2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

The last remains av Elly Griffiths

Så var vi mål med serien om Ruth Galloway och jag måste erkänna att det blev mer känslomässigt (eller ok, jag blev mer känslomässig) än jag förväntat mig. Men det kanske inte är så märkligt med tanke på att jag läst den här serien under tolv år. Och nu är det slut.

Jag vill nog faktiskt inte säga någonting om den mordgåta som står i centrum här. Mest för att jag tror att minsta lilla jag berättar spoilar lite för mycket, men också för att den egentligen inte är viktig alls.

Jag tycker väldigt mycket om hur tydlig Elly Griffiths är med att det här är den allra sista boken. Alla gamla mysterier vävs in, alla människor som varit och är viktiga för Ruth återkommer på ett eller annat sätt och allt går återupprepas. Den här serien och den här boken har mer än en gång påmint mig om det vi brukade prata om när jag läste historia, att tiden inte nödvändigtvis är en rak linje, ibland rör den sig i cirklar. Det finns särskilt en sådan händelse här, där någon som en gång blev räddad blir den som räddar, som verkligen rörde mig i hjärtat.

Jag smågrät mig igenom avslutningen av den här boken, inte för att det är hemskt eller ens fantastiskt bra utan för att det känns. Det är vemodigt att lämna dem. Det är helt rätt och vi är färdiga med varandra, men jag kommer att sakna Ruth, Cathbad och alla de andra. Det är en himla tur att böcker finns kvar och att man kan börja om när man vill (fast det vill man inte när man plötsligt minns all kroppsfixering som fanns i första halvan av serien, den saknades tack och lov helt i den här boken).


Om boken

Titel: The last remains
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2023)
Femtonde och sista delen i serien om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss , The night hawks och The locked room

The locked room av Elly Griffiths

Det är något speciellt med Ruth Galloway och alla de andra i Elly Griffiths serie. De kan bete sig irriterande och jag kan tycka att det blir lite mycket ältande eller tjat, men jag längtar alltid tillbaka till dem. När jag nu läser The locked room, den fjortonde boken i serien, är vi framme vid vårvintern 2020 och det är dags för lockdown. Det är en förunderlig och överraskande känslomässig läsupplevelse. Covid kommer så nära igen och det får mig att minnas hur det var den där förfärliga första tiden. I England var det förstås annorlunda, men rädslan för det där okända som rullade in över oss som en tidvattenvåg var ändå densamma. Ensamheten i det är en av de saker som är bäst skildrade i den här boken. Jag känner den, igen, och det är förstås förfärligt. Förfärligt är det också när någon blir sjuk, någon av de vänner jag bryr mig väldigt mycket om i de här böckerna, blir sjuk och kanske ska dö.

Mysteriet då? Det är väldigt obehagligt och har alla ingredienser för att äta sig in i ens mardrömmar efteråt. Samtidigt är det mer i bakgrunden än annars, en kuliss mot vilken huvudpersonernas relationer utspelar sig och mot vilken de ibland lutar sig när de inte har ork att ta in mer av pandemivardag. Nelson utreder en rad kvinnors självmord som han tror är något annat. Det visar sig förstås att han har rätt.

Jag trodde inte att jag ville läsa en bok som utspelar sig under covid-pandemins första förfärliga månader, men det ville jag tydligen. I alla fall ville jag läsa den här boken.


Om boken

Titel:The locked room
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2022)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten och Irrbloss och The night hawks.

Mina bästa påskdeckartips

Det är förstås redigt märkligt det här att det ska läsas deckare till påsk, men förstås inte så mycket märkligare än något annat. I år kanske jag inte ägnar mig så mycket åt själva deckarläsandet under helgen, men jag tänker anstränga mig rejält för att tipsa er om riktigt bra spänningsläsning. De närmaste dagarna blir det en deckartext om dagen om allt från Dorothy Sayers till Elly Griffiths och Louise Penny (den heliga treenigheten i min deckarvärld). Idag tänkte jag dessutom ägna mig åt att tipsa om riktiga favoriter från förr, sånt jag tycker att du gott kan läsa i påsk och vidare.

Vi börjar med några serier.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway
Det här är böcker som man kan läsa för arkeologin, gåtorna och mordpusslandet, men allra mest har de att ge i beskrivningen av människor och relationer. Efter fjorton lästa böcker så är Ruth, Nelson, Cathbad och de andra kära vänner, på riktigt. Det här är en serie som måste läsas i ordning eller inte alls.

Alla delar finns kommenterade här: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss och The night hawks. En text om senaste boken The locked room kommer här på söndag.

Tana French Dublin-deckare
Det här är inte den jämnaste av serier, men också när det inte glittrar så är det riktigt bra. Broken harbour är en av de bästa böcker som skrivits, men man gör klokt i att läsa de som leder en fram dit först.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Till skogs, Okänt offer, Faithful place, Broken harbour, The secret place och Inkräktare.

Louise Pennys serie om Gamache och Three Pines
Det här måste vara den jämnaste bokserie som någonsin skrivits. Alla böcker är helt unika i sitt upplägg och sina teman, men de är genomgående alldeles oerhört bra (med möjligt undantag för seriens inledning). Ju längre in man kommer desto mörkare blir det vilket jag förstås älskar.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning. Jag skriver om nästa del i serien, Glass houses imorgon.

Åsa Larssons Kiruna-deckare
Förra årets besatthet var när jag tryckte i mig hela Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson och de andra på bara någon månad. Det var tungt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart.

Alla delar i serien finns kommenterade här:Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör, Till offer åt Molok och Fädernas missgärningar.

Dessutom
Här följer några ytterligare tips, några av de bästa deckarna jag läst under de här åren med Fiktiviteter. Klicka på titeln för att komma till boktexten:
Järtecken och Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson.
Söta röda sommardrömmar av Christoffer Holst.
Flickor som skimrar av Lauren Beukes.
Dark places Gillian Flynn.
Och så var de bara en av Agatha Christie.
Brännaren av M.W. Craven.
Svart som natten av Ann Cleeves.
Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel.
Någonting av Maria Lang, kanske Mördaren ljuger inte ensam eller Kung liljekonvalje av dungen, eller… Här hittar du den ultimata guiden.

Bild från Pixabay

Just nu i mars 2022

Jag måste nästan le lite överseende över hur positiv jag försökte vara när vi gick in i den traditionella hatmånaden februari. Februari brukar aldrig vara bra. I år inleddes den med armbrott och musattacker på boningshus, men jag var ändå bestämd att tro det bästa om februari. Och det var väl en himla tur det tänker jag nu. Naivitet tar en långt. Februari 2022 har ju varit episkt hemsk med det redan nämnda, anfallskrig i Ukraina och en hel del annat jobbigt, men ändå har det varit en lättare februari att uthärda än på många år. Jag tror att det har att göra med att jag nu har lite mer reserv-ork att ta till, kanske har jag tagit ett steg vidare sen utmattningen eller så beror det på något annat. Jag vet inte varför eller hur, men jag är tacksam.

Just nu är en osäker tid för oss alla, men den är.

Just nu…
… läser jag: här hade jag tidigare i veckan kunnat skriva ”alldeles för mycket nyheter”, men sen häromdagen har jag lyckats begränsa mig till att bara ta del av nyheter (både lästa och sedda) två gånger om dagen (och twitter inte alls) och mitt mående har förbättrats i alla fall lite. Tillsammans med och istället för nyheter så blir det fortfarande en del Dorothy Sayers, just nu Lord Peters smekmånad. Och så lånade jag med mig Elly Griffiths senaste, The locked room, från biblioteket häromdagen och den vill många läsa så jag lär ägna all min lästid åt den i helgen så att jag kan lämna den vidare sen.
… ser jag på: Melodifestivalen, Bäst i test, Husdrömmar och Kulturfrågan Kontrapunkt (som jag hittat i och med den här säsongen). Idel ädel vanlig medelsvensson alltså.
… lyssnar jag på: fågelsång. Jag vet inte om det brukar vara såhär, men småfåglarna låter verkligen galet mycket just nu. Det är ett evigt tjatter och jag älskar det.
… längtar jag efter: vårsol, knoppar, humlor och fred.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

The zig zag girl av Elly Griffiths

Jag vet inte vad det var som gjorde det, men The zig zag girl är den första bok av Elly Griffiths som jag känner mig lite besviken på. Jag kopplade inte riktigt an till någon av huvudpersonerna och jag brydde mig inte så mycket om vare sig gåta eller lösning. Och då är det ändå en historisk deckare och jag älskar historiska romaner…

Det här är första boken i en serie som ännu inte översatts till svenska, kanske ger jag bok två en chans om de kommer ut här, kanske struntar jag i det. Det är inte det att det är dåligt, det är mest bara lite långtråkigt och så är jag inte van att ha det med Griffiths.

Miljöerna är dock fina, Brighton år 1950 känns och kommissarie Stephens och magikern Mephistos relation är intressant, karaktärerna kan nog växa om man lär känna dem närmare. Men lite svårt har jag ändå för omgivningarna – varieté ligger för nära cirkus som är den miljö jag har allra svårast för i fiktion (och verklighet). Kanske är det rent av det som står mellan mig och den förväntade Griffiths-upplevelsen? Hur som helst så tänker jag inte börja gnälla nu, en missräkning bland sexton lästa böcker är långt över godkänt-nivån.

THE ZIG ZAG GIRL
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Cuercus (2014)
Första delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

The night hawks av Elly Griffiths

Så blev det då dags för en ny bok om Ruth Galloway, den trettonde i ordningen, och låt mig säga från början att det är bra nu. Och slutet… Nu vill jag plötsligt läsa nästa del genast.

The night hawks som gett boken sin titel är en grupp amatörarkeologer som spelar en huvudroll såväl som en perifer roll i berättelsen. Först hittar de en död man på sin nattliga upptäcktsfärd, några nätter senare hör de skott avfyras på den avlägsna Black dog farm som varje vettig människa håller sig borta från. Harry Nelson blir såklart snabbt inkopplad i det som visar sig vara en komplicerad mordhistoria. Ruth får ta hand om ett bronsåldersfynd och lite annat oväntat.

Elly Griffiths skriver alltid bra, jag har gillat allt jag läst av henne, också när den här serien gick lite på tomgång för något år sen. Hon är fin på relationer och i serien om Nelson och Ruth, Judy och Cathbad och alla de andra så glänser hon eftersom hon får chansen att verkligen fördjupa karaktärerna över tid. Varenda karaktär är mänsklig och de flesta tycker jag om. Det är sånt som skapar möjlighet till att jag som läsare förstår hur komplicerade beslut och icke-beslut är.

The night hawks är en bra bok och en fin fortsättning på berättelsen.

THE NIGHT HAWKS
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2021)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten och Irrbloss

Just nu i maj 2021

Det är faktiskt helt galet fantastiskt att vi tagit oss in i maj månad äntligen. Nu pratar vi vår på riktigt, nästan sommar. Jordgubbssäsongen (årets bästa tid!) nästa! Det är naturligtvis också pollen och elände och alldeles för mycket att göra, men det spelar ingen roll – årets vackraste och hoppfullaste månad är här.

Just nu…
… läser jag: In an absent dream som är fjärde delen i Seanan McGuires serie om barnen som kliver genom dörrar till olika fantastiska världar. Jag läser också The nighthawks som förstås är senaste Ruth Galloway-deckaren av Elly Griffiths.
… ser jag på: Taskmaster (engelska förlagan till Bäst i test) och klipp på YouTube, mer än så orkar jag inte koncentrera mig kring.
… lyssnar jag på: fåglar! Jag tog en promenad härom kvällen och det var verkligen alldeles magiskt med all fågelsång.
… längtar jag efter: jordgubbar, sommarlov och fotbolls-EM.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda, och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Jag tycker verkligen om Elly Griffiths sätt att berätta. Visst har vissa av Ruth-böckerna varit lite sega, men hon kommer alltid upp i bra nivå igen och hon är alltid, alltid bra på karaktärsbyggen och relationer.

I Mordkonsulten är jag bara besviken på en enda sak, att jag inte får lära känna huvudpersonen Peggy på riktigt eftersom hon blir dödad på bokens första sidor. Visst får jag sen lära känna henne genom de andra huvusaktörerna – Natalia, Edwin och Benedict, men det är inte samma sak. Jag tycker väldigt mycket om nämnda trio, Elly Griffiths får mig att bry mig om dem (och innerligt hoppas att de inte ska råka ut för något) redan från första början. Och så är det polisinspektör Harbinder Kaur, som bor hemma hos föräldrarna, spelar Panda pop och drömmer om att hitta något större i livet. Henne tycker man ju om.

Möjligen är slutet lite för mycket, lite för komplicerat eller enkelt eller tillkämpat. Jag är inte helt nöjd i alla fall, men det beror kanske på att jag inte tycker att gåtan är det viktigaste här. Människorna (och litteraturen, det här är en deckargåta om deckare) är hjärtat i den här berättelsen och det är dem Elly Griffiths är allra bäst på.

MORDKONSULTEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Modernista (2020)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: The Postscript Murders
Andra boken i serien om Harbinder Kaur, första delen – Främlingen/The stranger diaries
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna