Yrkestrio

temayrkeVeckans tematrio handlar om yrkesskildringar. Mina val kan tyckas något märkliga då yrke nummer ett visar sig vara en lögn och yrke nummer tre kanske inte ens är ett yrke. Men det är tre bra böcker i alla fall så jag kör på.

Läkare Doktor Romand av Emanuel Carrère. Egentligen är det ju inte sant att den här boken handlar om en läkare eftersom hela hans liv visar sig vara en lögn men jag tar med den ändå. Boken bygger på samma verkliga historia som filmen ”Motståndaren” som kom för några  år sedan. Det hela börjar med att familjen Romands villa brinner, därinne finns Jean-Claude och Florence Romand och deras två små barn, endast pappan överlever. Vid närmare undersökning visar det sig att de övriga varit döda innan elden startade och en förundersökning mot fadern, Jean-Claude Romand inleds. Det visar sig snart att hela det liv han målat upp, som framgångsrik läkare vid WHO i Geneve är en lögn. Varje morgon när han tagit bilen till sitt arbete har han egentligen bara åkt till en parkeringsplats och läst tidningar. Efterhand står det klart att allt ”Doktor Romand” utgett sig för att vara enbart är en lögn. Det som är så fasansfullt är att man först kan relatera till Romands agerande i så måtto att det hela börjar med en liten lögn som växer till en härva av miljoner ofantligt stora lögner. Alla har vi väl ljugit någon gång och boken tvingar verkligen fram tankar över var gränsen går. Boken berättar huvudsakligen kronologiskt hur Romands lögner växer, hur han befinner sig helt isolerad från dem han älskar och som älskar honom. Det är nästan en outhärdlig beskrivning av en människa som lever mer i en lögn än i livet. Boken är tunn, bara 178 sidor, men jag skulle inte vilja ha en enda sida till. Inte för att boken skulle vara dålig för det är den verkligen inte, tvärtom så är den väldigt bra, men för att jag inte vill veta mer om denne man. Boken når också fram till den slutpunkt där vi får finna oss i att det inte alltid är möjligt att komma inpå. Det kanske inte är möjligt för oss att förstå något som inte ens Romand själv kan förstå

Stenhuggare i Sarum av Edward Rutherford. Ingen nobelpriskandidat kanske men en härlig tegelsten för avkoppling i soffhörnet. Avhandlar staden Sarums historia från de första människornas ankomst till nutid. I ett intressant kapitel får vi följa stenhuggarna som skapade Stonehenge. Jag minns det som närgående och faktiskt intressanta skildringar av själva stenhuggeriet.

Hemmafru (här får det räknas som ett yrke, och ett tungt sådant vilket skildringen visar) i Timmarna av Michael Cummingham. Timmarna är inte en bok som släpper in sin läsare utan motstånd. Jag kände att jag fick kämpa lite med språket och karaktärerna innan jag kom in i berättelsen. Det var väl värt besväret dock och jag minns särskilt skildringen av hemmafrun och hennes son som obeskrivligt sorglig och ödesmättad.