People we meet on vacation av Emily Henry

Det är svårt det här med att läsa nya böcker av författare som skrivit något man tycker väldigt mycket om, det är som dömt att misslyckas. Emily Henrys förra bok, Strandläsning, tyckte jag väldigt mycket om och alltså var People we meet on vacation (Sommarmöten på svenska) liksom dömd att misslyckas med att tilltala mig, eller? Jag tror att det som räddade oss var några halvljumma recensioner som jag kunde gripa tag i och använda som förväntansminskare. När jag väl satte mig ner med People we meet on vacation var jag helt övertygad om att boken skulle vara dålig. Och det var den inte!

Poppy och Alex är vänner och åker på semester varje sommar, tills något händer och deras vänskap går sönder. Den här sommaren bestämmer sig dock Poppy för att försöka få liv i dem igen och bjuder med sig Alex på en resa, och han säger ja. Jag ska väl inte säga hur det slutar, men jag tror att ni vet.

People we meet on vacation är naturligtvis inte lika bra som Strandläsning, men vilken bok är det liksom? Jag tycker att People we meet on vacation är riktigt mysig, flirtig, lekfull och fin. Jag tycker om hur både Poppy och Alex får vara som de är och hur de får vara trasiga på varsitt sätt utan att de eller någon tror att de ska kunna laga varandra. Jag önskar förstås att de kunde kommunicera med varandra istället för att tystna, men då hade det ju inte blivit någon bok förstås. Jag hade också önskat en liten variation på temat slarvig tjej möter fyrkantig kille, men man kan väl inte få allt antar jag…

Min backup-plan om den här boken var riktigt usel var att läsa om Strandläsning direkt efter, men den behövde jag aldrig utlösa. Det betyder att jag kan spara den omläsningen till en dag där den passar bättre. Och People we meet on vacation kan säkert också bli omläst någon sommar framöver, det är väldigt svårt att hitta bättre semesterläsning faktiskt.

PEOPLE WE MEET ON VACATION
Författare: Emily Henry
Förlag: Berkley Books (2021)
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Bara bra böcker – 2020 års bästa!

På årets sista dag är det dags att lista de allra bästa böckerna som lästs under året. Det är naturligtvis ytterst subjektivt och ni måste inte hålla med mig, men låt er gärna tipsas. Jag har inte heller i år lyckats begränsa mig det allra minsta. Jag har valt ut en trio böcker som jag minns med allra största kärlek och därefter följer en hel hög andra böcker som också var väldigt bra och som dröjt sig kvar.

De tre bästa
Det där med tre är förstås inte heller sant, men jag väljer att inte räkna omläsningarna av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom de är just omläsningar. De är förvisso bland de bästa, men tillsammans med årets huvudnummer – The mirror and the light. Hilary Mantel har skrivit en makalös trilogi och jag älskar den.

Nästa bok i trion var som ett knytnävslag. Att jag inte läst P. O. Enquist förr, varför har jag inte gjort det? Nedstörtad ängel kan inte beskrivas, men genialiskt bra och förunderlig är den.

Jag avslutar topptrion med Hamnet av Maggie O’Farrell. Jag blev helt förstörd av läsningen, det kan vara en av de tyngsta och sorgligaste böcker jag läst. Nu i efterhand har glädjen börjat sippra in, glädjen över att det finns så bra böcker och författare som försöker förstå människor.

Riktigt bra var också, på olika sätt och i läsordning:

Heimat av Nora Krug

Spinning silver av Naomi Novik

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Read

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Vi är Orlando av Johan Hilton

Stillna av Hanna Nordlander

Bird by bird. Instructions on writing and living av Anne Lamotte

Strandläsning av Emily Henry

Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist

Frankissstein av Jeanette Winterson

A thousand ships av Natalie Haynes

Petite av Edward Carey

Anteckningar av Tua Forsström

Silver in the wood av Emily Tesh


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild från Pixabay

Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…