Jag har skrivit det förut någon gång, kanske när jag recenserade The Terror, Dark matter eller Expeditionen, att jag inte kan tänka mig mindre lockande saker än upptäcktsresor till kalla platser. Och ändå, alla de nämnda böcker är några av mina bästa och denna – Eowyn Iveys Mot den glittrande snön vid världens ände är min största läsupplevelse på mycket länge.
Överstelöjtnant Allen Forrester beger sig ut på en upptäcktsresa i det vilda och okända Alaska. Eller okända och okända, ursprungsbefolkningen finns där ju förstås, men det bryr sig inte utforskarna så särskilt mycket om, till en början i alla fall. Forrester reser ändå med tungt hjärta, eftersom han lämnar sin nyblivna hustru kvar i kasernen i Vancouver. Tillsammans skriver de den här berättelsen, om saknad, glädje, sorg, oväntade upptäckter och själens djupaste oro. De berättar för varandra i dagböcker och brev och de kommer snabbt till liv för sina läsare, genom sina ord. Så till den milda grad att jag faktiskt glömmer att jag inte alls gillar såna här metaberättade historier egentligen.
Jag fångas av dem båda, och av andras berättelser i berättelsen. Det är mycket som drar och fascinerar, men mest tänker jag kanske ändå på Pruitt och allt han bär och slåss och går under av. Mer än så vill jag inte säga om det som händer och hur allt går och slutar. Den här berättelsen intar man bäst om den får virvla in i en som Alaskas vilda floder. Lova mig bara att ni läser den, så kan vi prata mer sen…
[su_note note_color=”#dafdf5″]
MOT DEN GNISTRANDE SNÖN VID VÄRLDENS ÄNDE
Författare: Eowyn Ivey
Förlag: Bazar (2017)
Översättare: Johanna Svartström, originaltitel: To the bright edge of the world
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Malinbooknerd, C. R. M. Nilsson, Fantastiska berättelser[/su_note]