How I live now

how i live nowDet kändes lite som när jag tippade/önskade rätt inför Nobelpriset i höstas när jag läste Meg Rosoff samtidigt som hon tilldelades ALMA-priset. Lite coolt att vara lite med i svängarna för en gångs skull, men framförallt för att jag kan veta att det är värdiga pristagare. Och Meg Rosoff är, baserat på denna enda läsupplevelse, väl värd att uppmärksammas.

How I live now är en dystopi. I en nära framtid förmörkas horisonten av orosmoln och ett stundande krig. Daisy skickas till sina engelska släktingar för att pappa i Amerika har nog med nya familjen och inte orkar hantera en ätstörd, surmulen tonåring. Hos kusinerna hittar hon hem. När kriget verkligen bryter ut är det först väldigt avlägset, kusinerna lever sitt långsamma bohemliv i skymundan av allt. Och Daisy och Edmund hittar varandra. Sen kommer kriget närmare. Och sen blir det outhärdligt.

Den här boken fick mig att gråta på en tågstation och på ett tåg. Det är så hemskt alltihop. Det här är en bok om krig och vad en människa är, hur lätt hon trasas sönder och hur mycket styrka det finns innanför skalet. Det är vackert men det är också väldigt smärtsamt att stirra döden (vilket är vad kriget är och vill) i vitögat i tider som dessa.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
HOW I LIVE NOW
Författare: Meg Rosoff
Förlag: Penguin UK (2013)
Inläsare: Amber Sealey[/su_note]

Aldrig ensamma

aldrig-ensammaJag har funderat ganska mycket kring vad det är jag tycker så mycket om med först Tredje principen och sedan Aldrig ensamma. För tycker om gör jag. Den enda invändningen jag har är mot mig själv och det handlar om att jag än en gång läser en serie innan den är fullbordad, jag lär mig aldrig… Jag tror att Anna Jakobsson Lunds serie, hur fin den än är på delnivå, kommer bli en glimrande helhet när sista boken finns skriven och utgiven. Och det beror på några av de saker jag kommit fram till är avgörande för att jag ska tycka så mycket om som jag gör.

Det handlar om karaktärerna. Varje sida jag tvångsmässigt bläddrar bläddrar jag för att få komma lite närmare Ava, Levi och Leymah (henne är jag fortfarande mest nyfiken på eftersom hon aldrig riktigt kommer fram i ljuset). Det är inte för att få se hur uppdragen ska gå eller hur världen ska förändras, det är karaktärerna som är viktiga. Deras inre resa, utforskandet av deras förmågor, hämndkänslor och inre drivkrafter. Att de inte är enkla, goda eller perfekta. Och så fullkomligt älskar jag avsaknaden av triangeldrama!

Jag skrev om den första boken att den är långsamt berättad men aldrig för långsam och det tycker jag om hos Aldrig ensamma också. Inledningen är på gränsen till stillsam och det behövs efter förra bokens kaosartade avslutning. Det finns en förrädare, ingen kan litas på och ingen vet var någon står. Och mitt där i, i stormens öga finns Levi som vaknar och ska hantera sina tankar. Jag älskar det. Att sen en stor del av berättelsen ägnas åt att personerna själva utforskar sina inre landskap, med hjälp av förmågor eller med hjälp av gamla hederliga minnen, gör det hela än mer fascinerande. Jag tycker om sättet vi får lära känna dem lite mer för varje kapitel.

Jag bläddrar tvångsmässigt för att få lära känna karaktärerna ännu lite bättre, för att få följa med ännu lite längre på såväl deras inre som deras gemensamma resa. Och jag kommer helt klart bläddra vidare när nästa del kommer.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
ALDRIG ENSAMMA
Författare: Anna Jakobsson Lund
Förlag: Annorlunda förlag (2015)
Del 2 i en trilogi. Del 1: Tredje principen
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Ice

9780720612684_large_ice_haftadJag har svårt för böcker jag inte hänger med i. Jag kan se deras litterära värde, men jag njuter inte av läsningen.

Till en början var Ice precis lagom mystisk. Kylan håller på att ta över världen på grund av vad som verkar vara en ganska plötslig väderförändring. En man letar efter en kvinna (flickan) av oklar anledning. Det är suggestivt och snyggt. Men så barkar det iväg. Flickan är plötsligt många flickor, men ändå en och densamma. Det finns en man där som också skiftar. Och allt som händer (om det nu gör det) sker i ett drömliknande tillstånd som ifrågasätter allt inklusive mig som läser. Och så är det detta med flickans totala utsatthet och huvudpersonens outtalade men ändå väldigt uppenbara vidrighet…

Nej, Ice är inget jag njuter av, inget jag kommer läsa om. Men det är en intressant bok som förtjänar fler läsare och en rättmätig plats i klassikerhyllan, och framförallt är det en bok som inte lämnar mig ifred. Återkom om ett år så kanske jag har en helt annan upplevelse av boken när den fått mogna färdigt i mig.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
ICE
Författare: Anna Kavan
Förlag: Peter Owen Publishers (2007)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Pestens tid

Tänk att det tog mig flera veckor (månader!) att inse att jag inte kunde köra en tegelstenssommar utan att läsa Pestens tid

IMG_2053.JPGJag gillar förstås det ofta ogenomträngliga mörkret i den här boken, och är nog mest förtjust i när den lilla gruppen vandrar i sin dödsskuggas dal, alla dör omkring dem och de tvingas lita på sina diffusa och oroande drömmar. Den biten är fenomenal.

Pestens tid är 1229 sidor apokalyps, samhällsuppbyggnad, fantasy, magi, religiös kamp och relationer. Och alla dessa delar är välskrivna, men i den där spretigheten ligger också det enda negativa jag kan hitta med det här gigantiska monsterbygget. Det är svårt att förena så mycket till en enda fungerande helhet. Ibland funkar det inte. Jag tror att om jag fick välja skulle jag välja bort lite av det magiska. Ibland när King svävar ut i magiska effekter försvinner skrämslet och människorna. Jag älskar som alltid när han beskriver människor, oavsett vad de drivs av och om de valt “den goda” eller “den onda” sidan. Och så gillar jag att det inte är så stor skillnad på dem, oavsett var de hamnat.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
PESTENS TID
Författare: Stephen King
Förlag: Bra böcker (2010)
Översättare: Lennart Olofsson, originaltitel: The stand
Köp en engelsk utgåva t.ex. här eller här, en ny svensk hoppas vi på.[/su_note]

Station eleven

station elevenJag tycker mycket om dystopier och postapokalyptiska skildringar. Kanske för att de visar civilisationen på sitt yttersta och människorna som vi är och kan vara, på gott och ont. Jag fascineras också av vad vi har kvar om allt det yttre tas ifrån oss och hur vi kan tänkas bygga upp på nytt. Det är till exempel det som knyter mig så hårt till Justin Cronins The Passage, att den handlar om just det. Och så oerhört lämpligt att det refereras till just The Passage i den här boken.

När det gäller favoritkaraktärer så finns det många här, också perifera personer plockas upp och görs till centrala på ett eller annat sätt. Och också de som bär osympatiska drag, vem gör inte det, blir snart väldigt omtyckningsbara.

Jag har alltså läst många dystopiska och postapokalyptiska skildringar, men Station eleven är den allra vackraste av dem. Det är en bok som lyckas vara såväl klok som poetisk rakt igenom. Och jag älskar den! Det är en sån där bok som jag egentligen inte kan förklara varför jag blivit så förtjust i, läs den bara.

Och tack Bokbabbel för tipset som jag är rätt övertygad om kom från dig!

[su_note note_color=”#dafdf5″]
STATION ELEVEN
Författare: Emily St. John Mandel
Förlag: Picadore (2014)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Maddaddam

maddaddamMaddaddam-trilogin är avslutad och egentligen är det omöjligt att säga något om den här boken utan att säga något, kanske allt för mycket, om de andra delarna i serien. Men jag ska försöka.

Här får vi Zebs berättelse, crakerianerna utvecklas och blir något annat, något bortom Crakes vision. Och så blir det religiösa temat tydligare för mig. Hur det hela också är en skapelsemyt, genom förstörelsen som så ofta är fallet. Ragnarök framkallat och beskåda resterna.

En sak jag tänker mycket på är om Margaret Atwood brukar vara såhär rolig. Redan i Oryx och Crake briljerar hon med de blåa penisarnas dans (en oförglömlig bild som aldrig kommer förblekna). Men också i Maddaddam blir det roligt. Det är i samspelet med crakerianerna som komedin uppstår, i krocken mellan de som tar allt för givet och de som saknar stora delar av vokabulären och inte tar något för givet.

Jag tycker att Maddaddam är en riktigt bra bok och en mycket värdig avslutning på trilogin. Som helhet utgör den en av Atwoods allra mest briljanta verk. Vill du veta mer om vad jag tycker om helheten kan jag rekommendera att du läser min Kulturkollo-text av idag.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
MADDADDAM
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Birgitta Gahrton
Den avslutande delen i Maddaddam-trilogin. Del ett: Oryx och Crake, del två: Syndaflodens år.
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Tredje principen

tredje-principenTredje principen är något så ovanligt som en dystopisk framtidsskildring för unga vuxna utan den obligatoriska kärlekstriangeln. Kontemplera lite över det, hur galet skönt det är att läsa! Och då följer boken ändå tre karaktärer, två tjejer och en kille. Men de är inte kära, de är vänner! Att det ska vara så ovanligt att jag reagerar på det!

En annan sak som gör mig glad är att de alla är komplexa, de får oavsett kön vara starka och svaga på en och samma gång, som folk är mest, bara väldigt sällan i fiktion.

En annan sak som är ovan för mig är att det är såpass mycket teknik, det finns apparater och procedurer som vi bara kan drömma om. För mig som läst väldigt lite sådan science fiction är det väldigt intressant, och en väldigt bra introduktion.

Tredje principen är en spännande bok som ändå rör sig bitvis långsamt, men aldrig för långsamt. Den tar sig tid att låta karaktärerna skymta bitvis och bli tydligare för oss och varandra för varje sida vi tvångsmässigt vänder. Jag är väldigt förtjust i det här och ser fram emot fortsättningen som kommer i höst.

Missa inte min intervju med författaren på Kulturkollo idag.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
TREDJE PRINCIPEN
Författare: Anna Jakobsson Lund
Förlag: Annorlunda förlag (2015)
Del 1 i en serie.
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokhuset[/su_note]

Syndaflodens år

syndaflodens-arJag fullkomligt älskade Oryx & Crake och att få kliva in i och begravas i Jimmy Snömans värld. I Syndaflodens år får jag möta Jimmy igen, och Crake och några av de andra viktiga. Men jag får se dem ur nya synvinklar. I seriens andra bok får jag några fler ledtrådar till hur allt hänger ihop.

Och om det är något som stör mig så är det just det, att allt hänger ihop så väl. Att just de här människorna möts, överlever och möts igen. Samtidigt är det naturligtvis logiskt, men eftersom livet sällan är logiskt så gnager det lite, lite.

I övrigt tycker jag att Syndaflodens år är en bra bok i sig själv och som en del av Maddaddam-trilogin är den riktigt bra, jag tror att det här blir helt fantastiskt till slut. I maj är det dags för den avslutande delen på svenska. Jag längtar!
[su_note note_color=”#dafdf5″]
SYNDAFLODENS ÅR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2010)
Översättare: Birgitta Gahrton, originaltitel: The year of the flood
Del 2 i serien om Maddaddam. Del 1 Oryx & Crake
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris[/su_note]

 

Oryx & Crake

oryx-och-crakeMargaret Atwood, som jag älskar henne! Oryx och Crake är förstås en utomordentligt fantastisk bok, som Alias Grace, som Kattöga, som Tjänarinnans berättelse och samtidigt som ingenting annat jag läst.

Crake är Jimmys vän, han som är lite för smart för sitt eget (och världens) bästa. Oryx är hon som Jimmy tänker på. Jimmy är Snöman, den som blev kvar. Den sista av alla… Jag vet att det låter förvirrande men läs så faller allt på plats. Läs!

Grundtemat i romanen är manipulationerna, människan som manipulerar med naturen för att hon kan, manipulation av gener, av relationer och av minnen. Det är en väldigt sorglig historia och samtidigt långt mycket mer skrämmande än en skräckroman. Det är en dystopi i sin renaste form, ett samhälle som faller sönder för att mänskligheten långsamt accepterat att det händer. Och det skrämmande är förstås det som händer, men också slutet, att allt inte tilläts ta slut i slutet.

I maj kommer tredje delen i trilogin ut på svenska och jag tänker definitivt läsa del två, Syndaflodens år, innan dess.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
ORYX OCH CRAKE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Birgitta Gahrton
Del 1 i Maddaddam-serien
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris[/su_note]

 

 

Sveket

Ännu en ungdomsdystopi? Jaadå, men den är bra.

sveketJag var på ett väldigt spännande seminarium på bokmässan, med Ursula Poznanski och Maths Claesson där det talades om hans Linux och hennes trilogi om sfärerna. Det pratades om tjejers kamp och killars teknikkärlek, det talades om konsten att skapa något nytt i dystopigenren där det redan finns så mycket annat. Ursula Poznanski berättade att hon medvetet undvikit att läsa dystopier för unga vuxna för att hon visste att hon skulle skriva den här boken och ville undvika allt för uppenbar påverkan.  Ett smart drag känner jag, och det lönar sig. Sveket känns inte som allt annat, det är en ganska egen skildring av det allmänmänskliga.

Människorna har byggt sfärer för att leva i, det finns de som hamnat utanför också men de kan man inte riktigt räkna som människor ändå. I alla fall är det det man lär sig i sfärerna. Något går förstås fel och våra hjältar (som är väldigt lite hjältar) tvingas möta verkligheten på det hårda sättet.

Jag har inte läst Ursula Poznanski tidigare men är sugen på att ge mig på Erebros eller Saeculum också, egentligen helst den sistnämnda men jag vet inte efter att ha läst vad Carolina tycker, det får kanske bli Erebros ändå….

[su_note note_color=”#fcfcf0″]

SVEKET, Ursula Poznanski
Opal, 2014
Översättare: Sofia Lindelöf, originaltitel: Die Verratenen
Del 1 i en trilogi.

Andra som skrivit om boken: Carolina läser[/su_note]