Häromdagen publicerade Anders Fager, Caroline L Jensen och Jonas Lejon ett skräckmanifest där de lovar och anser några saker som jag välkomnar och skriver under på. Manifestet (som du kan läsa mer om också hos Karin) lyder som följer:
Vi lovar att sprida skräck över hela landet, in i era stugor, under era skinn och in i era hjärnor.
Vi lovar att blanda in magi, varulvar, tentakelsplattersnusk, demoner, skogsrån, onda vättar och nya, okända varelser i er vardag.
Vi anser att underhållnings- och spänningslitteratur kan bestå av annat än deckare och chic-lits.
För att dra mitt strå till stacken på något annat sätt än att läsa och skriva om vampyrer hela tiden tänker jag idag göra något helt annat och ägna mig åt varulvar*…
Ett klargörande: jag är inte så förtjust i varulvsfiktion. Jag tycker det finns alldeles för många tråkiga avsnitt där de springer runt i en skog i vargform och luktar på varandra/leker på ett hundliknande sätt. Trist, trist, trist. Men så måste vi väl kanske vara lite ärliga med varandra också vilket tvingar mig att medge att jag egentligen inte läst så många varulvsböcker alls… Men jag tycker att de är väldigt trista i Vampire Diaries och jag tycker inte att Oz främsta fördel i BtVS är att han är varulv… Men, nu har jag (av kursrelaterade orsaker) läst två varulvsböcker på raken och dessa förtjänar naturligtvis att diskuteras.
Bitten av Kelley Armstrong är första delen i en serie som jag inte kommer att läsa. Bitten är faktiskt ganska bra med sin lagoma blandning av action, smärta, sorg, kärlek, familj och lite mer action. Den ger bra underhållning för stunden när man vill fly den där diskbänksrealistiska vardagen man ibland hamnar i. Jag bryr mig om flera av karaktärerna och är helt beredd att hänga med på de där svängarna författaren målar fram men jag är inte så intresserad av att veta vad som händer sen, när nästa problem uppstår och det blir dags att köra samma race igen. Ingen ny serie för mig alltså, lite tack för det faktiskt!
Min andra varulvsbok på kort tid är Maggie Stiefvaters fortsättning på Frost som jag läste och gillade rätt skarpt förra våren. Feber är tyvärr inte alls lika uppslukande och bra. Den är inte dålig heller och kan säkert funka på några av dem som gillade den första. Jag tycker dock att den är lite seg och upprepande och dessutom känns det som att Stiefvater gjorde slut på den riktigt bra historien redan i första boken. På slutet blir det förstås spännande men väldigt mycket på samma sätt som det var spännande i Frost vilket inte känns helt ok.
De olika berättarperspektiven stör mig en smula och jag känner att jag tappar närheten till och förståelsen för Grace och Sam som jag kände i den första boken. Jag har också svårt att förlika mig med några nya och nygamla karaktärer som är väldigt centrala i den här boken. Det finns glimtar av fördjupning, inte minst till Sams trauma, i den här boken och de gör det värt läsningen men det är ingenting jag kommer springa och jaga ungdomar med på biblioteket (vilket kan ha hänt att jag möjligen gjorde med Frost förra sommaren…)
Så jag älskar alltså fortfarande inte varulven som fenomen. Jag håller vampyrerna högre i den övernaturliga fiktionen, möjligen för att jag hellre funderar över kopplingen liv och död snarare än kopplingen människa djur. Det kommer med all säkerhet dyka upp varulvar i min läsning också framöver men då allra troligast som bifigurer, inte minst i Sookieböckerna som jag förstås fortsätter älska trots (och kanske pyttelite på grund av) alla formskiftare.
Hur är ert förhållande till de fiktiva varulvarna? Älsk eller avsky? Finns det någon riktigt bra varulvsbok där ute som man trots allt inte får missa?
* Ni har väl inte missat John Ajvide Lindkvists underbara krönika om en tidig översättning av Marthesons Legend (om vampyrer) som fick heta Varulvarnas natt och där total begreppsförvirring och allmän översättningsanarki verkar råda?
~Bitten, Orbit 2001 : Feber, B. Wahlströms 2011~