Five red herrings av Dorothy Sayers

Låt mig säga det direkt. Jag gillar att umgås med Lord Peter Wimsey och uppleva honom lösa mord, men den här boken gav mig väldigt lite glädje. Det beror delvis på att allt för många karlar som aldrig får någon riktig karaktär och därför är helt omöjliga att hålla isär utgör de misstänkta. Delvis beror det på att det är ett evinnerligt malande om tågtidtabeller och cyklar.

Allt är alldeles för komplicerat och svaret på vem som gjorde det är allt för uppenbart. Hur han gjorde det är alldeles för fantastiskt. Och herregud all dialekt man måste tröska sig igenom för att komma framåt! Nej, jag gillar inte alls det här. Men jag läser vidare och nästa bok i serien är en omläsning som jag kommer gilla.


Om boken

Titel: Five red herrings
Författare: Dorothy Sayers
Första utgåvan 1931
Detta är den sjätte boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), En sky av vittnen (del 2), Unnatural death (del 3) , Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben (del 4), Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).

2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben av Dorothy Sayers

Jag läser vidare i Dorothy Sayers serie om Lord Peter Wimsey och jag älskar verkligen att umgås med just honom. Det är verkligen märkligt hur mordpusslande kan vara så betryggande och rent av mysigt.

Här hittas en gammal man död på Wimseys gentlemannaklubb. Till en början verkar det vara ett fullt normalt dödsfall men snart visar det sig att det inträffat ett sammanträffande för mycket och ett märkligt testamente ställer frågor om vad som verkligen hänt.

Det här är inte Wimseys bästa mysterium men jag uppskattar att få lära känna honom på djupet och se hur han utvecklas fram till det som jag vet är höjdpunkten på serien. Jag läser vidare och är glad att jag har en del olästa böcker kvar samtidigt som jag ser fram emot att läsa om de jag redan läst.


Om boken

Titel: Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonnier (1984, först utgiven 1928)
Översättare: Sonja Bergvall
Detta är den fjärde boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), En sky av vittnen (del 2), Unnatural death (del 3) , Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).

Unnatural death av Dorothy Sayers

Jag älskar verkligen att umgås med Lord Peter och hans poliskommissarie-kompis Charles Parker. Det är pratigt och humoristiskt och på något sätt väldigt tryggt. Jag kan nog inte beskriva det bättre tror jag. Det finns ett mörker hos Sayers karaktärer som är genomgående och accepterat. Kanske har det något att göra med den tid de skrevs i, allt hopp hade slagits sönder av kriget, men social rörelse var plötsligt möjligt. Jag vet inte. Men samhällets förändring är viktig här.

Jag tycker så förtvivlat mycket om hur Dorothy Sayers låter sina karaktärer och böcker fundera på existensen och det djupt mänskliga. Jag tycker däremot inte om den rasism som ges uttryck för i den här boken. Den är inte författarens eller någon av huvudpersonernas (då hade jag tvingats sluta läsa), men det är plågsamt att påminnas om hur det varit möjligt att prata och tänka om människor. Än mer plågsamt blir det förstås när man minns att det inte alltid är så annorlunda idag.

Unnatural death kretsar kring ett fall som en läkare återger för Lord Peter och Parker på krogen en kväll. Han har gjorts till åtlöje efter att han ställt frågor då en gammal kvinna, hans patient, dött en plötslig död som inte verkar ha med hennes sjukdom att göra. Lord Peter misstänker förstås att ett mord har begåtts och han tror sig dessutom veta vem mördaren är. Han bestämmer sig för att avslöja det som ser ut att vara det perfekta mordet. Snart visar det sig dock att hans inblandning får fruktansvärda konsekvenser.

Det är en väldigt speciell premiss för en deckare. Det är inte säkert att det rör sig om mord, och om det är det så är mördaren inte alls lika självklar som det framstår för Lord Peter. Det är en alldeles oerhört komplicerad historia som nystas upp. På ett stillsamt, men blodisande spännande sätt. Jag har aldrig läst en bok som den här och jag inser att varje bok av Dorothy Sayers är något eget och nytt. Jag har så mycket att se fram emot när jag läser vidare i serien.


Om boken

Titel: Unnatural death
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Open Road Media Mystery & Thriller (E-bok) (2012, originalet gavs ut 1927)
Tredje boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), En sky av vittnen (del 2), Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).

En sky av vittnen av Dorothy Sayers

En sky av vittnen är Dorothy Sayers andra bok i ordningen om lord Peter Wimsey och här har han verkligen fått ett rejält knivigt fall att ta sig an. Hans bror arresteras för mordet på systerns fästman och systern beter sig mer än lovligt märkligt. Peter letar sig, tillsammans med butlern Bunter och polisen och vännen Charles Parker, in i hemligheterna kring vad som föregick och hände den där oktobernatten.

Jag har egentligen skrivit allt tidigare om vad jag gillar med de här böckerna. Dorothy Sayers tecknar en väldigt fin bild av ett 1920-tals England som känns genuint. Hon lyckas också få till en bild av ett Europa som är ärrat av det första världskriget men som ännu inte drivits isär av det andra världskriget. Det finns en naturlig närhet mellan länderna som saknas idag. Det var en annan tid. Jag tycker också att det är väldigt intressant att ta del av det aristokratiska England genom den skeptiske men synnerligen adlige Peter Wimseys ögon. Han är modern och naiv samtidigt. Jag är väldigt svag för Peter med alla de fel och brister han har.


Om boken

Titel: En sky av vittnen
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonnier pocket (1985, första upplagan 1926)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Clouds of witness
Andra boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).

Lord Peters största affär av Dorothy Sayers

Först – det är en verkligt märklig titelöversättning som gjorts. Boken heter helt relevant Whose body i original. Hela mysteriet kretsar kring att komma på vems kropp det är som återfinns naken i Mr Thipps badkar, men har alltså översatts till Lord Peters största affär. När det helt uppenbart inte ens handlar om hans största affär… Nåja, det är inte det enda som är märkligt med den här utgåvan. På framsidan syns en poloförsedd herre med pistol. Lord Peter skulle aldrig i livet bära vare sig polo eller pistol. Polotröja fanns väl inte ens 1923 när boken skrevs och utspelar sig? Och baksidestexten. ”Bildäcken skrek mot asfalten, signalhornen tjöt genom Londondimman och överröstade de dova slagen från Big Ben.” Det har naturligtvis inte någonting med berättelsen att göra. Allt detta kommer sig väl av att boken gavs ut i serien månadsdeckaren 1971. Jag måste säga att jag älskar bibliotek lite extra i sådana här stunder, var annars skulle jag ha fått tag på den här utgåvan? Sen ska vi tala tyst om att en amatörkorrekturläsare lånat boken före mig och markerat varenda ställe där hen tycker att språket är märkligt eller fel. På varenda ställe behöver jag förstås stanna upp och tänka efter, varenda gång konstaterar jag att det handlar om tidsaspekten, språket var inte detsamma 1923 och för mig är det en del av charmen. Anteckningar i biblioteksböcker är dock inte charmigt alls.

Mysteriet här är dubbelt. En spritt språngande naken karl hittas i ett badkar och en man försvinner från sin våning samma natt. Men det är inte den försvunne som återfinns i badkaret. Kanske hänger mysterierna ihop, kanske inte. Poliskommisarie Parker har hand om det ena fallet och Lord Peter Wimsey kopplas in på det andra. I all vänskaplighet nystas det sedan från båda ändar. Det är inte så värst spännande, man anar vem mördaren är första gången hans ögon beskrivs som ”kalla”. Men boken har andra kvaliteter. Jag tycker mycket om såväl Parker som Wimsey och människorna som omger dem. Det här är en väldigt bra inledning på en serie som ska handla så mycket om relationer och minnen.

Mitt projekt är att läsa hela den här serien från början till slut. Jag har ju tidigare läst alla böcker som involverar Harriet Vane och jag vill läsa dem igen i sitt sammanhang. Jag är redan väldigt engagerad i de här människorna och jag vill fly in i detta universum och vila och samtidigt lära mig mer om en tid som jag har dålig koll på. Dororthy Sayers beskriver den så fint och mångfacetterat.


Om boken

Titel: Lord Peters största affär
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: B. Wahlströms bokförlag (1971)
Översättare: Whose body? , originaltitel: N. Edward Werner
Första delen i serien om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten, Lord Peters smekmånad och Lord Peters sista fall (också en märklig översättning).

Just nu i februari 2023

Först av allt vill jag utbrista i ett fyrfaldigt hurra för att jag överlevt ännu en januari. Jag upplever att det är en månad som blivit längre, tyngre och tröttare med åren. Men också i år är vi igenom. Februari är inte heller någon favorit, men nu märks det på riktigt att ljuset är på väg tillbaka vilket är smått ljuvligt.

Just nu…
… läser jag: inte så mycket som jag skulle vilja. Jag har dåligt med ork till läsning så det blir små portioner av Happiness for beginners av Katherine Center, Arvejord av Maria Turtschaninoff och Kalender röd. Levande av is av Ann Jäderlund när det går. Och så är jag sugen på att ge mig i kast med Dorothy Sayers igen.
… ser jag på: Agatha Christie’s Marple. Jag ramlade ner i YouTube-träsket när tröttheten gjorde att jag inte orkade läsa och till slut tröttnade jag på det och tvingade mig att välja en serie. Marple som bygger på (men inte alltid är helt trogen) Agatha Christies böcker med miss Marple som detektiv kändes som något lagom. Det är inte utmanande alls, men det är välgjort, mysigt och lättglömligt. Precis vad jag behöver just nu.
… lyssnar jag på: Arvejord ibland, men jag orkar inte riktigt hålla koncentrationen uppe (trots att jag älskar författarinläsningen) så jag kommer nog läsa den som ebok istället. Det blir kanske en poetisk ljudbok istället, det är väldigt mysigt.
… längtar jag efter: att orka lite mer. Och att sitta i solen på baksidan av huset och känna solens värme. Det brukar kunna hända i februari så jag hoppas på det.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Årets bästa läsning 2022

Läsåret 2022 var på det stora hela riktigt fint. Som vanligt läste jag mest och bäst under våren och sommaren medan hösten var lite seg (i november och december var det länge mer än lite segt dessutom). Här hittar du mina favoriter från året som gått och mina fem allra bästa läsupplevelser är markerade (med ♥ hjärtan ♥ ).

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood
What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fint om ung förälskelse.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden mörker.

Årets bästa spänning
♥ Kamratträffen ♥ av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Årets bästa fakta
Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg. Livsnödvändig och stärkande bok för alla oss som kämpar.

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Knivskarp genomgång av palmemordsutredningen, bitvis thrillerartad.

Årets bästa feelbad
Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Årets bästa historiska
♥ Rizzio ♥ av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

Årets bästa feminism och HBTQ+
♥ All the bad apples ♥ av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

♥ When women were dragons ♥ av Kelly Barnhill. En feministisk verklighetssaga fylld av sorg och vrede, och styrka.

Årets bästa som är för svåra att kategorisera och som därför får en egen kategori
♥ Grim ♥ av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Detaljerna av Ia Genberg. Eftertänksam och språkligt fenomenal kortroman som känns. Läst som ljudbok vilket rekommenderas.

Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021.

Mina bästa sommarläsningstips – läsfavoriter från 2022

Dags för en bloggtradition som känns viktig att bevara. Så här på gränsen till sommar och semesterläsningsplaneringen brukar jag bjuda på en sammanfattning av det bästa jag läst hittills under året. Varsågod för sommarläsningstips. I läsordning så har jag på olika sätt älskat:

Grim av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Ett byliv av Louise Glück. Stor poesi om det enkla och svåra.

Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

A good girls guide to murder av Holly Jackson. Mörk, spännande och smått fenomenal ya-deckare i bästa Veronica Mars-anda.

Kamratträffen av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Fullständigt ljuvlig brevväxling mellan två personer man bara måste älska.

Glass houses av Louise Penny. Ännu en formidabel bok om Armand Gamache och Three Pines.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn. Kaotisk och lugnande poesi av en av våra största poeter.

Rizzio av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Och så två som jag inte hunnit skriva om än eftersom de är så nylästa.

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Vad har du läst som var bra? Om du har några tips till mig (hoppas!) så får du hjärtans gärna skriva dem i en kommentar till det här inlägget.