Favoritläsning: AIDS-skildringarna

Å, min medvetna världssamvetesperiod, aka Aidsperioden. Inföll i mitten av tonåren och inkluderande läsning, penningskänkning, And the band played on-tittning, dåligt samvete och en hel del uppgiven alternativt skitförbannad gråt. Den här perioden är den jag skickas tillbaka till när jag läser Gardells Torka aldrig tårar…-trilogi och upplever all uppståndelse. Det är fint men också lite jobbigt att minnas den där tjejen jag var då. Hon som gömde sig bakom bry sig om av andra för att slippa se och tycka om sig själv.
20130521-113128.jpg
Men, hrm, jag läste en del redan då. AIDS-skildringar som Elisabeth Glasers självbiografi. Om AIDS som drabbande vita, kända amerikaner naturligtvis, och barn. De homosexuella fanns inte på kartan i den bokutgivning som existerade då. Men Glaser lyfter ändå fram dem då hon berättar om stigmatiseringen av henne och hennes barn, en stigmatisering som förstås bottnade i att AIDS sågs som en sjukdom för de homosexuella. Boken är hur som helst väldigt avslöjande och fasansfull. Jag kan börja gråta än idag när jag kommer att tänka på vissa scener. När bara hoppet finns kvar är en av de få böcker som förändrat mig i grunden.

20130521-113140.jpg
Alice Hoffmans En helt vanlig familj är en skildring av ungefär samma problematik, ett barn som drabbas av AIDS. Men här befinner vi oss inte i Hollywood och föräldrarna är inte superrika kändisar med superrika kändiskompisar som kan ordna stödgalor. Elvaåriga Amanda blir sjuk och sedan börjar bråken om huruvida hon ska få gå i skola, träffa sina vänner och så vidare. En hjärtskärande förfärlig bok förstås men också väldigt osentimental och känslig om hur föräldrar, syskon och vänner kämpar för att förhålla sig till Amanda och sjukdomen.

När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer.
En helt vanlig familj av Alice Hoffman. Bonniers förlag

Tematrio om döden

temadodenLyran ber oss idag i sin tematrio att berätta om tre böcker som behandlar döden. Mitt val faller på:

Hantering av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag har skrivit lite om denna och dess betydelse för mig tidigare men den får hänga med ett varv till. I Hantering… väcks de döda till liv vilket får långtskridande konsekvenser. De som förlorat får sina älskade åter – men de är inte sig lika. Mest smärtsam är skildringen av den döde pojken Elias uppvaknande och mötet med hans sörjande och chockskadade mamma och morfar.
Anne Rices En vampyrs bekännelse får bli mitt nästa val. Det säger sig självt att böcker om vampyrer måste handla om döden på ett eller annat sätt men det kan göras på olika vis. Medan Charlaine Harris vampyrer (som jag som bekant älskar) vanligen är ganska ”levnadsglada” så finns det ett annat djup och en annan smärta hos Anne Rices vampyrer. Lestat är ju förvisso såväl dekadent som rätt förtjust i sin vampyrstatus men det finns ändå hos honom och framförallt hos Louis en stark medvetenhet om att förlusten av mänsklighet och dödlighet är just en förlust. Hela vampyrtrenden kan väl egentligen tolkas som en enda lång diskussion om döden men jag väljer Rice, trots att hon väl inte kan sägas vara en del av trenden, eftersom i alla fall En vampyrs bekännelse på många plan diskuterar betydelsen av döden och dödligheten för människor (och vampyrer).
En bok som berörde mig väldigt starkt när jag läste den för 16 år sen var När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer. Den handlar om Elizabeth som i början av 80-talet fick HIV-smittat blod vid en blodtransfusion vilket resulterade i att hon såväl som hennes två barn smittades. Berättelsen handlar om hennes kamp mot utstötningen i ett samhälle där HIV och AIDS var stigmatiserande sjukdomar och om kampen för utvecling av medicin. En stor del av boken handlar om hur hennes lilla dotter Ariel märks av sjukdomen och dör bara 7 år gammal. Den andra delen fokuserar på hennes kamp för Jake, sitt kvarvarande men sjuka barn, och startandet av en stiftelse som skulle upplysa om sjukdomen, motverka utstötning och skapa förutsättningar för medicins forskning. Elizabeth Glaser förlorade sin kamp mot AIDS men vann en kamp på så sätt att hennes som Jake fortfarande lever trots sin smitta. Den stiftelse hon skapade är idag fortfarande betydelsefull. Jag minns att jag grät hejdlöst när jag läste den här boken och skulle troligtvis gråta ännu mer om jag läste den idag och blev tvungen att relatera mig och mina barn till berättelsen…