Tematrio om sex

I denna veckas tematrio ber Lyran oss berätta om tre böcker med minnesvärda sexskildringar. Tragiskt nog kommer jag först bara på riktigt dåliga exempel. Det är uppenbarligen svårt det där med sex…

Jag har läst en hel del Harlekin-böcker under min tonårstid och där finns det ju en viss mängd sex. Dessutom rätt stereotyp och trist skildrad sex. Männen styr och kvinnorna följer. Ofta var det så pinsamt dåligt att jag helt enkelt hoppade över de sidorna… Det är möjligt att det existerar bra harlekinsex också men jag kan inte minnas att jag stött på någon (vilket kanske också kan förklaras just med att jag hoppade över dem ;)).

I Philip Roths Envar störde jag mig en del på sexskildringarna. Jag tror att det var för att det var för att de kom så plötsligt och rakt på och för att det var så brutalt och naket. Jag tänker främst på bilden av huvudpersonen och hans sekreterare på kontoret. Jag störde mig som sagt men samtidigt tror jag att det var en viktig pusselbit för att förstå situationen och karaktären. Så sammanfattningsvis: jag gillar det inte men förstår dess funktion…

Mitt sista exempel avviker nog en del från ämnet för jag minns inte om det förekom sex överhuvudtaget i den här boken. Men jag måste få framhålla det erotiska i Anne Rices En vampyrs bekännelser. Hon lyckas verkligen skapa en förtätad stämning av sex och erotik genom hela boken utan att ta till riktiga sexskildringar. Vampyrer är väl per definition impregnerade av erotik (The Strain-vampyrerna undantagna) men få lyckas få till det som Anne Rice. Vore det inte för henne och hennes Lestat så hade vi nog inte haft någon våg av tonårsvampyrer inom ungdomslitteraturen och filmerna. Och det kan man ju i och för sig tycka lite allt möjligt om…

Tematrio om döden

temadodenLyran ber oss idag i sin tematrio att berätta om tre böcker som behandlar döden. Mitt val faller på:

Hantering av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag har skrivit lite om denna och dess betydelse för mig tidigare men den får hänga med ett varv till. I Hantering… väcks de döda till liv vilket får långtskridande konsekvenser. De som förlorat får sina älskade åter – men de är inte sig lika. Mest smärtsam är skildringen av den döde pojken Elias uppvaknande och mötet med hans sörjande och chockskadade mamma och morfar.
Anne Rices En vampyrs bekännelse får bli mitt nästa val. Det säger sig självt att böcker om vampyrer måste handla om döden på ett eller annat sätt men det kan göras på olika vis. Medan Charlaine Harris vampyrer (som jag som bekant älskar) vanligen är ganska ”levnadsglada” så finns det ett annat djup och en annan smärta hos Anne Rices vampyrer. Lestat är ju förvisso såväl dekadent som rätt förtjust i sin vampyrstatus men det finns ändå hos honom och framförallt hos Louis en stark medvetenhet om att förlusten av mänsklighet och dödlighet är just en förlust. Hela vampyrtrenden kan väl egentligen tolkas som en enda lång diskussion om döden men jag väljer Rice, trots att hon väl inte kan sägas vara en del av trenden, eftersom i alla fall En vampyrs bekännelse på många plan diskuterar betydelsen av döden och dödligheten för människor (och vampyrer).
En bok som berörde mig väldigt starkt när jag läste den för 16 år sen var När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer. Den handlar om Elizabeth som i början av 80-talet fick HIV-smittat blod vid en blodtransfusion vilket resulterade i att hon såväl som hennes två barn smittades. Berättelsen handlar om hennes kamp mot utstötningen i ett samhälle där HIV och AIDS var stigmatiserande sjukdomar och om kampen för utvecling av medicin. En stor del av boken handlar om hur hennes lilla dotter Ariel märks av sjukdomen och dör bara 7 år gammal. Den andra delen fokuserar på hennes kamp för Jake, sitt kvarvarande men sjuka barn, och startandet av en stiftelse som skulle upplysa om sjukdomen, motverka utstötning och skapa förutsättningar för medicins forskning. Elizabeth Glaser förlorade sin kamp mot AIDS men vann en kamp på så sätt att hennes som Jake fortfarande lever trots sin smitta. Den stiftelse hon skapade är idag fortfarande betydelsefull. Jag minns att jag grät hejdlöst när jag läste den här boken och skulle troligtvis gråta ännu mer om jag läste den idag och blev tvungen att relatera mig och mina barn till berättelsen…