Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…