Jag har jobbat heltid i 11 månader nu. Men jag skulle inte säga att jag är återställd. Jag tror inte längre att jag blir helt mig själv som jag var innan utmattningen igen. Någonsin. Och jag tror inte heller att jag vill det. Det är ok att vara den jag blev.
Hjälp jag är utmattad är en bra bok, en bok jag nog gärna skulle ha läst våren 2017, på väg mot uppvaknandet efter den allra värsta fasen (mitt inuti den kunde jag ju inte ens läsa). Jag känner igen allt, tankarna är kloka och listorna bra. Samtidigt är jag glad att jag kommit fram till mina egna strategier på egen hand, böcker som denna kan tjäna som påminnelser och bekräftelser.
Det finns mycket i Hjälp jag är utmattad som triggar minnen och väcker smärta. Till exempel inleds det hela med Erica Dahlgren berättelse om när hon kraschade. Min krasch var mindre påtaglig, men den är fylld med så mycket skam och sorg att jag haft svårt att närma mig den. Nu känner jag, två år efter den där dagen, att jag kanske börjar bli redo att vända och vrida lite på den, för att avdramatisera. Jag har också precis läst igenom min sporadiska dagbok från året innan vändpunkten och efter. Det var mycket jobbigare än jag väntade mig. Det är så mycket jag glömt, och så mycket ångest och mörker som gömmer sig med allt det andra glömda.
Idag är läget stabilt. Jag har mina perioder där allt blir för mycket och jag balanserar väldigt nära kanten. Jag är inte längre rädd för att falla ner i en ny utmattning, men jag vet istället att jag är kvar där inne, att jag måste tänka mig för hela tiden. Mina strategier handlar om långsamhet, om att få in vila, rörelse och lugn i varje dag. Om att försöka ha koll på när nej är det stående svaret på allt som går utöver och när utmaning är svaret istället. Mitt minne är rätt förstört, jag minns inte mycket i närtid och också långtidsminnet är svårt att fiska fram allt som oftast. Omständigheterna har inte varit med mig den här tiden då jag kämpat mig tillbaka till någon sorts vardag, så mycket död och sorg, elände… Men det går och på jobbet går det bättre än jag trodde att det någonsin skulle. Hemma också, jag har lärt mig mycket och den jag blev är så mycket bättre för oss alla. Allt handlar numera om att minnas att jag inte längre är densamma, och stoppa de där hetsiga prestationstankegångarna när de kommer över mig. Det går förhållandevis bra.
Ett sätt på vilket jag märker att jag mår bättre är att jag inte känner mig så fångad eller jagad längre. Jag gick till exempel inte in i sommarsemestern med tankar om att den snart skulle vara slut och vintern här, så som jag gjorde för några år sen. Nu är jag lite mer i nuet och kan njuta av en regnig trökdag i september lika väl som en solig ledig dag i juli. Det är befriande.
Jag befinner mig alltså nästan precis två år från min krasch och ett år från återgång till ett vardagsliv. Det blev som det blev och det blev rätt bra till slut. Jag umgås med mycket litet bitterhet över allt det här, jag försöker och lyckas ofta se det som en nystart mot ett bättre liv. Men helst av allt hade jag naturligtvis sluppit dramatiken.
Hjälp jag är utmattad är en bok som fångar upp sådana som jag, sådana som kanske befinner sig lite tidigare i processen och säkert också de som befinner sig längre fram, som varit ”friska” ett tag och kanske glömt. Det är viktigt att påminna sig, alltid, för oss alla.
HJÄLP JAG ÄR UTMATTAD
Författare: Clara Lidström och Erica Dahlgren
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.