Slutet, och början och allt mittemellan (Allegiant + Four)

IMG_1541.JPGJag vet inte vad jag ska säga! Slutet på den här boken gör hela serien fantastisk. Att hon (Veronica Roth alltså) vågar! Så oerhört modigt att avsluta så. Så vackert och sant och hemskt och underbart. Det känns som en total trohet mot en berättelse som på alla sätt handlar om att ingenting är vad det verkar vara, att vi aldrig kan lita på att det som ska komma är det som förespeglats oss. Jag älskar det!

Mitt enda problem är att jag inte håller ordning på människorna (igen!), de är så många. Men det var samtidigt ett större problem i Insurgent, här hänger jag ändå med.

Jag kan inte säga så mycket mer, vill inte avslöja slutet. Men resten av boken är också bra, möjligen är svängarna hit och dit och förvecklingarna lite väl många men det är helt ok.

IMG_1542.JPGJag har egentligen svårt för noveller som ska kila sig in mellan romaner men i det här fallet med Four så funkar det. Four har som karaktär alltid varit något av ett mysterium och det behövs en fördjupning. Dessutom är det välskrivet. Ett riktigt bra komplement till romanerna helt enkelt.

Som helhet är Divergent-trilogin något eget. Det är en modig serie om att ifrågasätta auktoriteter. Om att vi alla måste göra det. Alltid. Även om priset alltid är högt.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
ALLEGIANT/ FOUR, Veronica Roth
Modernista , 2014
Översättare: Katarina Falk
Del i en serie. Föregående böcker: Divergent och Insurgent

Andra som skrivit om Allegiant och Four: Boktycke, Eli läser och skriver
[/su_note]

 

Väggen

Ibland läser jag en dystopi och inser att jag är trött på dem. Jag älskar fortfarande mörkret men det blir så mycket samma lika. Då tänker jag att jag ska sluta, att jag inte måste läsa allt som dyker upp inom den genren och att jag kanske borde hitta en ny nisch. Så stöter jag på en bok som ställer allt på ända, som visar att det inte är genren det är fel på utan fantasin och genomförandet. Väggen av Marlen Haushofer är en sån bok.

Huvudpersonen vaknar en morgon ensam i en jaktstuga. Att hon är ensam är märkligt men när hon beger sig ut inser hon att hon verkligen är helt och hållet ensam förutom hunden Lo. Hon hittar en vägg som skiljer henne från resten av civilisationen och utanför vilken alla människor verkar vara döda. Det blir hennes förutsättningar för ett fortsatt liv och det är så underbart fantastiskt beskrivet.

Livet utan mänsklighet är svårt att tänka sig men jag tror på Marlen Haushofer och huvudpersonen när hon berättar det. Precis så måste det bli, en bygger ett liv kring det som finns, tar ansvar för djuren om det finns sådana och sen överlever en alla de smärtor och förluster och besvikelser som oundvikligt kommer att drabba.

Väggen är en väldigt sorgesam bok, en lugn, långsam men samtidigt förtätad berättelse om överlevnad och hur kampen för att behålla förståndet i en obegriplig situation kan se ut. Det är en av de bästa och med omvälvande böcker jag någonsin läst.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
VÄGGEN, Marlen Haushofer
En bok för alla, 2003 (återutges i nyöversatt utgåva av Thorén & Lindskog i höst)
Översättare: Per Erik Wahlund, originaltitel: Die Wand

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket[/su_note]

 

The young world: Överlevarna

Jag älskar inte per automatik dystopier där sjukdomar slagit ut delar av mänskligheten för att lämna resten att slåss för sin överlevnad. De kan visst bli bra böcker, som Sofia Nordins En sekund i taget och  Spring så fort du kan till exempel. Men det finns alltid det där vidriga minnet av föräldrar och småsyskon som dött den mest fasansfulla död innan handlingen drar igång. Jag avskyr den delen av de här berättelserna.

Överlevarna är första delen i en serie och den prickar väl in de flesta klischeerna:
[su_list icon=”icon: check”]

  • Det är en serie
  • Det finns en kärlekstriangel (eller flera)
  • Det är bara våra hjältar som kan rädda världen
  • Det finns en “tuff” tjej
  • Det finns en eftertänksam kille, och en kille för varje tänkbar roll. Alla har sammanlagt en egenskap var.

[/su_list]

Jag är elak nu men Överlevarna följer verkligen formulär 1A. Jag gillar egentligen Donna (även om jag blir sjukt trött på hennes ständiga “killar är så okänsliga”, “killar är så mesiga”, “killar är så…”) och jag tycker att Chris Weitz lyckats bra med att skriva Jefferson och henne (som berättar varsitt kapitel) med olika röster (vilket betyder att vi kan skippa de här olika typsnitten för olika personer, jag fattar ändå). På ett sätt uppskattar jag att det inte läggs tid på att bli sentimental till exempel i början när Jeffersons bror dör i den oundvikliga sjukdomen, samtidigt borde sorgen få ta större plats i en sån här berättelse.

Överlevarna är en helt ok bok men den lockar inte min nyfikenhet, jag kommer inte läsa vidare i serien. Jag börjar nog bli lite mätt på ungdomsdystopier nu. Skulle vi inte kunna testa något annat ett tag?

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
THE YOUNG WORLD: ÖVERLEVARNA, Chris Weitz
B. Wahlströms, 2014
Översättare: Carina Jansson, originaltitel: The young world
Del 1 i serien The young world.

Andra som skrivit om boken: Boktjuven[/su_note]