Barnvagnsblues av Ester Roxberg

Åh vilken fasansfullt jobbigt bra bok! Jag drabbades verkligen av 95% igenkänning så fort jag tog mig an den här boken. Plocka bort oron för miljögifter och placera handlingen i en annan, mycket mindre, stad och voila där har ni mig hösten/vintern 2005.

Öppna förskolan… Mammagruppen… Jag tänker knappt på det (aktiv bortträngning alltså). I mammagruppen passade jag förstås inte in, och det kändes som att de var hur starkt bondade som helst de andra, men sanningen är nog den att det var ett par som fann varandra där och säkert blev vänner för livet, vi andra flöt mest med och kände oss bortkomna. Öppna förskolan är jättekonstig för någon som är så asocial som jag, det där som Ester Roxberg beskriver med att sitta i ring och sjunga barnvisor för varandra, vuxna människor! Jag kände mig så fruktansvärt fånig. Min man däremot trivdes finfint på öppna förskolan så det är nog så att det inte passar alla, men vissa.

Jag gillar hur Ester Roxberg skriver fram det klaustrofobiska med att plötsligt befinna sig i den där bebisbubblan, hur man förändras som människa och par bara av att inte få sova. Det som kam kännas som en livsfarlig katastrof är i själva verket sömnbrist. Jag minns att det var så, men jag minns också att det hjälpte att inse det.

Att se Agnes famla runt efter en förklaring till varför hon känner som hon gör och samtidigt försöka hitta vägar ut som är mer eller mindre högtflygande är rätt smärtsamt samtidigt som det är trösterikt. Vi har alla varit där vill jag viska till henne, det blir bra ska du se. Jag älskar hur hennes relation med den äppelkindade mamman utvecklas just ur det perspektivet, deras sista scen tillsammans är så laddad av styrka och kamp att de sträcker sig ut från boksidorna och når rakt in i mitt hjärta.

Jag hoppas att Agnes skådar ljuset där mot slutet. För det gör man ju, det gäller att omfamna att man inte är som alla andra och förstå att ingen är det. Det är mycket lättare att vara förälder åt en ettåring än en enmånaders. Det är det. Och det är sjukt mycket lättare när de blir sju, tio och tolv och hoppas jag vidare där. Men det blir aldrig lätt. Att vara förälder är det svåraste jag någonsin tagit på mig att vara. Och jag är fortfarande chockad över att man inte får någon bruksanvisning. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag gör, mycket mindre aning än Agnes faktiskt, skrämmande tanke…

BARNVAGNSBLUES
Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…,

Min pappa Ann-Christine

Det här är banne mig den bästa föräldra-barnskildring jag läst, tillsammans med Mig äger ingen då. Ester Roxbergs uppgörelse med en far som “plötsligt” går från att vara en vanlig Åke blir en ovanlig Ann-Christine är förstås (Ester Roxberg är en fantastisk författare och verkar bara bli bättre och bättre) välskriven men i och med att den inte väjer för det tunga och fula och obekväma så blir den också väldigt smärtsam.

Jag läste den här boken med en ständig klump i halsen. Jag grips naturligtvis av Esters kamp för att acceptera förlusten av en pappa och ta till sig närvaron av en helt annan. Jag kan verkligen förstå och känna med. Men det som träffar mig rakt i hjärtat är det här allmängiltiga, att vi lever tillsammans så tätt i en familj och vet egentligen ingenting om våra närmastes inre liv. Vad tänker pappa på där vid frukostkaffet och vad drömmer mamma om? Jag reflekterade väldigt mycket över min egen barndom och föräldrarelation när jag läste, men också över mitt eget föräldraskap. Att vara förälder är verkligen inte lätt och mitt i allt det kaos det innebär att navigera genom trots och förtvivlan (ja det är fantastiskt också) så ska jag inse att jag kommer förlora dem, att vi redan nu inte riktigt känner varandra. Ingen kan känna en annan människa helt och fullt. Det berättar Ester Roxberg  väldigt fint och väldigt jobbigt om i Min pappa Ann-Christine.

Den här boken är en klart lysande femma i mitt femgradiga betygssystem. Jag brukar ju ropa på Augustpris när det kommer till Ester Roxberg och blir det ingen nominering den här gången heller så blir jag nog nästan aggressiv, eller så får jag väl glädjas åt ett helt fantastiskt svenskt bokår som skulle vara den enda godtagbara förklaringen. Min pappa Ann-Christine är en omvälvande bok, en välskriven bok, en bok som inte kan lämna någon oberörd.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Wahlström & Widstrand

Fågelhuset

20130303-134342.jpg

Ester Roxberg har skrivit en riktig pärla till ungdomsroman som heter Antiloper, en av mina favoriter i genren. Fågelhuset är intressant och annorlunda på samma sätt som Antiloper men den kommer aldrig riktigt nära inpå vilket gör att jag inte älskar. Jag fascineras och undrar och funderar vilket absolut är gott nog, men jag älskar inte.

När Liv börjar sin tid som helt oavlönad assistent på kontoret är allt sådär lite avigt som det väl alltid är när en är ny. De där människorna på vilka namnet fallit bort, de har blivit sina befattningar -chefen, administratören osv. Och de oskrivna reglerna, det outsagda, allt som hålls hemligt och allt det där andra som i verkligheten brukar visa sig vara ganska småttigt och vardagligt efter ett tag. I Livs verklighet accellererar bara det outsagda, kraven och märkligheterna.

Fågelhuset är en bok som får mig att må lite dåligt, likt Liv blir jag lite åksjukeillamående av att hänga med på alla turer och försöka pussla ihop allt. Delvis beror nog det på att jag läser boken under en och samma förmiddag utan att lämna soffan en enda gång, delvis är det för att boken nog bör läsas just så. Det gäller att gå all in för att bli fast och inkastad i det här. Om den varit längre och lite mindre intensiv hade jag kanske hittat någon att tycka om på riktigt men då hade jag å andra sidan inte haft så mycket att fundera över nu. Och en kan ju inte få allt här i livet…

Fågelhuset av Ester Roxberg. X-publishing

Antiloper

Antiloper har loopat runt i huvudet på mig ganska rejält de senaste veckorna. Jag plockade med den ner när jag skulle natta barn en kväll för att se vad det var för något, orientera mig lite. Sen blev jag kvar hos Astrid och Ellen, jag minns bara suddigt när jag lämnade barnens rum för att fortsätta läsningen i soffan och senare i sängen. En kväll tog det för mig att fullkomligt trycka i mig boken och det beror inte på att den skulle vara lättviktig eller enkel. Det beror på att den inte kan läsas på ett annat sätt. Som läsare har man liksom ingen chans…

Ellen och Astrid är bästa vänner, de delar allt tills Ellen under sista året på gymnasiet börjar dölja sitt innersta. Hon lutar sig mot Astrid för stöd men utan att berätta vad som är fel eller vad hon vill ha. I osända brev berättar hon varför och hur men med verkligt uttalade ord berör de aldrig riktigt det som börjar äta sig in mellan dem. Astrid är den huvudsakliga berättarjaget och hennes sökande efter förklaringar gör det hela än mer drabbande.

Jag är Ellen och jag är Astrid. Eller var. Eller kunde ha varit. Och båda drabbar de mig med sin vänskap, rädsla, osäkerhet och sorg. Båda kryper de under skinnet på mig och de får mer än gärna stanna där hur länge som helst för jag vill ogärna förlora dem.

Antiloper är en gastkramande spännande bok, en tårdrypande sorglig bok och en handhållande styrkefylld bok. Jag brukar säga om ungdomsböcker jag verkligen gillar att jag kommer att rekommendera dem till ungdomar på biblioteken där jag jobbar lite från och till. Om Antiloper säger jag att jag kommer rekommendera den till alla, jag kommer köpa den som present till folk i min närhet och jag kommer hålla tummarna för att den nomineras till och får några riktigt fina priser. För det är den värd. Och lite till.

~ x-publishing 2011 / Recensionsexemplar ~