Wylding Hall

wylding hallElizabeth Hand är en sån där författare jag alltid känner mig hemma hos. Om det så är i en miljö jag egentligen inte borde gilla som i böckerna om Cass Neary eller i sagolika Illyria. Att lyssna på Wylding hall (som synnerligen välförtjänt belönades med Shirley Jackson Award under tiden jag läste) är också som att komma hem, på ett sätt. Men det är också, förutom en väldigt fin och bekant upplevelse väldigt (väldigt!) obehagligt. Wylding hall är en skrämmande plats och en skrämmande bok (inte minst då den iskylekalla skräcken tränger sig på under den där evigt solvarma sommaren som man bara upplever en gång), kanske till och med mer nu när jag är klar med den och inser att jag inte kommer få hjälp med alla pusselbitar. Jag har helt enkelt en hel hög med riktigt obehagliga bitar (flickan, bilderna, småfåglarna, pojkarna, sången, näbbarna, stämningen) men ingen egentlig aning om hur själva bilden ska se ut. Så skriver man böcker som aldrig tar slut! Jag älskar det!

Upplägget, där huvudpersonerna berättar för en osynlig journalist (jag tror det är för en dokumentärfilm eller så minns jag fel), är snyggt och gör dessutom inläsningen till en riktig fröjd att lyssna på.

WYLDING HALL
Författare: Elizabeth Hand
Förlag: Blackstone Audio (2015)
Inläsare: många, väldigt bra!

Generation loss

 


Ni har väl inte kunnat undgå att Elizabeth Hands första bok om Cass Neary, Generation loss, nu äntligen kommit på svenska? Och att del tre i serien efter den och Available dark kommer om några veckor (den heter Hard light, utspelar sig i London och kommer landa i min bokhylla så snart den finns)? Jag läste Generation loss för flera år sen och älskade den innerligt, skrev bland annat såhär:

 

Generation Loss är en sån där bok som är väldigt bra men där jag inte riktigt kan förklara vad som är så himla bra, troligen är det alla pusselbitarna tillsammans – Cass Neary i all sin frånstötande älskvärdhet, det oinbjudande svinkalla men ändå lockande ölandskapet, de stickiga men ändå varma bikaraktärerna, gåtan som aldrig är huvudsaken, fotografierna, allt det där vi gör med våra liv utan att tänka särskilt mycket över det, alla de där valen, allt det där man kan känna igen i det oupplevda och allt det som är främmande. Tillsammans bildar det en helt oemotståndlig historia som är lite thrillerartad, bär på en skräckstämning och handlar om allt möjligt på en och samma gång. Och samtidigt är allt så lugnt och tillbakalutat. Det finns ingen brådska hos Cass, allt sker i sin egen tid. Det gillar jag också mycket.

Hela recensionen hittar du här. Idag samtalar vi om Generation lossKulturkollo också, gå gärna in och läs – det blev ett väldigt bra samtal mellan några som läst för länge sen, några nu, några som älskar passionerat och några som gillar mer stillsamt.

Illyria

Ivrigt påhejad av fantasterna (Dark places-Helena, Mats Strandberg mfl) fortsätter jag nu min resa in i Elizabeth Hand-land. Den här gången utan Cass Neary vilket förstås är lite läskigt till en början. Men oj vad inte jobbigt det är.

Illyria är en traditionell kärlekshistoria (pojke + flicka + förhinder + jobbigt = grundhistorien) som förstås under Hands penna blir allt annat än traditionell. Det röks försvarliga mängder hasch, det liggs under verandor och i mörka skrymslen, det förtrycks och trycks undan och pratas inte om. Men så finns där också drömmarna, de som är så högtflygande att de inte kan ordsättas. Drömmarna som får en människa att flyga och offra allt.

En av de saker jag tycker allra mest om med den här boken är hur jag inte riktigt förstår varför Rogan och Maddy dras så starkt till varandra. Ingen av dem är särskilt överjordiskt trevlig och ingen av dem är särskilt lättillgänglig. Jag älskar att Hand inte riktigt förklarar eller ger bakgrund till det eftersom jag ändå tror på det. Det är något som bara Maddy och Rogan vet och förstår. Det är ju det de har tillsammans och grejen är den att ingen annan förstår.

Illyria är en finstämd, smutsig, solkig, sorglig och vacker bok om tagna och förlorade chanser. Egentligen händer det kanske inte så mycket i själva texten, det mesta utspelar sig vid sidan av, men det är det som är livet är det inte? Att det är storslaget och småtrist på samma gång och inte alltid äger rum på den stora scenen…

Vilka är era favoriter bland Hand böcker? Själv äger jag Glimmering, Radiant Days, Immortal love och Waking the Moon men kan inte riktigt bestämma mig för vilken jag ska läsa först…

Available dark

Ja det här var ju en obehaglig bok… Och alldeles, alldeles underbar…

När en skriver en recension av en bok så bör det ju kunna ställas som krav att en kan förklara vad som är så fantastiskt med just den boken. Om den nu är fantastisk alltså. Som Available Dark är. Men jag vet inte om jag är uppgiften mogen. Det jag faller för är det okonstlade och det skitiga. Det finns ingen karaktär som direkt inbjuder till läsarförälskelse och ändå går det inte att värja sig för någon av dem. Jag kan verkligen ingenting om fotografi eller om metalscenen i Norden på 80-, 90-, eller -00-talen. Ingenting och ändå tappar Hand mig aldrig. Jag tror på allt hon säger för att det inte spelar någon roll om de yttre omständigheterna stämmer. De är Cass Neary-sanningar och sådana kan som bekant vara hur osäkra eller osanna som helst och ändå funka.

De där citaten på omslaget, blurbarna, talar ofta om hur läskiga böcker är. Så var det med Generation Loss som aldrig ens nästan skrämde mig och så är det med denna. Och inte heller den här skrämmer mig på riktigt (Bolton style), men här finns det sekvenser som faktiskt ändå når in till skrämselcentrat, djupt in. Och jag förstår inte riktigt varför det är de sekvenserna och inte andra. Den vidriga nästan avslutande scenen som Cass fotograferar skrämmer inte alls medan den där “lyssna på kassett i bilen”-scenen faktiskt fick hjärtat att stanna några sekunder och jag har fortfarande svårt att släppa den. Kanske är det de där ögonblicken när jag vet lika lite eller mycket som Cass och inser att vi båda borde ha förstått mycket mer för länge sen. Kanske är det något annat. Bra är det i alla fall, så sjukt, sjukt bra.

Generation Loss

Elizabeth Hands bok om Cassandra Neary och hennes “öden och äventyr” är en bok jag plockade fram ur bokhyllan med oerhörda förväntningar. Jag har hört så mycket positivt om den från tipsare jag verkligen litar på (Helena, Bokstävlarna och Glory box exempelvis) och Cass Neary har blivit ett begrepp när diskussioner om trasiga hjältinnor (hos exempelvis Gillian Flynn) förs. Upplagt för möjlig besvikelse alltså men, vilket det mycket snart visade sig ännu mer upplagt för stor förälskelse och stor läsglädje i läsfåtöljen.

Cassandra Neary är en stjärna som brann och falnade för ganska många år sedan. Hon var den toppfotograf som dokumenterade punkscenen och dess bakgård när det begav sig. Hon höjdes till skyarna av kritiker men sålde aldrig nog för att bli rik eller orka fortsätta inspireras. I nutid arbetar hon i lagret på en bokhandel och orkar inte ens drömma några större drömmar än dem om hur hon ska få tag på nog mycket sprit och nog många piller av allehanda sort. Mitt i detta oerhört sorgliga vardagslunkande skickad Cass ut på ett uppdrag – att intervjua den fotograf som var hennes största inspiration en gång i tiden. En fotograf som, ska det visa sig, inte är helt olik henne själv.

Generation Loss är en sån där bok som är väldigt bra men där jag inte riktigt kan förklara vad som är så himla bra, troligen är det alla pusselbitarna tillsammans – Cass Neary i all sin frånstötande älskvärdhet, det oinbjudande svinkalla men ändå lockande ölandskapet, de stickiga men ändå varma bikaraktärerna, gåtan som aldrig är huvudsaken, fotografierna, allt det där vi gör med våra liv utan att tänka särskilt mycket över det, alla de där valen, allt det där man kan känna igen i det oupplevda och allt det som är främmande. Tillsammans bildar det en helt oemotståndlig historia som är lite thrillerartad, bär på en skräckstämning och handlar om allt möjligt på en och samma gång. Och samtidigt är allt så lugnt och tillbakalutat. Det finns ingen brådska hos Cass, allt sker i sin egen tid. Det gillar jag också mycket.

Så nu har jag alltså initierats i Handklanen – vad ska jag läsa nu? Avaliable Dark (uppföljaren till Generation Loss) kommer ju om ca en månad men jag tänker att jag kanske hinner läsa något innan dess också, några tips?

~Harcourt, 2008~