Bara bra böcker! Tiden är inte än

Det går inte att komma ifrån att saker förändras, som världar till exempel vilket jag skriver om i boktexten här nedan. Jag har tidigare varit en hängiven och kusligt förälskad läsare av pestlitteratur, böcker om farsoter. Nu blir jag hjärtnupen när jag stöter på en pestloppa på en råtta i Hamnet. Det kanske blir annorlunda när den här pandemin lugnar sig, men jag misstänker att det inte är så. Det man känner och har upplevt känner man och har upplevt. Kanske är min tid med pestböckerna över och då får det vara så. Jag är oerhört glad att jag hann läsa Elin Boardys fantastiskt fina och sorgliga Tiden är inte än först. Jag rekommenderar den till alla som inte är lika känsliga som jag, den innehåller så oerhört mycket mer än pest.

När världen förändras
Att förändra världen är en sak, svår sak, viktig sak. Men tänk när världen förändras inför och runt en. När riktigt stora omvälvningar drabbar, som krig, naturkatastrofer och sjukdomsutbrott. Eller digerdöden. I Elin Boardys senaste roman, Tiden är inte än, är det digerdöden som drabbar. Som tvingar människor att förändra om inte hela världen så i alla fall sin egen.

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

En av mina bästa delar av boken är den med tiden. Hur då och sen och nu vävs ihop, knyts ihop i trådar som inte kan trasslas isär för att de är ett och detsamma. Det fascinerar och slänger mig ut i tankar om stora, stora saker.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

I Tiden är inte än blir också det allra mest absurda vardag och norm till slut. Ganska snabbt. Så som det är. Det är något att minnas, i dagar som dessa.


Inlägget publicerades första gången 23 mars 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

31 bra saker Best of 2017

Jag älskar årsbästalistor*, men egentligen mer andras än min egen. Det är alltid en viss beslutsångest förknippad med att sätta ihop en uppräkning av det bästa. Vad är bra? Är det en bra bok som ska lyftas fram eller en stor läsupplevelse? Det går faktiskt inte alltid hand i hand. I år har jag struntat i det där med att rangordna, visst har jag favoriter bland favoriterna men då handlar det ofta om en varm känsla förknippat med ett läsminne. De här 14 böckerna är mina bästa från läsåret 2017:

Tell me three things av Julie Buxbaum

Stoner av John Williams

Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När pesten kom av Jill Paton Walsh

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Nya Norrland av Mats Jonsson

Juldagar av Jeanette Winterson 

Illuminae (The Illuminae files 01) av Amie Kaufman och Jay Kristoff (utläst så sent som igår, en rätt rejält förälskad recension kommer om någon vecka när jag vaknat ut lyckosvimningen)

Skönjs några mönster? Några gamla favoritförfattare som levererar, som Colm Toibin och Stephen King, väldigt mycket pest (borde ha sparat Kings Pestens tid till i år, men den hade nog tyvärr inte platsat på listan). Visst är det väl färre ungdomsromaner än det brukar vara? Och så är det nästan lika många män som kvinnor bland författarna, det är ovanligt.

* Vill du ha mer listat och munnet så hittar du min listsammanfattning av året på Kulturkollo.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

På tal om digerdöden

Förra veckan skrev jag om Elin Boardys finfina Tiden är inte än och snuddade då vid min förkärlek för pestlitteratur.

Visst kan jag med intresse läsa fackböcker i ämnet men det är ändå skönlitteraturen jag är ute efter. Jag tror att det har med de stora (eller grundläggande är nog ett bättre ord) frågorna som aktualiseras i och med stora omvälvningar att göra. De om överlevnad, mänsklighet, medmänsklighet, tro, hopp, livskraft.

Då när jag läste Tiden är inte än hamnade jag i samspråk med andra pestläsare, som Helena Dahlgren, på sociala medier och det var två böcker som nämndes i det samtalet. Min inkörsport till detta, Connie Willis tidsreseroman Domedagsboken (som jag nog måste läsa om i sommar), och Helenas inkörsport När pesten kom av Jill Paton Walsh. Den har jag lånat hem och ska precis börja läsa.

När detta aktualiserades insåg jag att för att vara förtjust i digerdöden har jag läst fasligt lite så ge mig era bästa romantips i pestens skugga, tack!

Tiden är inte än

En ny bok av Elin Boardy är alltid en sorts julafton. Jag tycker mycket om hennes sätt att se världen och formulera den.

Jag älskade hennes debut Allt som återstår lite mer än normalt och sen tyckte jag mycket om de följande Mot ljuset och Mary Jones historia. När jag sen förstod att hennes fjärde bok skulle komma att bli en bok i digerdödsskugga övertogs jag nästan av förväntad läslycka. Alla har vi våra märkliga favoritromanperioder och teman…

Jag har skrivit en text på Kulturkollo om den här romanen idag, bland annat skriver jag:

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

Läs hela texten här.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Wistrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Min recension på Kulturkollo hittar du här[/su_note]

Mary Jones historia

Jag läste Skattkammarön någon gång. För länge sen. Så länge sen att jag inte minns annat än att det var av tvång (litteraturvetenskapskurs troligen) och att jag därför inte tyckte om den. När det stod klart att Elin Borady skulle komma med en ny bok och den skulle utspela sig i Stevensons värld ska jag erkänna att jag lekte med tanken på att läsa om klassikern. Men jag orkade inte på grund av allvarligt inre motstånd. Så jag tänkte att jag blir den där läsaren som inte har något minne av Skattkammarön och därför kan läsa Mary Jones historia som en fristående och egen berättelse. Jag intar den rollen. Fint va?

Det tog ungefär två sidor och sen var jag inne. Jag ska inte säga att jag går på djupet med personerna, de blir inte mina eviga vänner och jag drabbas kanske inte av odödlig kärlek till dem. Men Mary Jones historia är så välskriven och lekfull med språket att det är en njutning att läsa. Elin Boardys böcker är alltid det. Min favorit är fortfarande Allt som återstår men jag tyckte om och fascinerades också av Mot ljuset och nu alltså Mary…

Så den här läsaren kan meddela att Mary Jones historia fungerar också på såna som inte minns sin Skattkammarön, eller för den del inte läst den, men jag måste också erkänna att jag nu efter den här läsningen känner mig lite mer redo att ge mig på Skattkammarön igen. Jag känner mig till och med sugen på att se vilka de var från början, Dolores och Silver och Mary. Och det är ju också en bedrift.

Mary Jones historia av Elin Boardy. Wahlström & Widstrand

Mot ljuset

Jag var lite nervös när jag plockade fram den här boken för att läsa. Sådär nervös man kan bli när man ska läsa en författare för andra gången efter att man gillat debuten väldigt mycket. Det kan bli såväl himmel som pannkaka och man kan aldrig vara riktigt säker förrän man kommit in i den där andra boken. Och jag gillade Elin Boardys debut Allt som återstår väldigt, väldigt mycket. Den var återhållsam och smärtsam på precis alla de rätta sätten. Det är en bok som faktiskt bara växer och växer ju längre tid som passerar mellan mig och läsningen. Då var det svensk landsbygd och tidigt 1900-tal. Nu är det Mot ljuset och Malaya och i andra världskrigets efterdyningar.

Elly reser med sin syster och hennes man på deras bröllopsresa. Han ska praktisera som läkare i Malaya men det ska också bli semester med verandor, drinkar, tennisspel och ett omskakande möte med en verklighet ingen av dem visste existerade.

Och min nervositet släpper ganska så omgående när jag dras in i deras liv. Jag känner väldigt mycket med  Elly som är så oförberedd på verkligheten men som ändå är beredd att se. En av de fina sakerna med boken är att jag samtidigt kan få känna med också de andra karaktärerna: systern Annie som drabbas av sina migränanfall och egentligen vägrar att ta in det som är jobbigt, svågern Laurids som inleder med en naiv idealism som sakta sakta förvandlas till rädsla och ovilja att se världen och våldet. Där finns också plantageägaren och föreståndarna som mitt i allt som är ganska osympatiskt ändå fått behålla en viktig del mänsklighet.  Jag gillar att alla är komplicerade och svåra och får förbli i alla fall en smula oförklarade. Och allra mest fascineras jag nog ändå om Niels med alla sina hemligheter och rädslor. Den dragningskraft han har och förmågan att stöta bort utan att göra sig obegriplig eller oälskbar når ända fram till mig.

Boardy har skapat ett persongalleri som jag fastnar i. Jag vill inte lämna dem när jag måste, jag vill resa vidare och upptäcka världen, dem och mig själv vid deras sida. Jag är svag för Boardys sparsamhet med ord och handling. Allt som händer sker långsamt och tystnaderna får tala. Det här är en av få böcker där jag fullt ut förstår karaktärernas tystnad utan att vilja skaka om dem för att tvinga fram ord och förklaringar. Det här var en längtansbok (tyvärr finns det inte tid för sträckläsningar med två små barn och en hel hög studier) för mig i nästan en vecka. Och inför bok nummer tre vet jag att jag inte behöver oroa mig längre.

~ Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar ~

Violens boksida, Enligt O, Bernur, Kulturdelen och Helsingborgs dagblad har också skrivit om Mot ljuset. Ännu fler som skrivit om boken: Tidningen kulturen, SvD

Allt som återstår

Det har blivit några historiska kvinnor nu på slutet – Ellen Key, Pennskaftet och Marilyn Monroe. Alla har de känts verkliga och angelägna och alla har jag tagit till mitt hjärta på sitt sätt. Men Emma i Elin Boardys Allt som återstår är lite mer svårtillgänglig. Det är inte det att jag inte tycker om henne, tvärtom. Det är mer det att hon inte är självklar att älska även om man känner igen sig i henne. Eller kanske just därför…

Emma växer upp i slutet av 1800-tal och början av 1900-talet. Hon är den som blir kvar när syskonen flyttar utom- och inomlands. Hon är den som tar hand om fadern, hon är den som blir gravid och gifter sig med drängen, hon är den som föder barn efter barn efter barn… Hon är den som reder sig och står ut och försöker klara allt och hon är den som långsamt går sönder inifrån.

Jag känner ett släktskap med Emma för hennes otillgänglighets skull, för drömmarna som jag tillåter mig att drömma men hon inte kan, för slitet hon måste slita medan jag kan vara lat. Hon är den jag kunde ha tvingas vara om bara om. Det blir så oerhört tydligt i Boardys roman vad som är särskilt med ”förr i tiden”. Människorna var inte annorlunda och inte deras förmåga att drömma och känna heller men det fanns få vägar bort eller framåt för de flesta. Emma har få chanser att välja annorlunda och hon förväntas nöja sig. Det skär i mig när jag tänker på henne och alla hennes gelikar som var de som kom före oss (och då tänker jag inte bara ”oss kvinnor” utan ”oss nutidsmänniskor”).

Sammantaget är Allt som återstår en väldigt tung bok – det är inte många ljusglimtar på Emmas himmel men det är också en som det känns sann skildring av kärlek, sorg, slit, barnafödande, föräldraskap och allt det där vardagliga som vi alla låter våra liv kretsa kring än idag.

~Wahlström & Widstrand, 2008~

Läsrapport vecka 26

Blonde som planerats bli utläst nu i helgen var färdigläst redan i tisdags… Det visade sig förstås vara en helt underbar bok som verkligen lever upp till varenda lovord den redan fått. Nu funderar jag som bäst på hur jag ska gå vidare i Oates författarskap. Allra först ska jag läsa ut Dear Husband förstås men sen vill jag läsa Fallen och Det var vi som var Mullvaneys tror jag.

Efter Blonde läste jag Mats Strandbergs Halva liv. Egentligen borde man väl ha en månads tankepaus efter en sådan mastodontbok och det tog mig också upp mot hundra sidor innan jag verkligen kom in i Halva liv. Men när jag väl var inne blev det väldigt bra och engagerande. Strandberg känns som en författare som får på tok för lite uppmärksamhet och som jag gärna stiftar närmare bekantskap med. Veckans sista utläsning var Elin Boardys fina men väldigt sorgliga Allt som återstår.

Nästa vecka blir det en hel del vampyrer igen…