Wuthering Heights

Svindlande höjder borde vara min alldeles perfekta bästa bok. Det är England, 1800-tal, hedar och passioner. Jag som älskar Jane Eyre på gränsen till besatthet och som också gillade Agnes Grey väldigt mycket borde ha älskat den här sedan flera år tillbaka. Det märkliga är att jag inte förrän nu (ett år efter det här inlägget och uppmuntrande + avrådande kommentarer dessutom) tagit mig tid att läsa den. Och jag älskar den inte.

Det positiva: Wuthering Heights är en intressant bok, en modig bok (den är skriven 1847 av en kvinna och den berör flera oberörbara ämnen), en fantastiskt välskriven bok. Språket liksom virvlar fram och fyller boksida efter boksida med liv, passion och ursinne.

Det negativa: karaktärerna. Jag önskar att de alla ska kliva ut på heden och dra på sig lungsjuka lite oftare (och det gör de ändå ganska frekvent), kanske till och med en dödlig variant (det är det också rätt ofta men jag vill ha mer). Flertalet (Heathcliff!!!) borde spärras in och varenda barn borde omhändertas och kramas av någon som har i alla fall lite vett kvar i huvudet. Jag tycker illa om Catherine och Heathcliff och jag har svårt för de flesta andra. Den enda jag egentligen tycker något annat än illa om är Hareton som alla behandlar så vidrigt, honom tycker jag synd om.

I övrigt tycker jag att det är lite rörigt, lite många som heter samma sak (Catherine och Cathy, Heathcliff, mr Linton, Linton Heathcliff…), lite många krumbukter i intrigen – jag återberättade den i kortform för maken häromdagen och det blev ju rätt parodiskt. Men hon håller ihop de där intrigerna rätt fint ändå den goda Brontë.

Så, jag är glad att jag läst den nu. Jag längtar inte efter att se fler filmatiseringar. Jag vill inte läsa om den i ålderdomen. Men jag är väldigt glad att någon vågade skriva den back in the days. Läsning rekommenderas, om inte annat för att det är rätt härligt att ha något att bli sådär arg på… Och för att det är förträffligt välskrivet och livfullt.