Jag började läsa Dominique Dyens Smitning med tanken att jag bara skulle titta lite på de första sidorna och sen verkligen ta tag i den och läsa nästa helg. Det slutade med att jag sträckläste hela nästan utan andningspaus. Och då var jag ändå inte ens förälskad i boken utan snarare lite irriterad…
När det gäller handlingen i den här boken tänker jag inte säga mycket eftersom minsta lilla riskerar att avslöja något om alla de vindlingar och plötsliga kast som väntar inne i boken. Jag skulle lätt kunna ta bort en del av tjusningen och det vill jag förstås inte. Jag kan säga så mycket som att Smitning tar sin utgångspunkt i Annes othärdligt ensamma liv i Paris. Hon är effektiv på sitt jobb men känner sig inte hemma någonstans, hon är påväg utför på mer än ett sätt. Därifrån eskalerar sen historien till att handla om flykt på flera plan.
Om man nu ska jämföra med annan litteratur för att förklara vad det är jag läst så finns det i Smitning samma sorgsna stämning och utanför-känsla som i Underjordiska timmar som jag läste tidigare i vinter. Delar av temat får mig också att tänka på Doktor Romand av Emanuel Carrère, Smitning är mindre äckelframkallande än den men verkligen inte mindre omskakande eller tankeväckande. Jag ägnade avsevärd tid efter utläsningen åt att försöka lista ut vad jag läst – vad hängde ihop med vad och vad betydde egentligen det där att han sa så?
Som jag skrev i början så fångades jag direkt av boken och hetsläste den, men jag älskade den inte. Eller, jag hade svårt för beskrivningen av Anne och hennes vardag, jag hade svårt att ta till mig henne och hennes vägval och jag hade helt enkelt svårt att förstå varför jag ville och måste läsa den här boken. Men så mot slutet får alla dessa obehagskänslor sin förklaring och jag inser att det var just den där känslan av att något är fel och lite skevt som fick mig att vilja läsa vidare. Nu en vecka efter att jag läste boken är jag osäker på om boken är så smart som jag tror men samtidigt spelar det ingen roll för den är smart nog och inte minst får den mig att känna mig synnerligen intelligent när jag tror att jag identifierat alla de olika trådarna. Smitning är något så ovanligt som en bok jag tycker mycket mer om efteråt än under tiden…
Konstateras kan att Sekwa är ett litet favoritförlag att lita på. Allt jag läst därifrån har det där lilla extra; svärtan, smärtan, känslan, intelligensen och det skaviga. Och då har jag ändå inte läst deras storsäljare som Igelkottens elegans (ännu)…
~ Sekwa, 2011 / Recensionsexemplar ~