Elin Ruuths Konsterna är mycket mer en känsla än en handling som kan beskrivas. En utsökt historisk kortroman kan den sammanfattas som, men det räcker naturligtvis inte.
Vi befinner oss någon gång i början av 1900-talet i en konstnärsvärld. Dagmar har gått på konstskola men befinner sig nu i ett äktenskap som kanske är olyckligt, att Dagmar och maken är det (olyckliga) är i alla fall uppenbart. När Dagmars vänner med karlar kommer på midsommarbesök skiftar alla perspektiv en aning och allt blir på något sätt såväl suddigt som knivskarpt tydligt.
Det talas om konst i den här boken och det målas och ritas. Men mest av allt försöker alla inblandade förstå sig på det här med hur man egentligen lever. Hur man förhåller sig till den där så svårfångade lyckan.
Om jag ska hitta några ord som sammanfattar den här boken så får det röra sig via ”vindlande” till ”böljande” till ”som en sommardans” för att landa i ”sommarnattsk”. Jag tror aldrig att jag någonsin läst något som känns så mycket som den svenska sommar den beskriver. Hot om åska, de orimligt långa nätterna och så vemodet, svårmodet allt det där ljuset väcker i många av oss.
Jag tycker väldigt mycket om att få finnas i den här världen om så bara en kort stund.
Om boken
Titel: Konsterna
Författare: Elin Ruuth
Förlag: Nirstedt (2022)