Steglitsan

Vad i hela friden ska jag skriva om den här boken? Den tog mig över en månad att läsa, den var supertjock och handlar om en person jag inte gillar, som väljer fel och ställer till det för sig, i ca 15 års tid. Jag borde inte gilla Steglitsan alls. Men det gör jag.

Jag var aldrig sådär såld på Den hemliga historien som man bör, jag var nog 15 år för sen med att läsa den. Jag tyckte om den, men den glimrar inte i mitt minne som den borde. Det kommer Steglitsan inte heller göra men den kommer stanna kvar där, som ett fint och lite omvälvande läsminne, precis som DHH.

Jag gillar som sagt inte Theo. Han är gnällig och dryg, totalt inkapabel att ta ansvar och fatta egna beslut. Delvis förlåter jag honom förstås eftersom han länge är så himla ung och har varit med om något bedövande förfärligt. Men när han ligger på den där hotellsängen mot slutet och tycker synd om sig själv, då hjälper jag honom inte riktigt längre. Det finns inte heller direkt några andra personer att gilla, inte ens hundarna är särskilt sympatiska! Men det går att tycka mycket om en bok som handlar om drygosar också. Och det allra värsta med Theo är att jag känner igen mig lite i honom. Han är förstås mer ohjälplig och utblommad men jag har också de där asociala dragen. Men tack och lov har jag haft människor omkring mig som gett mig trygghet och möjligheter vilket gör hela skillnaden, Theo är så jämrans ensam.

Steglitsan är värd varenda timme, varenda magknip och varenda äckelkänsla. Jag hade önskat mig lite mindre droger och spyor, de är inte romantiserade på något sätt men de är tröttande och äckliga. Knarkande huvudkaraktärer stör mig mer än otrevliga dito. Med den lilla invändningen är jag alltså glad att jag tog mig igenom och att jag varit med på resan.

Steglitsan av Donna Tartt. Månpocket

Den hemliga historien

Det här är min första tegelsten i Ord och inga visors utmaning. Om det nu är en tegelsten… Den engelska utgåva jag läst större delen av boken i är lite över 600 sidor (vilket är min egen gräns för en tegelsten) medan den svenska pocketutgåvan som fått följa med mig där det krävs en mindre och smidigare läskompis bara är på 556 sidor… Men jag bestämmer att den är en tegelsten ändå.

Gissa om jag var lite orolig när jag plockade upp den här. Alla har hyllat, verkligen alla – jag tror inte jag har läst eller hört någon säga att ”mja, den var väl ok” efter att ha läst Den hemliga historien. Alla tokälskar. En annan skrämmande faktor är att dessa alla verkar ha läst boken i tonåren vilket skulle kunna vara en förklaring till det här tokälskandet, man gör ju liksom så då. I tonåren är få saker ok, de är larger than life-underbara eller döden… Och här är då jag, sist av alla (som vanligt), 33 år och en smula orolig för att tycka att det bara är ok…

Mina begrepp om handlingen var en aning dimmiga innan jag började läsa. Jag visste att det var någon sorts spänning i den och att den handlade om en grupp ungdomar. Det visar sig att det är en historia om mord, inre mörker och dekadens. Där finns en skola med internat (förstås) även om bokens alla huvudkaraktärer inte bor där. De pluggar lite sporadiskt och diskuterar gärna grekiska poem, de pratar inte sällan över huvudet på mig och får mig att känna mig en aningens utanför men det är helt ok. Det här är en grupp som jag verkligen inte vill vara en del av. Jag läser gärna om dem men jag skulle inte vilja lära känna dem närmare. Faktiskt.

Och jag behövde ju inte vara sådär orolig. I och för sig tog det nog kanske femtio till hundra sidor innan jag var fast på riktigt i boken men sen gick den ju inte att lägga bort. Min läsning sammanföll också med en efterhängsen förkylning och kombon sjukdom och Den hemliga historien är rätt oslagbar. Så visst –  jag blev ordentligt förälskad i den här boken. Däremot är jag högst skeptisk inför att låta tonåringar läsa det här – jag säger bara dekadensen, förfallet, kylan… Vad kan inte sådana byggstenar i böcker göra med sköra tonårshjärtan? Och jag är väl en liten aning ironisk nu men jag tror inte att jag skulle ha mått så där himlans bra av att ha läst det här som alldeles för ung. Nu däremot när jag redan är förhärdad och mörkersinnad går det alldeles utmärkt.

Så slutligen alltså, jo den funkar på 30+-are också och det kan vara så att det är omöjligt att tycka att Den hemliga historien bara är ok. Finns det någon därute som kan motbevisa tesen? Eller finns det rent av någon som hatat boken?