Pennskaftet

Det här är en bok som jag länge haft fördomar om men som jag efter ett inlägg hos vixxtoria bestämde mig för att jag ville läsa. Efter en tids tynande tillvaro i vill läsa- listan plockades den upp av Hanna och skickades till mig i ett pocketkedjepaket.

Pennskaftet är skriven 1910 och är i mycket en väldigt modig bok. Huvudkaraktärerna i boken är journalisten med smeknamnet (eller snarare öknamnet) Pennskaftet och Cecilia som båda är aktiva i kampen för kvinnlig rösträtt. De verkar i en brokig grupp av kvinnor med samma mål men vitt skilda motivationer.

Wägner visar effektivt att rösträttskämparna hade mycket mer än ett manligt motstånd att kämpa emot. Också den egna rörelsens kvinnonormer stod i vägen för framgången. Jag tycker att en av bokens största styrkor är just det, att den visar hur människors gemenskaper och relationer bjuder på både maktstrukturer och motstånd. En annan sak som blir tydlig för mig är hur lite som förändras. Folk förr var som folk är mest idag men med ett lite annorlunda ramverk. Det är fortfarande samma kamp som utkämpas…

Pennskaftet är ingen bok att forsa igenom utan den kräver sin lästid. I gengäld får man mycket tillbaka i form av känsla för karaktärerna och den tid de levde i. Jag tänkte flera gånger på Fogelström när jag läste även om han är mycket mer lättillgänglig. Det här är en bok för alla oss  feminister som tror att vi vet något om hur det började. Och för alla dem som lever i villfarelsen att jämställdhetsivrare är av en annan sort än andra.

~Atlantis, 2007~