Häromdagen såg vi äntligen Inglorious Basterds. Som jag längtat! Jag har en fäbless för Tarantino och är svag för de flesta av hans filmer. Egentligen gillar jag ju inte alls våld och blod och död i filmer men Tarantinos (långa) dialoger är oöverträffade. Favoriten är nog Reservoir Dogs. Var IB ligger på Tarantinos bästalista har jag svårt att reda ut för mig själv och det krävs nog en omtittning innan jag får lite klarhet. Till en början var jag inte ens säker på att den var bra men efter en timmeslång analys och passionerat samtal om filmen med maken är vi rätt överens om att den är riktigt, riktigt bra. Att valet av skådisar, som vanligt, är perfekt. Att musiken, som vanligt, är välvald. Och att Brad Pitt är obeskrivligt rolig när han inte kan prata italienska…
filmrecension
Eternal sunshine of the spotless mind
Vi såg Eternal sunshine… i helgen. Det var flera år sen sist. Jag mindes den som bra och omskakande. Och jag mindes att det är en av de få filmer med Jim Carey jag faktiskt kan se utan att få klåda (de andra är Man on the moon och till viss del Truman Show). I övrigt kom jag inte ihåg så mycket vilket jag snart insåg inte var så märkligt. Historien är så Kauffmansk (se I huvudet på John Malkovich och Adaptation om du inte förstår vad jag menar…) att det helt enkelt inte är mänskligt möjligt att minnas alla vindlingar efteråt. Men huvudlinjerna stannar – som de självvalda minnesförlusterna, människans ovilja att möta smärtan, de vanliga människornas vanliga kärlek, upproret, kampen för att få minnas och hålla fast vid smärtan… Allt det där fastnar. Och värmen. Trots all smärta och längtan och kamp (eller kanske just på grund av det) är detta en av de varmaste filmer jag kan minnas att jag sett.
Jag älskar att poängen inte är att de får varandra på slutet (får de det?) eller att de levde lyckliga i alla sina dagar. Huvudpoängen är att de troligen inte gjorde det men att det är ok för det är deras liv som de ska få leva – det är deras smärta som de måste igenom. Det är något vi alla gör och lever – och måste göra och leva.
En sån här film går ju inte att beskriva eller förstå på andra sätt än med hjärtat så jag slutar försöka nu och låter er se den själva istället när tillfälle ges.
Atonement
Jag har sett en film också. Gårdagens besök på Ica resulterade bland annat i en av dessa märkliga dubbeldvd:er. Det var en Kiera Knightleydubbel som innehöll Stolthet och fördom (med samma regissör som film nummer två: Joe Wright) vilket ju förstås är oemotståndligt för en Jane Austen-knarkare som jag. Den andra filmen var Atonement. 
Scenen är denna: vi har ett ungt par (Kiera Knightley och James McAvoy) som nyss upptäckt sin kärlek för varandra. Vi har en 13-årig lillasyster som kastar en osann och ödesdiger anklagelse mot mannen. Vi har ett krig som kräver vedervärdiga offer.
Det är så smärtsamt vackert hela tiden med dimma och solsken och undervattenscener och närbilder på ögon som tåras. I viss mån känns det väldigt utstuderat i viss mån väldigt äkta. Mitt stora problem med filmen är att den har valt fel huvudrollsinnehavare. Medan, naturligtvis, Knightley och McAvoy drar till sig uppmärksamheten är det flickan, Briony, som är den intressanta. Vi förstår att deras drivkraft är kärlek i sin djupaste desperation men vilken är hennes? Vilka drivkrafter får henne att göra det hon gör, vilka känslor stormar i hennes inre under alla dessa år. Själv identifierar jag mig med henne på ett märkligt sätt och vill veta mer om henne än att hon är olycklig och komplex. Helt klart väcker filmen frågor och framförallt lusten att läsa boken som ligger till grund (skriven av Ian McEwan)