Det är något speciellt med Ruth Galloway och alla de andra i Elly Griffiths serie. De kan bete sig irriterande och jag kan tycka att det blir lite mycket ältande eller tjat, men jag längtar alltid tillbaka till dem. När jag nu läser The locked room, den fjortonde boken i serien, är vi framme vid vårvintern 2020 och det är dags för lockdown. Det är en förunderlig och överraskande känslomässig läsupplevelse. Covid kommer så nära igen och det får mig att minnas hur det var den där förfärliga första tiden. I England var det förstås annorlunda, men rädslan för det där okända som rullade in över oss som en tidvattenvåg var ändå densamma. Ensamheten i det är en av de saker som är bäst skildrade i den här boken. Jag känner den, igen, och det är förstås förfärligt. Förfärligt är det också när någon blir sjuk, någon av de vänner jag bryr mig väldigt mycket om i de här böckerna, blir sjuk och kanske ska dö.
Mysteriet då? Det är väldigt obehagligt och har alla ingredienser för att äta sig in i ens mardrömmar efteråt. Samtidigt är det mer i bakgrunden än annars, en kuliss mot vilken huvudpersonernas relationer utspelar sig och mot vilken de ibland lutar sig när de inte har ork att ta in mer av pandemivardag. Nelson utreder en rad kvinnors självmord som han tror är något annat. Det visar sig förstås att han har rätt.
Jag trodde inte att jag ville läsa en bok som utspelar sig under covid-pandemins första förfärliga månader, men det ville jag tydligen. I alla fall ville jag läsa den här boken.
Om boken
Titel:The locked room
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2022)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten och Irrbloss och The night hawks.
