Huset vid havets slut

Så var jag ikapp då och det är helt ok att ge ut den där fjärde boken om Ruth Galloway nu, bara så du vet Elly Griffiths…

Huset vid havets slut är lika mysig och hemsk som sina föregångare. Ruth är tjockare (men nämns det kanske inte någon gång mindre i den här boken ändå?), Kate är född, Nelson mumlar vidare, man hittar ben, alla är mystiska, det hela får sin upplösning på en synnerligen blåsig och blöt plats. Allt är väldigt ogästvänligt och ändå… Ändå känner jag mig så hemma med de här människorna. Och så känns det så tryggt att Cathbad finns där och vakar över oss alla.

Precis som Ruth och många av de andra karaktärerna (inte Nelson då) så är jag svag för det historiska och denna boks krigsgåta talar verkligen till mig. Jag tycker verkligen att Griffiths lyckas berätta en historia om krigets grymhet och meningslöshet, och genom att föra in Tatjanas och Ruths historia under balkankriget säger hon också något om det viktiga som går förlorat mitt i allt det våldsamma. Det är för övrigt Tatjanas historia som till slut får mig att gråta en skvätt på någon av de sista sidorna, det gör ont på riktigt och får mysdimmorna att lyfta några meter för en stund.

~Minotaur, 2010~

Janusstenen

Ruth Galloway igen, älskade fina Ruth Galloway…

Det hittas en kropp vid en utgrävning i samband med en ombyggnad av en gammal skola. Nelson och Ruth inleder en utredning som leder långt bort från där man vill vara. Det handlar, än en gång om barn som råkar illa ut och upplösningen på mordgåtan är faktiskt riktigt vidrig. Än en gång gissar jag rätt på vem mördaren är lite för tidigt men än en gång spelar det inte så stor roll eftersom huvudsaken i de här böckerna inte är gåtorna utan relationerna.

Vad är då så speciellt med Ruth Galloway? Att hon är överviktig? Att hon är alldaglig? Att hon bor ensam med sina katter vilket vi väl alla önskar att vi gjorde riktigt vidriga vardagar när barnen vägrar allt och maken inte vill se samma dvd som man själv? Att hon försöker acceptera sig själv så som hon är även om det är svårt? Att hon går emot alla våra fördomar om hur en hjältinna bör se ut? Troligen allt det där, och så den självironiska humorn. Jag skulle önska mig lite mindre tjat om hennes vikt dock, vi fattar nu att Ruth är rund, vi begriper och behöver inte få det skrivet på våra imperfekta näsor. En önskan inför fortsättningen bara… En kanske ännu större gåta är varför Nelson är så älskansvärd – vare sig hans inte sällan förekommande bufflighet eller hans sätt att hantera sitt äktenskap lär ju tala för honom. För min del är det där som finns under ytan – kärleken han översköljs av när han tänker på sina truliga tonårsdöttrar, ömheten för hustrun som han inte förstår och så den oförställbara glädjen när Ruth avslöjar sig… Hon kan verkligen skriva fina människor Elly Griffiths.

Sist vill jag bara säga att Cathbad är min nye hjälte, jag hoppas på mer från honom i framtida böcker 🙂

~Månpocket, 2011/recensionsexemplar~

Flickan under jorden

Ok, då var jag också huvudlöst förälskad i Ruth Galloway då… Och det börjar kanske bli dags att revidera min uppfattning om att jag inte gillar deckare en gång för alla. För jag gillar det här, verkligen. Det är sådär myspysigt som det inte borde vara när små barn försvinner och poliser ska försöka hitta dem. Men det är Ruth som gör det, hennes akademiska humor och självironi. Och hennes fantastiska hus vid de fantastiska saltängarna. Vem skulle inte vilja bo där (fast man egentligen inte skulle våga), i alla fall om man fick ha Ruth som granne (och kanske om man kunde hoppa över att få hennes grannar på köpet…)?

Grundhandlingen kretsar alltså kring försvunna barn och väldigt gamla kroppar som offrats på saltängarna för tusentals år sen. allt hänger ihop på ett sätt som är både intrikat och lättbegripligt. Jag gissar faktiskt vem som “gjort det” rätt långt före slutet men det gör verkligen ingenting alls i en bok som handlar mer om människor än om mord.

Det är alltså riktigt, riktigt bra det här och jag rekommenderar en dos Ruth Galloway till alla er som inte hittat henne än. Själv slängde jag mig huvudstupa över nästa del, Janusstenen och hur det gick får ni veta inom en snar framtid.