The stranger diaries at Elly Griffiths

Om man gillar Elly Griffiths väldigt mycket, men har tröttnat lite på de allt mer insnärjda relationerna i serien om Ruth Galloway så kan man med fördel slå sig ner i läsfåtöljen med hennes senaste, fristående (det kom ju nyss en ny Ruth-bok), roman The stranger diaries.

The stranger diaries bjuder ruvande gotisk skolmiljö, litterära referenser, ond bråd död och massor av mystiska människor som inte berättar hela sanningen. Och ändå är det väldigt vardagligt alltihop och jag lär mig rätt snabbt att gilla läraren Claire, hennes tonårsdotter Georgie och polisen Harbinder Kaur som står i centrum för virvelvinden av händelser. Och så Herbert, hunden, förstås.

Möjligen, möjligen är upplösningen lite för mycket någonting, men det är rakt igenom spännande och olycksbådande på det där trevliga sättet där man vet att det (förhoppningsvis) inte kommer sluta riktigt illa för någon man verkligen tycker om. The stranger diaries är en perfekt bok att läsa när man är lite sjuk och febrig som jag gjorde, man kommer väldigt lätt in i rätt stämning. Jag tar således inget ansvar för hur den upplevs av fullt friska och tillräkneliga läsare.

THE STRANGER DIARIES
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Den mörka ängeln av Elly Griffiths

Eftersom jag tydligen är oförmögen att sluta läsa nya delar i serien om Ruth Galloway så önskar jag mig en paus i utgivningen. Jag skulle vilja att Elly Griffiths gav dem alla i alla fall fem år innan vi tittar in till dem igen. De är alldeles för intrasslade allihop. Nelson borde skärpa sig och sluta vara en sån velig geléklump. Ruth borde resa sig och gå från hela situationen, skapa sig ett eget liv, fokusera på det hon har istället för på det väldigt osäkra hon inte har. Jag tycker egentligen att slutet är det allra bästa med den här boken, men det gör det också svårt för mig att tro att en bok om ett år skulle ha trasslat ut någon av trådarna som verkligen behöver bli uttrasslade.

Deckargåtan i Den mörka ängeln är rätt halvdan, som på en höft för att den bör finnas där. Jag bryr mig inte så mycket. Men jag gillar ju å andra sidan miljöombytet och känslan av italiensk bergsby vävs snyggt ihop med det gamla bekanta. Och så tycker jag om att Laura, Nelsons dotter, får ta lite plats. Av henne vill jag gärna se mer då om fem år när nästa bok kommer.

En sak som stör mig är utseendefixeringen. Jag har inte tänkt så mycket bortom Ruths ohälsosamma kroppsskam tidigare, men här är det verkligen genomgående hur alla kvinnor (och en del män) enbart beskrivs utifrån hur vackra de är. Och vackra är de verkligen. Shona är snygg och behöver inte anstränga sig, Cloughs nyblivna fru är sjukt snygg (det var hennes mest framträdande karaktärsdrag redan i förra boken), Michelle är så oerhört vacker och elegant, Nelsons döttrar är vackra, en tolk i Italien var ”snyggast på universitetet”. Kan vi inte få lära känna Michelle som människa istället, och låta Laura vara skarp och känslosam och intressant, låta den där tolken bli en människa? Jag undrar dessutom lite hur man kan märka så tydligt att någon är uppseendeväckande vacker när alla andra också är det, går det inte inflation i sånt?

Nåja jag avskyr inte Den mörka ängeln, problemet är mest att den går lite på tomgång vilket får mig att lägga märke till och irritera mig över sånt där. Det är en mellanbok. Jag hoppas att det tar sig igen någon gång i framtiden för jag saknar det där att få engagera mig och tycka så mycket om Ruth, Nelson och de andra som jag brukade göra. 

DEN MÖRKA ÄNGELN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The dark angel
Den tionde boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Enligt O, Johannas deckarhörna

The chalk pit av Elly Griffiths

Det blir inte riktigt sommar för mig om jag inte får ägna några dagar i Ruth Galloways sällskap. Det bara är så, sen rätt många år tillbaka nu.

Två saker kan konstateras. 1) Serien är riktigt bra nu igen. Det kändes för några böcker sen som att det hela gick lite på tomgång, i alla fall när det kom till mordgåtor och sånt. Nu är det dock tillbaka till att vara riktigt bra, intressant ur ett samhällsperspektiv och hela vägen rätt spännande, på ett långsamt och bakgrundssurrande sätt. För det är faktiskt så att, och här kommer konstaterande nummer 2), mordgåtor och polisarbete är sekundärt för mig (och kanske också för Elly Griffiths när hon förlorar sig i allt det andra som hon gjorde där några böcker). Jag älskar att hänga med gänget och jag tycker så himla mycket om dem allihop! Ruth förstås, och Cathbad, Judy, Nelson, till och med Cloughie. Jag har lärt känna dem i nio böcker nu och tycker så mycket om dem, på riktigt. Gud nåde dig Elly Griffiths om du gör dem illa på något riktigt sätt framöver! Det är illa nog det där som händer nästan i slutet av boken, och all känslomässig tortyr de (och jag med dem) tvingas utstå…

The Chalk Pit är alltså riktigt bra och det känns fint att ha tittat till Ruth också i sommar. Extra fint är det också att Ruth verkar ha slutat noja så mycket, hon förtjänar lite lugn och självacceptans nu. Själv får jag försöka acceptera att det dröjer ett tag innan jag kan besöka igen, jag hoppas på en ny bok i tid till nästa sommar.

THE CHALK PIT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus Editions (2017)
Del 9 i serien om Ruth Galloway. Tidigare böcker: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, och dagarna går…
Boken kommer i dagarna ut på svenska med titeln Dolt i mörker

En kvinna i blått

en-kvinna-i-blattJag gillar Ruth Galloway, mycket, och särskilt nu när hon (nästan) slutat viktnoja så förfärligt. Kanske är det för att hon jobbar med en akademisk vetenskap så nära den jag en gång hängav mig åt. Vi är lite lika också, hon är inte överförtjust i folk, hon trivs bäst med sin unge och sin katt. Hon bor nästan ensam långt därute i saltängarna och behöver egentligen bara umgås när hon väljer att göra det. Det känns som en drömtillvaro, för den som vågar. Det är ju också rätt mordiskt och livsfarligt därute…

Den här, den åttonde boken i serien är inte den bästa. Kanske till och med tvärtom. Det är för lite Ruth, för lite Cathbad, för mycket Nelson och Michelle (en karaktär jag aldrig orkat bry mig om). Och alldeles för lite på djupet med karaktärerna. Och sen är det det lilla problemet med att drivkraften bakom brotten som utreds är mer än lovligt luftig, jag vet inte ens om jag förstår det, tror på det gör jag definitivt inte.

Det här är som sagt ingen av de starkare böckerna i serien, men det är ändå en bok om Ruth och de är alltid trevlig läsning. Mysryslig sommarläsning helt enkelt, välbekant avkoppling.

EN KVINNA I BLÅTT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2016)
Översättare: Ing-Britt Björklund, originaltitel: The woman in blue
Del 8 i serien om Ruth Galloway. Föregås av Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten
Köp den t.ex. här eller här.

De öde fälten

de-ode-faltenFörst måste jag bara få försjunka i det helt galna med att det här är sjunde boken om Ruth Galloway. Sjunde! Och jag har läst dem allihop. I en deckarserie. Sju stycken. Galet! Så, då var vi klara med det.

De öde fälten är precis allt det där jag väntar mig av en Ruth-bok nuförtiden. Det är en gåta med historiska kopplingar (här till andra världskriget), det är personutveckling och komma ikapp sen sist tillsammans med Ruth, Nelson och de andra som kommit att bli viktiga för mig. Och så är det Cathbad förstås, min favoritkaraktär. Det är på tok för lite Cathbad i den här boken, det måste sägas. Där måste det bli bättring till del åtta!

Jag tyckte väldigt mycket om den förra boken, De utstötta, och jag gillar den här också, den hör till de bästa i serien men riktigt till De utstötas nivå når den faktiskt inte (troligen på grund av att den hade väldigt mycket mer Cathbad…). Men det är väldigt bra, gemytligt och berörande. Jag kommer definitivt följa Ruth vidare, i minst tio böcker till om det fortsätter såhär.

Och förresten, hon har nästan slutat vikt-noja. Hurra! Eureka! Och äntligen!

DE ÖDE FÄLTEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2015)
Översättare: Gunilla Roos, originaltitel: The ghost fields
Del sju i serien om Ruth Galloway. Del 1: Flickan under jorden, 2: Janusstenen, 3: Huset vid havets slut, 4: Känslan av död, 5: En orolig grav, 6: De utstötta
Köp den t.ex. här eller här.

De utstötta

Jag tycker verkligen att serien om Ruth Galloway håller väldigt bra, det är nästan (jag har inte bestämt mig riktigt för hur de senare böckerna ska rangordnas) som att den blir bättre och bättre faktiskt. I De utstötta är till och med det irriterande vikthetsgnället mycket sparsamt förekommande, halleluja!

Denna den sjätte boken om Ruth, Nelson, Cathbad och gänget i Kings Lynn är som skriven för mig, eller inte. Efter min doktorandtid där jag ägnade ohälsosamt många timmar i sällskap med protokoll från barnamordsrättegångar vägrar jag (nästan) konsekvent att läsa om barn som mördas. Det är en ganska sund inställning tycker jag. Men jag fascineras ändå av det, av kvinnorna och världens dom mot dem. I De utstötta kretsar handlingen kring en änglamakerska från 1800-talet och ett nutida fall där en liten pojke mist livet. Den enda anledningen till att jag över huvudtaget övervägde att läsa är faktiskt inte att det är Ruth även om det garanterar oblodig och på något sätt mysig läsning mitt i eländet. Nej, det är den historiska aspekten. En misstänkt änglamakerska från fordom kan jag ta, en nutida mammaförtvivlan inte lika bra. Det är med den historiska faktorn i leken som jag kan ta också det nutida sorgesamma.

De utstötta är en rätt gastkramande sak men samtidigt också till en början lugn och lite eftertänksam. Jag gillar ju förstås att en sympatisk historiker får presenteras i handlingen, och att Cathbad finns med även om han är på tok för långt bort. Det är en fin bok som lovar en god fortsättning i och med att nya karaktärer presenteras, att förhållanden omdefinieras och att så mycket fortfarande är olöst. Ingenting tyder på att jag kommer bli av med Ruth någon gång snart och det känns väldigt tryggt.

De utstötta av Elly Griffiths. Minotaur

En orolig grav

en orolig grav

Elly Griffiths blir bara bättre och bättre! Redan i förra boken, Känslan av död, upplevde jag att Ruths värld blev lite mörkare och lite mer komplex, lite större. I En orolig grav introducerar Griffiths dessutom en hel hög nya karaktärer och hon gör de så snyggt, det känns verkligen att hon öppnar upp kontaktnätet för att göra böckerna om Ruth ännu bättre och kanske framförallt fler. Ruth står i centrum men hon är inte alls ensam. Cathbad får exempelvis väldigt mycket utrymme i En orolig grav och det uppskattas av druidens fanclub (även om hjärtat bokstavligt talat stannar några gånger).

Mysteriet är också väldigt välskrivet, det handlar om trolldom, Pendle-häxorna (blink Winterson), kung Arthur, korpar och modern rasism om vartannat och det är så fint hur deckargåtan står totalt i centrum och befinner sig i periferin på samma gång. Livet pågår samtidigt som döden, nuet samtidigt som det förslutna och det är en sak hos Griffiths som jag tycker väldigt mycket om.

Hur mycket jag än bryr mig om Dan och branden och Vita handen och korpkungen (och det gör jag) så är den stora frågan för mig genom hela En orolig grav – hur ska det gå för Ruth och Nelson, till slut, hur skulle det lyckliga slutet se ut? Och jag blir så glad av det eftersom det visar att Griffiths skriver relationsromaner snarare än renodlade deckare. Och hon gör det bra. Keep them coming säger jag!

Men! Det här med att Ruth väger något kilo mer än mig och beskrivs som orimligt fet irriterar mig väldigt, väldigt mycket. Hur kort kan hon vara?

En orolig grav av Elly Griffith. Minotaur.

Mitt slut och min början

Jag körde novellmaraton i nyårshelgen. Mycket märkligt beteende för att vara jag men jag räknade med att släktresehelgen inte skulle bjuda så väldigt mycket lästid…

Novellen som avslutade året var Elly Griffiths kortis om jul hos Ruth Galloway – Ruth’s first christmas tree. Möjligen känner jag efter att ha läst nästa fullängdare (som kommit i dagarna) att det gav någonting men just nu, inte så mycket… Det var väl mysigt men eftersom det inte händer så mycket mer än att Ruth och Cathbad klär granen några gånger så var det en ganska mesig avslutning på läsåret.

S. J. Boltons lite längre novell om Lacey Flint, If snow hadn’t fallen, utspelar sig mellan Now you see me och Dead scared. Och den är bra. Riktigt bra hade den varit om jag inte väldigt tidigt listat ut precis allt men som det är nu så är det i alla fall bra. Och jag storgillar Lacey. Ser mycket fram emot att läsa vidare om henne i april!

Hur avslutade du 2012 och hur har du inlett 2013?

Känslan av död

Det är alltid svårt att recensera en bok som ingår i en serie. Risken för spoilers på tidigare delar (det finns här också även om recensionen är kort så varning utfärdas för dem som inte läst tidigare delar) är överhängande och det är ärligt talat rätt omöjligt att bedöma boken utan att jämföra den med serien som helhet. Därför nöjer jag mig här med att kort konstatera att del fyra om arkeologen Ruth Galloway är den bästa hittills. Inga barn far illa, ingen uppgörelse sker där Ruth riskerar livet i blött regn, gåtan och dess lösning är komplex och manar till eftertanke. Det finns ett djup i En känsla för död som jag började sakna lite i de tidigare böckerna. Och så tjatas det nästan inte alls om vikt. Några gånger bara, i nästa bok slipper vi det förhoppningsvis helt och hållet…

~Minotaur, 2012~

Huset vid havets slut

Så var jag ikapp då och det är helt ok att ge ut den där fjärde boken om Ruth Galloway nu, bara så du vet Elly Griffiths…

Huset vid havets slut är lika mysig och hemsk som sina föregångare. Ruth är tjockare (men nämns det kanske inte någon gång mindre i den här boken ändå?), Kate är född, Nelson mumlar vidare, man hittar ben, alla är mystiska, det hela får sin upplösning på en synnerligen blåsig och blöt plats. Allt är väldigt ogästvänligt och ändå… Ändå känner jag mig så hemma med de här människorna. Och så känns det så tryggt att Cathbad finns där och vakar över oss alla.

Precis som Ruth och många av de andra karaktärerna (inte Nelson då) så är jag svag för det historiska och denna boks krigsgåta talar verkligen till mig. Jag tycker verkligen att Griffiths lyckas berätta en historia om krigets grymhet och meningslöshet, och genom att föra in Tatjanas och Ruths historia under balkankriget säger hon också något om det viktiga som går förlorat mitt i allt det våldsamma. Det är för övrigt Tatjanas historia som till slut får mig att gråta en skvätt på någon av de sista sidorna, det gör ont på riktigt och får mysdimmorna att lyfta några meter för en stund.

~Minotaur, 2010~