtat, det där skavet som inte vill ta slut…
Ett år senare återvände jag till mina funderingar och skrev:
“Torchwood kan ibland avfärdas som en parad av plastiga utomjordingsmonster, om man vill vara elak, och om man inte vill se djupt nog. Men det är så mycket mer, det finns ett djup där också och den där självdistansen som man annars nästan bara hittar i Whedonmaterial. Där finns ett mörker som bara tätnar och tätnar. Och så finns där Children of Earth. Det är helt galet vad den serien betyder mycket för mig, jag tänker fortfarande väldigt ofta på den ett år efter tittningen. Inte dagligen men ofta. Och när jag såg extramaterialet till dvdn häromdagen började jag gråta… Jag får liksom inte nog av att brottas med alla moraliska spörsmål – gjorde han rätt när han…? Kunde hon ha agerat på ett annat sätt? Var han verkligen tvungen att dö? Och så kan jag inte släppa den där tanken på om en verkligen ska offras för att rädda många…
Och faktiskt sitter jag här snart tre år senare och tvingas erkänna att jag fortfarande tänker på Children of earth i alla fall några gånger i månaden. Och det som fortfarande skaver i mig är inte monster eller mörker. Det är politiken. Frågan om en ska offras för flertalet, om vi här är värda mer än de där borta. De viktiga, djupgående moraliska frågorna som i grunden är politiken. De som ställer tillvaron på sin spets och tvingar på oss frågan Vad är en människa?. Jag tycker att det är svindlande att vi har ett så stort ansvar och att vi har hittat system för hur ansvaret ska fördelas och ta form. Och att vi här har chansen att utöva demokrati precis just nu. Själva handlingen är så enkel, att lägga lappar i kuvert, men ställningstagandet är ibland svårare än vi tror. Det gäller att ta det på allvar. Jag tycker att det är lite coolt att ett plastmonsterprogram på tv har varit med och lärt mig det.
Det är emellanåt väldigt svulstigt, måste kanske vara det men blir lite för mycket för mig. Det är väldigt fint när gamla doktorer kommer tillbaka (såväl nygamla som gammelgamla) men det är lite väl over the top när de ska kliva fram i gemensam tropp till pampig musik. Men det får jag väl hacka i mig. Jag har lite problem med de här gliporna i berättelsen, att tidslinjer plötsligt kan korsas och det här med fixerade punkter i tiden verkar helt bortsuddat. En engelsk drottning som förvandlas till ett väntande våp (varför måste alla dessa kvinnor vänta på Doktorn hela tiden?) känns också väldigt onödigt. Med det sagt så måste jag ändå tycka att avsnittet blir lyckat. Jag saknar Eccleston där på slutet men i övrigt kan jag inte tycka att något egentligen fattas. Kanske är det annorlunda för de som sett de äldre säsongerna, som jag planerar att ge mig på snart. 
50 år är faktiskt riktigt coolt, en aktningsvärd ålder på en tv-serie! Jag har massor av de där åren osedda eftersom jag, som så många andra, började med omstarten (2005) med Christopher Eccleston som Doktorn. I detta nu är jag lite besviken på att inte Eccleston (vad vi vet) kommer dyka upp i jubileumsavsnittet men samtidigt barnsligt förtjust över att få se David Tennant i paradrollen igen, tillsammans med Matt Smith. Och framåt jul har vi en regenerering att se fram emot – Smith byter med Peter Capaldi och det kommer bli hur bra som helst (för att inte tala om att jag efter nyår åker till London för att se David Tennant spela Shakespeare- in your face alla som påstår att populärkultur är fördummande och aldrig leder till annan kulturkonsumtion). Jag har förvisso invändningar på de senare årens Doctor Who-säsonger men det här är inte kvällen för det. 
