En roman om kärnkraftverk… Om att arbeta på ett kärnkraftverk och om strålning som drabbar dem som jobbar på kärnkraftverk… Hm… Kan det verkligen vara något för mig det?
Svaret är väl både ock, i ärlighetens namn grep aldrig Elisabeth Filhols debutroman riktigt tag i mig. Det blev aldrig den där bladvändarlusten i läsningen och jag krävde aldrig att få veta mer om karaktärerna eller vad som blev av dem. Med det sagt så hade jag ju ingenting emot att läsa om dem heller och bristen på passionerade läskänslor betyder inte att Reaktorn inte är en intressant bok.
Det handlar alltså om arbetare på kärnkraftverk och den vardag de lever. Rutinuppdrag i skuggan av livsfaran som ingen vill tala om men som ändå är ständigt närvarande. Ölen på husvagnsparkeringen efter dagens slut. Strålningsmätarna. Och tillbuden. Det är spännande och aldrig hade jag trott att jag skulle få lära mig så mycket om reaktorshärdar som jag har gjort under läsningen. Det allra mest intressanta tycker jag är reflektionerna om arbetarnas villkor, hur industrin tar litet ansvar för dem utöver att sätta regler för tillåten strålning på årsbasis. Det kringflackande livet skildras på ett trovärdigt sätt och jag drabbas trots min brist på läspassion av en vidare nyfikenhet över hur det är i verkligheten, om det ser ut sådär inne i reaktorerna och om arbetarna verkligen har det så som det beskrivs.
Ingen älskansbok alltså men helt klart en läsvärd och annorlunda bok om ett ovanligt, viktigt men undanskymt ämne.
~Sekwa 2001 / Recensionsexemplar~