Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.
Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.
Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:
Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.
Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.
Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.
Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.
Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.
Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här
