Mot fyren!

“Ja, naturligtvis, om det är vackert imorgon”, sade mrs Ramsay. “Men du måste vara uppe med tuppen!” tillade hon.

I Virginia Woolfs klassiker, Mot fyren, är de smått besatta av den där byggnaden – att ta sig dit, att blicka ditåt, att tala om, planera och längta. Och de är inte ensamma, fyrar är fantasieggande.

Deckarförfattare som Ann Rosman och Camilla Läckberg har befolkat dem med mysterier, John Ajvide Lindkvist har gjort en fyr till tillflyktsplats och kanske en dödsfälla när de odöda kommer ur havet i Tjärven. En väldigt bra sak med fyrar ur fiktionssynpunkt är att de är så små, trånga, instängda och att de för det mesta ligger så avsides och bortom världen. Det är ingen slump att mrs Ramsay hela tiden skjuter upp den där utflykten, det är inte helt lätt att ta sig till fyren.

Förra sommaren började jag lyssna på Fyren mellan haven, en bok som fascinerade mycket på grund av omgivningen och fyren som skådeplats – det där utsatta och fasansfulla som samtidigt lockar. Min absoluta fyrfavorit är, vid sidan av Woolfs mästerverk, men den handlar ju i ärlighetens namn mycket litet om själva fyren, är Jeanette Wintersons Fyrväktaren. När Silver och Pew skapar sig sitt liv där i mörker och enslighet och liksom är ett med det där ensliga och råa. Då blir jag alldeles kärleksvarm i hjärtat. Fyrväktaren är egentligen en bok som inte kan beskrivas, den måste upplevas. Och det är till stora delar fyren som gör det så bra, och hur Winterson verkligen besjälar det där ruckliga köldhålet.

Själv har jag, min höjdrädsla till trots, bestigit två fyrar, de båda på Ölands syd- respektive nordspets. Det var fasansfullt, och svindlande vackert. De är naturligtvis inte fyrar att bo i, men fyrar att bo vid och den där känslan av det karga, undanskymda och ensamma vilar också över dem. Jag fascineras och lockas, men skräms samtidigt bort av den där brutala utsattheten för naturens element. Jag är nog litegrann som sällskapet i Virginia Woolfs roman. En sån som gör bäst i att betrakta fyren på avstånd, låta mig behålla fantasin om hur det måste ha varit att leva däri eller strax intill. En sån som egentligen aldrig kommer fram och får drömmen krossad.


Det här är en text från Kulturkollo som jag ursprungligen publicerades där för ganska exakt sex år sen. Jag blev inspirerad att lägga ut den här när jag läste och skrev om Vågorna häromdagen. Sen den här texten så har jag förstås besökt ännu en fyr i Emma Stonex Fyrvaktarna, den ändrade inte direkt min inställning till dessa märkliga byggnader. Pappan och havet däremot, den kan nog ha lockat mer än den skrämde, eller kanske inte…

Fyrvaktarna av Emma Stonex

Att bo på en fyr måste vara det mest vedervärdiga man kan göra, men också det ljuvligaste. Tillvaron där skrämmer mig (visst måste man väl till slut bli från vettet av ensamheten och havet?) samtidigt som den lockar (att vara själv med havet och lugnet ändå…)

I Fyrvaktarna får jag både det ena och det andra tillsammans med en gåta. 1972 försvinner tre fyrvaktare från en fyr utan ö vid Cornwalls kust. Utan ett spår. Tjugo år senare nystar en författare i fallet och vi får läsa det i dåtid i fyren och i nutid (med återblickar förstås) på land. Vi får lära känna fyrvaktarna, fruarna, livet som det var. Ingen är särskilt sympatisk, alla lever med sin skuld, då och nu. Det finns kanske inte ens någon förlåtelse att hoppas på.

Jag tycker om mycket med Fyrvaktarna. Det karga, utforskandet av vad ensamhet, sorg och skuld gör med en till exempel. I det stora och det lilla. Jag har lite svårt för författargrejen (och att det ska vara en grej framförallt) och de där monologerna som kvinnorna håller. Allra bäst tycker jag nog att det är på fyren, att få gå in i den repetitiva vardagen och att till slut få veta hur det slutade och varför.

FYRVAKTARNA
Författare: Emma Stonex
Förlag: [Etta] (2021)
Översättare: Jens Hjälte & Niklas Darke, originaltitel: The lamplighters

Just nu i juli 2021

Det är rätt ljuvligt nu faktiskt. Barnen har ledigt, maken gick på semester igår, jag jobbar två veckor till innan min. Vädret har varit perfekt här, runt 20 grader och en hel del sol. Hemmajobbet (inte alla dagar, men ganska många) ger möjlighet till mer avkoppling och bättre nedtrappning inför ledighet än vad jag är van vid. Just nu är rätt bra alltså.

Just nu…
… läser jag: som vanligt lite olika böcker. Jag långsamläser fortfarande En vacker dag av Tomas Bannerhed (jag är nog klar i början av nästa vecka och måste då hitta en ny morgonbok). Jag mysläser Mariana Zapatas Kulti som handlar om relationer och fotboll, jag segar lite på den och tänker att den ska räcka mästerskapet ut. Fyrvaktarna av Emma Stonex kommer nog att läsas ut i dag, det är en riktig bladvändare när man väl kommer in i den och nu måste jag bara få veta vad som hände där ute i fyren.
… ser jag på: fotboll, fotboll, fotboll. Det är synd att Sverige inte är med längre, samtidigt uppskattar jag fotboll som avkoppling också och då är Sveriges frånvaro riktigt skön.
… lyssnar jag på: fåglar, just nu extra mycket eftersom jag blir ständigt inspirerad av Bannerheds bok.
… längtar jag efter: Nu är tillräckligt bra, mycket bra till och med. Jag försöker vara här och nu istället för att till exempel längta semester. Och jag är faktiskt helt ärlig när jag säger att det går riktigt bra.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.