Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.

Lord Peters sista fall av Dorothy Sayers och Jill Paton Walsh

Så har jag läst Lord Peters sista fall som är delvis skriven av Dorothy Sayers och slutförd av Jill Paton Walsh. Jag har invändningar mot den svenska titeln eftersom Jill Paton Walsh sedan har gått vidare med en hel serie om Peter Wimsey och Harriet Vane. Det här är alltså inte hans sista fall (och inte ens hans sista fall skrivet av Dorothy Sayers eftersom hon bara skrivit delar av boken). I original heter boken Thrones, Dominations (från John Milton), vilket kanske är för litterärt eller konstigt här, men något bättre hade man väl kunnat göra av det. Nåja, det är ju en detalj i sammanhanget…

Boken då? Med tanke på att man inte vet hur mycket som verkligen är skrivet av Dorothy Sayers och hur mycket som är skrivet av Jill Paton Walsh så måste jag säga att jag är imponerad av hur sömlöst övergången sker. Visst märker jag att det till slut är en annan röst som talar, men jag känner aldrig att det inte skulle vara min Peter och min Harriet. Lord Peters sista fall är inte lika bra som de böcker Dorothy Sayers skrev själv, men den är på många sätt ganska lik sin föregångare Lord Peters smekmånad. Det går långsamt framåt, vi får inte ett lik förrän 130 sidor in och det är väldigt mycket som handlar om Peter och Harriets samtal och liv tillsammans. Det är vilsamt på ett sätt som mordhistorier sällan är.

Själva mordgåtan är rätt hemsk och kanske inte så svår att lista ut svaret på, men jag tycker om hur den berättas och hur medmänskligheten alltid spelar huvudrollen hos och runt det här paret. Den här gången är det inte lika personligt som sist när ett lik hittades i parets nyköpta semesterbostad, men det är ändå personer de känner inblandade, tack och lov personer de inte tycker så mycket om.

Jag kommer säkert läsa någon av Jill Paton Walsh egna böcker om Peter och Harriet eftersom jag är nyfiken på hur de är, men först ska jag beta mig bakåt och läsa de andra böckerna om Peters mysterier.


Om boken

Titel: Lord Peters sista fall
Författare: Dorothy Sayers och Jill Paton Walsh
Förlag: Albert Bonniers förlag (1999)
Översättare: Gertrud Hemmel, originaltitel: Thrones, Dominations
Sista delen i Dorothy Sayers serie om Lord Peter Wimsey, tidigare delar jag läst: Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten och Lord Peters smekmånad.

Lord Peters smekmånad av Dorothy Sayers

När jag läst min första bok om Peter Wimsey och Harriet Vane, den tredje i ordningen egentligen, så tänkte jag att jag läst den bästa och att inget skulle kunna mäta sig. Jag hade väl på ett sätt rätt, men den här boken fördjupar dem i alla fall mer än jag trott att den skulle. När jag nu läst alla Dorothy Sayers böcker om paret (Lord Peters sista fall avslutas ju av en annan författare och den räknar jag inte helt, men jag återkommer till den när jag läst den) kan jag konstatera att Oskuld och arsenik var en riktigt spännande deckare, Drama kring ung dansör var sådär och Kamratfesten var formidabel. Lord Peters smekmånad var något helt annorlunda och något jag tycker mycket om.

Harriet och Peter har precis gift sig och drar lyckliga om än lite skrämda och nervösa iväg för att fira smekmånad i ett nyinköpt hus på landet. Förstås hittas någon död i källaren redan deras första dag i huset (men först efter över hundra sidor vilket säger något om att det här inte främst är en deckargåta (precis som Kamratfesten inte var det)). Mycket handlar förstås om att lista ut vem som mördat, men minst lika mycket handlar om hur Harriet och Peter hittar sina roller som gifta makar och hur de vågar lita på varandra och tala om sånt som är riktigt svårt och sånt som är mycket kärleksfullt.

Mot slutet ska den skyldige lida sitt straff och hängas och när vi når så långt händer det som, precis som Anna-Karin Palm skriver i sitt efterord, förflyttar romanen från deckargenren till den psykologiska romanen. När mästerdetektiven lider sina kval över det ansvar han bär för att en människa ska dö så känns det in i hjärtat. Det finns ett mörker här som är oundvikligt och som aldrig riktigt kan lysas upp. Harriet ser det, Peter ser det och jag förstår vad det är jag älskar så mycket med de här böckerna.


Om boken

Titel: Lord Peters smekmånad
Författare: Dorothy Sayers
Förlag:Albert Bonniers förlag(1937, min utgåva 2011)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Busman’s honeymoon
Tillhör en serie böcker om lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör och Kamratfesten.

Drama kring ung dansör av Dorothy Sayers

Det är inget större fel på Drama kring ung dansör, det är det verkligen inte. Men den är lite seg och kanske lite väl otrolig i upplösningen. Av de tre böcker jag läst om Wimsey och Vane så är den här den jag tycker minst om, men jag tycker förstås om den rätt bra ändå (det är ju Wimsey och Vane!).

Harriet Vane är på promenadsemester när hon ramlar över ett lik. En ung man har fått halsen avskuren och frågan är om han gjort det för egen hand eller om han blivit mördad. Att liket dessutom försvinner med tidvattnet mystifierar förstås lite extra. Dramat utspelar sig på en badort och alla de klassiska karaktärerna dyker upp – kvinnorna med pengar och männen utan, de svartsjuka, de älskande, de sorgliga. Här finns ett övermått av misstänkta och för polisen besvärliga typer.

Boken avslutas snöpligt plötsligt för att sedan följas av den av mig redan lästa Kamratträffen. Jag läser nog vidare ganska snart om jag känner mig själv rätt.


Om boken

Titel: Drama kring ung dansör
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonniers (1932, min utgåva 1989)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Have his carcase
Tillhör en serie böcker om lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst Oskuld och arsenik och Kamratträffen.

Oskuld och arsenik av Dorothy Sayers

Och så bestämde jag mig för att läsa första boken om lord Peter Wimsey och Harriet Vane, inte den första av Dorothy Sayers böcker alltså utan den första om det par som står i centrum för Kamratfesten. Jag är ju aningen förälskad i dem.

Berättelsen inleds med att Harriet står inför rätta, väldigt misstänkt för att ha giftmördat sin före detta älskare. Peter har av oklar anledning förälskat sig i henne och är fullkomligt övertygad om hennes oskuld. Det hela utvecklar sig till en jakt mot klockan för att hitta bevis mot den verklige giftmördaren. Under tiden är Peter rätt burdus i sina frierier och jag förstår till fullo att Harriet fortfarande är sur på honom för det tre böcker och några år senare.

Oskuld och arsenik är en väldigt trevlig gammal deckare på det sätt som de klassiska pusseldeckarna är när de är som allra bäst. Den når inte upp till Kamratfestens nivå, men det hade jag heller inte förväntat mig. Också den här boken känns väldigt modern för att vara skriven tidigt 1930-tal. Att hjältinnan som är skriven att bli huvudpersonens kärleksintresse genom resten av bokserien kan leva i en utomäktenskaplig affär och mötas av förståelse från Peter och läsarna är näst intill förbluffande. Och väldigt fint, Dorothy Sayers litade på sina läsare hon.


Om boken

Titel:Oskuld och arsenik
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonniers (1930, min utgåva 1989)
Översättare: Dagny Henschen och Ivar Harrie, originaltitel: Strong poison
Serie: tillhör en serie böcker om Peter Wimsey, jag har tidigare läst Kamratfesten.

Kamratfesten av Dorothy Sayers

Det här är naturligtvis helt fel, att ge sig in i en serie bara såhär mitt i, men ni måste förstå att jag hört så mycket bra om Dorothy Sayers, men ändå ville börja med det allra bästa. Jag tänkte att de nog inte hängde ihop så bra ändå utan var rätt fristående. Jag hade fel och helt rätt. Jag är hur som helst mycket glad över mitt val att läsa Kamratfesten, vilken fantastisk läsupplevelse den är! Jag ville aldrig kliva ur den.

Jag älskar allt med det här! Oxford, collegemiljön, biblioteken, de lärda samtalen, feminismen, att det inte är mord utan skadegörelse som står i centrum och så Harriet Vane och Peter Wimsey förstås. Deras komplicerade och fortgående kärlekshistoria (som löper från deras första oturliga/extremt turliga möte för flera böcker sen) är hjärtknipande och intelligent. Jag tycker om hur de båda inser sina fel och ger varandra utrymme. Bästa fiktiva kärleksparet jag mött på länge!

Gåtans lösning då? Jo den är fin, man listar inte ut den förrän på slutet, men den är heller inte hela saken i den här boken. Här spelar stämning och känsla första fiolen och jag tycker så oerhört mycket om det! Jag ska inte säga för mycket om slutet, men jag tycker att det är ljuvligt när den skyldige avslöjas och brister ut i total galenskap att alla övriga inblandade reagerar med trött resignation och säger typ att hen ”ska lugna ner sig och ta ett läkemedel och sova på saken så blir det nog bra”.

Jag kommer utan tvivel läsa vidare bland Wimsey-böckerna, jag behöver bara bestämma mig för läsordningen först. Och så ska jag titta på filmatiseringen av den här boken från 1987, den finns på YouTube (här) och är säkert alldeles, alldeles underbart 80-tals kitschig.

Uppdatering: jag såg den och det är den.


Om boken

Titel: Kamratfesten
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonniers (1935, min utgåva 1989)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Gaudy night
Del av en serie, men den första bok jag läser av författaren

Just nu i mars 2022

Jag måste nästan le lite överseende över hur positiv jag försökte vara när vi gick in i den traditionella hatmånaden februari. Februari brukar aldrig vara bra. I år inleddes den med armbrott och musattacker på boningshus, men jag var ändå bestämd att tro det bästa om februari. Och det var väl en himla tur det tänker jag nu. Naivitet tar en långt. Februari 2022 har ju varit episkt hemsk med det redan nämnda, anfallskrig i Ukraina och en hel del annat jobbigt, men ändå har det varit en lättare februari att uthärda än på många år. Jag tror att det har att göra med att jag nu har lite mer reserv-ork att ta till, kanske har jag tagit ett steg vidare sen utmattningen eller så beror det på något annat. Jag vet inte varför eller hur, men jag är tacksam.

Just nu är en osäker tid för oss alla, men den är.

Just nu…
… läser jag: här hade jag tidigare i veckan kunnat skriva ”alldeles för mycket nyheter”, men sen häromdagen har jag lyckats begränsa mig till att bara ta del av nyheter (både lästa och sedda) två gånger om dagen (och twitter inte alls) och mitt mående har förbättrats i alla fall lite. Tillsammans med och istället för nyheter så blir det fortfarande en del Dorothy Sayers, just nu Lord Peters smekmånad. Och så lånade jag med mig Elly Griffiths senaste, The locked room, från biblioteket häromdagen och den vill många läsa så jag lär ägna all min lästid åt den i helgen så att jag kan lämna den vidare sen.
… ser jag på: Melodifestivalen, Bäst i test, Husdrömmar och Kulturfrågan Kontrapunkt (som jag hittat i och med den här säsongen). Idel ädel vanlig medelsvensson alltså.
… lyssnar jag på: fågelsång. Jag vet inte om det brukar vara såhär, men småfåglarna låter verkligen galet mycket just nu. Det är ett evigt tjatter och jag älskar det.
… längtar jag efter: vårsol, knoppar, humlor och fred.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Just nu i februari 2022

Februari har inte börjat bra. Ett barn har brutit armen, ett barn är sjukt (men inte i covid-pesten), vi har en mus boende på vinden som försöker gnaga sig in till oss via väggarna. Jag är lite slutkörd efter all oro armbrottet medförde (och för att jag inte får sova på nätterna för att den jäkla musen gnager så högljutt!), men jag har ändå bestämt mig för att det här ska bli en bättre februari än jag brukar förvänta mig. Januari var jobbig och lång och jag orkar inte vänta till mars innan det lättar så jag klamrar mig fast vid nuet (eller snartet) och hoppas att det blir bättre. Jag tänker minsann tillåta mig att tro på en solig och på gränsen till vårig februari, i alla fall inombords. Det kostar ju inget att hoppas.

Just nu…
… läser jag: Happy Sally av Sara Stridsberg. Den är förunderlig och trollbindande. Och så har jag hittat Dorothy Sayers! I veckan läste jag ut underbara Kamratträffen och nu har jag fått hem Oskuld och arsenik (fel ordning, jag vet men det gör mig inget) och tänker slänga mig över den.
… ser jag på: det gamla vanliga. Lite På spåret, lite vintersport när OS sker på tittbar tid. Jag lider av svår handbolls-abstinens efter em, men ikväll börjar melodifestivalen så det rättar nog till sig (inte för att det är samma sak på något annat sätt än att det är underhållning). På tv-seriefronten ser vi Station eleven och den är fantastisk. Jag gjorde också ett försök med Shadow and bone efter att ha läst boken, men den är inte för mig (vare sig boken eller serien egentligen men mer om det om någon vecka).
… lyssnar jag på: det är ju tyvärr mössen (eller musen) som knaprar på väggar och tak. Jag hoppas på en mild februari så att de kan flytta ut och vi kan vidta åtgärder för att de inte ska komma tillbaka. Väldigt mycket längtar jag efter det faktiskt.
… längtar jag också efter: dagar när solen värmer och jag blir påmind om att det kommer att bli en vår snart.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.