Karantändagboken av Elin Lucassi

Jag gillar Elin Lucassi, så också när jag läser Karantändagboken, och ändå är den rätt jobbig att ta sig igenom.

Skildringen är på pricken, det finns så mycket igenkänning, så många påminnelser om sånt jag glömt. Och kanske är det det som är det jobbiga. Glömskan är en filt jag svept in mig i för att orka.

Känslan av att vi förlorat något, kanske oss själva, som vi aldrig kommer kunna få tillbaka växer och växer under läsningen av den här boken. Det hjälper väl inte heller med alla restriktioner och smittan som skenar och känslan av att det aldrig ska ta slut.

Jag är en sån där som gärna håller mig för mig själv och inte gör så mycket. Jag har inte missat massor av roliga saker som ställts in och jag har inte lidit av att begränsa mitt umgänge. Men jag skulle förstås gärna vara den som bestämmer över mitt eget liv. Och Karantändagboken påminner mig om att det inte är så jäkla konstigt att vi inte mått så bra de senaste åren. Själv har jag hållit det ifrån mig och tänkt att eftersom jag är så solitär så påverkas jag inte så mycket, mitt depp och min galopperande ångest beror säkert på att jag är sån här. Nu ser jag kanske mer att vi är lite sönder som samhälle och kollektiv och då är det svårt att hjälpa varandra. Jag är trasig inuti på grund av allt som hänt de senaste åren (inte bara pandemin) och det gör det varken lättare eller svårare, men det känns viktigt att minnas.

Pandemin kommer inte lämna oss än på länge, och kriser (klimatkriser, nya pandemier…) vet vi kommer följa på den, det är sorgligt men sant. Därför har vi inte så mycket annat val än att försöka dra lärdom av det vi går igenom nu. Det är inte mitt jobb att bestämma hur samhället ska hantera nästa pandemi, men det är mitt jobb att lära och hitta ett sätt att själv göra det. Ett sätt är att lyfta på den där glömskefilten och försöka förstå vad det är som hänt, händer och känns. Karantändagboken är ett bra hjälpmedel för det.

KARANTÄNDAGBOKEN
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Galago (2021)

Ert blod på mina broddar av Elin Lucassi

På baksidan av den här boken står det: ”Ert blod på mina dobbar är en feministisk vintersaga och en hämndnovell med övernaturliga inslag” och det är väldigt bra och uttömmande beskrivet. Mer behövs inte om innehållet.

Jag tycker att Elin Lucassi skriver och ritar fram den där frustrationen så himla bra. Vardagsvreden som ibland lever sitt eget liv. För visst kan jag känna igen mig i den där ilskan som i tysthet växer sig större och större egentligen oberoende av alla andra runt omkring, den kan växa till en egen sorts varelse. Då vill jag också gå ut och slå ihjäl och spotta på folk. Jag gör det ju inte, men det betyder inte att det inte är befriande att läsa om när någon kanske faktiskt gör det.

ERT BLOD PÅ MINA BRODDAR
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Galago (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

[su_note note_color=”#dafdf5″]
SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O[/su_note]